Göra slut?

Jag har en nära vän som jag verkligen tycker mycket om. Vi har bara känt varandra i fem-sex år, men han är nog den som står mig närmast känslomässigt. Han har gått igenom väldigt svåra tider och varit väldigt nära en skilsmässa. Han och hans fru lyckades dock reda ut det hela, till skillnad från mig. Jag har följt honom genom hela skiten; genom depression, arbetslöshet och nästan-skilsmässa, till försoning, tillfrisknande och en fin anställning. Vi står verkligen nära varandra och jag hyser den största respekt och kärlek för honom.

När jag lärde känna honom blev jag dock varse en eller ett par mindre goda egenskaper. Den värsta är att han med glädje hoppar på projekt och tar ansvar – för att när det kommer till kritan bara hoppa av. Det har hänt mig flera gånger att jag planerat till exempel resor, där han varit en betydande del av planeringen – och sedan (ofta dagen innan) backat. Folk i min bekantskapskrets drog tidigt öronen åt sig och många av dem litar inte riktigt på honom. Jag har i alla lägen försvarat honom, för jag vet att han inte har haft de bästa förutsättningarna. Folk som känner honom sedan gammalt har antytt att det ”alltid varit så här” med honom, men det vill jag inte tro. Han är kärleksfull, vänlig, omtänksam och kul. Jag kan prata allvar med honom som jag kan med ingen annan och jag vet att han inte skiter i det blå skåpet för att göra någon illa. Trots det känner jag mig alltid grymt besviken när han gång på gång sviker mig. Jag blir arg och ledsen och frågar mig liksom hur det kunde bli som det blev.

Det senaste året har det dock skett en förändring. Saker han lovat – har han hållit. Jag har kunnat göra upp planer med honom i åtanke och det har fungerat. Jag har inte behövt känna mig osäker på hur det ska bli. Han har fått ett bra jobb och hans förhållande är bättre än någonsin. Depressionen har han tagit sig ur och allt pekar uppåt. Det är en fröjd att prata med honom och våra planer på att sitta på en veranda någonstans på semestern och dra whiskeypinnar har tett sig allt mer görbara.

Igår kväll snackade han och jag om en resa och vi kom överens om att genomföra den. Jag bokade resan för oss och fick idag besked om att allt var klart. Jag ringde upp honom för att bekräfta.

– Jaaeeduuu… Jag kan inte åka. Jag har sagt upp mig från jobbet. Jag kan kanske hänga med om jag får nytt jobb innan augusti.

Jag blev kort sagt skitsur. Så jävla besviken blev jag. Det visade sig också att han planerar att flytta till nåt jävla surhål i nordligast inavels-Norrland. När jag tänker på det så är det så jävla typiskt honom. Så länge jag känt honom har han nog inte bott på samma ställe mer än nåt år i stöten. Det är bara flytt, flytt, flytt, och jag kommer inte ifrån tanken på att han försöker fly från något (typ sig själv – eller en tillvaro där han tvingas ta ansvar för något annat än sig själv). Jag känner mig fanimig bedragen och utnyttjad.

Han messade och sa att han var ledsen för att han gjorde mig besviken. Jag svarade att jag var ledsen för att han blivit av med jobbet och att jag hade hoppats på stabilitet för honom och hans hustru, men att vi måste ha ett längre snack om hur vår relation ska se ut och vad vi ska förvänta oss av varandra.

Jag orkar fan inte med att oroa mig för om han ska svika eller inte. Jag är trött på att ha överseende med hans impulshandlingar och att tvingas fixa till och ta ansvar när han lämnar saker vind för våg. Nu sitter jag och funderar på om jag ska låta vänskapen dö ut eller om jag ska umgås helt ytligt med honom (det är fråga om jag kan det) och släppa de djupare vänskapsbanden. Så här kan jag i alla fall inte hålla på. Det tär mer på mig än det ger mig och jag är inte stark nog att bära energitjuvar.

Back from the grave

Igår tänkte jag skriva om ett par bröder jag kände då jag växte upp, och för all del senare också. Jag tänkte på hur deras föräldrar känner sig. De är verkligen inga dåliga föräldrar så vitt jag vet. Det blev bara fel någonstans i brödernas tonår. De testade gränser bägge två, och när de väl gick över dem hade de det svårt att ta sig tillbaka. En av dem tog sitt liv den 30 september förra året. Den yngre brodern hade inte setts till på ett tag när det hände och det har han inte sedan dess heller. Jag och mina gamla vänner var ganska säkra på att han dött; han har knarkat av och till – ”slutat” och börjat igen. Vi funderade över om broderns död var det som fick hans bägare att rinna över. Att han kanske överdoserat. Tagit livet av sig han också. Eller kanske dödats. Ingen kunde svara på var han befann sig, hur som helst.

Idag uppdaterade han plötsligt sin Facebook. Han har suttit inne för bland annat narkotikabrott. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta det här. På ett sätt är jag glad att han lever, men samtidigt är jag förbannad för att han håller på med droger och så sörjer jag den människa han blivit. Han var en av mina bästa vänner, någon jag höll mycket av, men nu är han knappt mer än ett vandrande lik. Fan ta honom; jag är lättad över att han inte ligger nedgrävd nånstans.

På plats

Den senaste tiden har jag av allt att döma varit väldigt rastlös och stressad. Det är ett problem med mig; jag VET ju inte när jag är stressad eller splittrad. Jag missar signalerna och märker dem bara när jag sitter ner och känner efter – mindfulnessar. Och det har jag inte gjort på jag vet inte hur länge. Länge. Har helt tappat den biten, mig själv trogen. Jag kan fan i mig aldrig hålla rutin på någonting, i synnerhet inte saker som träning. Att sitta ner och ge mig själv 15 minuter med mig själv är nästan helt omöjligt. Livet bara fräser förbi som ett höghastighetståg och om jag någon gång bestämmer mig för att ta några medvetna minuter inser jag att jag är så trött att jag måste gå och lägga mig.

Jag har börjat få ont i magen igen. Och jag har börjat känna av det där molandet i axlarna. Och så börjar jag gråta för nästan ingenting. Och så känner jag mig som en dålig pappa och jämför mig med andra i stället för att se till mina egna förutsättningar. Det är ganska skönt att jag blivit medveten om det i alla fall, för jag vet att det är signaler om att jag börjar må dåligt igen.

Den verkliga insikten kom när jag pratade med en vän i telefon igår kväll.

”Ont i magen säger du? DET känner vi ju igen – det har du haft förut.” Och så började jag känna efter. Tänka till. Och så insåg jag att hej å hallå – jag mår ju rätt dåligt igen. Det är som en lightversion av den riktigt dåliga tiden och dit vill jag aldrig igen.

Min kompis kan de här grejerna. For real. Min depression och mina stressymtom är som lekis i jämförelse med det hon gått igenom. Hon har kontroll nu, till allra största delen, och det är delvis tack vare medveten närvaro. Hon berättade hur hon brukade göra och jag skakade bara på huvudet åt mig själv; så självklara, enkla saker som jag faktiskt utövar vid särskilt jobbiga situationer, som i snabbköpet när det snurrar för snabbt. Men jag har aldrig tänkt på att jag kan göra det när som helst och var som helst. Det måste inte ta 30 minuter och jag måste inte sitta med stängd dörr och fokusera blicken på en ljuslåga eller ligga och köra avslappningsövningar efter röstinstruktioner på en CD. Jag behöver inte öva. Jag kan ju göra.

Min vän har gjort till rutin att ta ett antal ögonblick under dagen och landa i dem. I bilen efter att ha lämnat sin son. ”Det här är ratten. Den känns så här. Och så känns det att sitta i sätet.” På toa. ”Så här känns det att sitta här. Så känns det när fötterna rör golvet.” Såna grejer. Så enkla. De tar en minut. Kan man göra dem kanske fem gånger dagligen har man rafsat ihop sinnet nog för att veta vad som försiggår därinne i huvudet och därute i kroppen.

Det är bra att ha vänner, kort sagt. Och ikväll ska jag yoga.

Lustlös?

Jag har inte skrivit något ”riktigt” på rätt länge inser jag. Tillvaron har varit väldigt snabb och jag har inte haft varken ro eller lust att skriva. Men nu är det dags att pytsa ur sig lite. Jag har saknat det inser jag. Ibland måste jag bara skriva även om det liksom inte finns något särskilt att skriva. Så jag gör det. Nu.

Jag har varit i Stockholm på intervjuer och hängt med min syster och min svåger. Jag har somnat i soffan och sovit till klockan tio, spelat Xbox, druckit vin, ätit och dragit runt i Stockholm till vänner högt och lågt. Jag gick och lade mig vid klockan 21 igår. Somnade direkt och sov som en sten tills tre minuter innan klockan ringde vid 06.

Och idag är det min tur att hämta Prinsessan. Jag har saknat henne så hemskt den här veckan. Det ska bli skönt att ha henne hos mig igen. Vi ska åka till simhallen ikväll och plaska runt som tokar bägge två. Jag är så förtjust över att ju mer jag ger till henne, desto mer får jag tillbaka. Förr fattade jag inte riktigt att det är så det fungerar, men så är det. Ju mer jag engagerar mig, desto mer engagerar hon sig. Hon är det finaste jag har. Min lilla snäcka. Min fina, fina unge. Jag älskar henne så fantastiskt mycket.

Menförihelvete!

Det händer allt som oftast att jag får ett telefonsamtal från bästa kompisen på morgonen när hon är på väg till jobbet.

Vi pratar om det ena och det andra, men idag pratade vi om hennes sura kollega. Kompisen har just fått nytt jobb och trivs med det – bortsett från den missunsamma, lismande surkollegan som alltid har något överlägset och drygt att säga om saker och ting. Kompisen och hennes närmaste kollegor fick nyligen ett mejl från sin chef där han frågade vad surkollegan sagt, hur hon betett sig och hur det påverkat arbetsgruppen. Min kompis var osäker på om hon skulle svara och i så fall vad hon skulle svara på mejlet.

”Alltså, man vill ju inte vara den som skvallrar för chefen. Om jag tjallar kommer hon antagligen att bli omflyttad och det är ju taskigt.” Jag blev lite häpen. ”Men du. Du kan inte ta ansvar för andra människors dåliga beteende – som de själva valt. Skiter de i skåpet får de själva städa upp. Inte fan ska du skämmas för att du säger ifrån när det gäller saker som får dig att må dåligt.”

”Du har helt rätt Anguin. Varför håller jag henne om ryggen?”

Och så berättade hon om sin kompis vars ex fått besöksförbud, men som ändå lurade utanför hennes port. Hon hade gjort på samma sätt. Liksom försvarat det. ”Han saknar ju mig. Det är inte så lätt för honom. Han har haft det svårt.”

Häromveckan hade han väntat i trappen och tryckt in henne i lägenheten när hon skulle gå ut på krogen. Han hade misshandlat henne grundligt, bland annat genom att använda hennes ansikte för att slå sönder ett glasbord. Och gossarna i blått menade att, nej vi kan inget göra, för det här är inte grov misshandel. Och då tjänar det inget till att plocka in honom för han kommer ut lika snabbt igen.

Kan nån hjälpa mig lite här? En man som bryter mot ett besöksförbud, gör intrång  i ditt hus, misshandlar dig så att blodet stänker och slår sönder inredningen med hjälp av ditt ansikte, gör med andra ord inte tillräckligt mycket fel för att bli stoppad bakom lås och bom? Jag kan nästan garantera att om jag sprungit på nån okänd typ på stan en fredagkväll och slagit honom på truten så hade jag ställts inför rätta. Jag hade nästan garanterat dömts och fått betala skadestånd och böter. Hade jag slagit honom lite mer omsorgsfullt hade jag åkt in. Tjoff tjoff. Så där.

Men när en man bevakar sitt ex och slår henne fullständigt sanslös och lämnar henne i det blodiga glassplittret i hennes eget hem – då är det OK? Sånt här gör mig bara så jävla, jävla arg att jag vill söka upp den där snubben och ha ett långt och jävligt bestämt samtal med honom. Jävla djur! Och rättssystemet kan hoppa och skita!

Vilken kille!

På väg till Köpenhamn från Malmö tog jag tillfället i akt för lite mindfulnessövningar. Jag försökte befria mig från blasé-versionen av mig själv – den som ”sett allt” – och tillät mig att se saker ur ett barns ögon. Det var ganska enkelt den här gången – den nya arkitekturen på Malmö C, Triangeln och Hyllie är så spejsad att man knappt kan göra annat än att tänka på Star Wars. Jag blev mycket imponerad och tänkte hela tiden på femtiotalets framtidsskildringar. Det galna är att de faktiskt inte är alltför lång från verkligheten (låt vara att människor inte går runt i silverdräkter med robotar i koppel, men ändå). Det var spännande. Jag kände mig upprymd och glad.

Presskonferensen var OK. Sony visade en del rätt häftiga nyheter och jag fick god mat. Jag blev flirtad med också, på ett fantastiskt uppenbart sätt. Tjejen rodnade och stammade och såg helt ledsen ut när jag förklarade att jag inte bor i Malmö. Mina segment av konferensen var färdiga tidigt. Jag stack strax efter lunch och var i Malmö ungefär 14:30. Jag gick i lite affärer och insåg att min 4 000-kronorsteori verkar stämma; det finns inte någon jacka jag ser bra ut i som kostar mindre än 4 000 kronor. Det är frustrerande. Kan man inte hitta en jäkligt tjusig jacka som sitter som en kniv för, låt säga, 2 000? Verkar inte så.

På väg mot Triangeln för att träffa min värd, K, märkte jag att det var något fel med min högra sko och jag insåg att sulan släppt. Alltså hela sulan. Bortsett från främre delen, vid trampdynan. Tro mig när jag säger att jag gick i 12 olika skobutiker på jakt efter ett par nödskor för en femhundring. Jag har det som sagt var rätt tajt med pengar så jag ville inte lägga ut mer. Jag hittade inga skor. Däremot hittade jag de snyggaste par jeans jag sett på år och dag. Ja, midjan är hyfsat låg. Nej, de är inte sladdriga kring benen, nej de är inte för långa och nej rumpan har inte mycket spelrum. De var nedsatta 50 %. Jag lånade pengar av K och köpte dem. Jag kunde inte motstå. Jag har dem på mig nu. Jag är så het att jag får lägga isblock på stolen för att den inte ska börja brinna.

Och där nånstans väcktes något i mig som jag aldrig upplevt. Det var en märklig känsla, som skrämde mitt vanliga gamla jag. Jag ville ha tag på ett par skor, kosta vad det kosta ville. Den gamla Anguin hade antagligen lånat ett par skor av K, men nu drog vi iväg till köpcentret Entré och gick igenom butikerna där också, med glappande högersko. Till sist hittade jag ett par skor som såg acceptabla ut och de hade dessutom en lagom prislapp. Jag var precis på väg till kassan när jag plötsligt hejdade mig. Tankar om kvalitet snurrade i huvudet på mig. Jag ställde tillbaka det billigare paret och hittade ett par märkesskor. Fantastiska. Så jäkla snygga. Och så bekväma. De kostade mer än dubbelt så mycket som jag tänkt mig. Jag lånade pengar av K. Igen. Köpte dem. Personalen fick slänga mina gamla dojor och jag gick därifrån med en ruskig swagger. Och så köpte jag en ny halsduk. Jag var helt exalterad. Det formligen fräste om mig när jag svassade fram i Malmö i mina nya skor och i min nya halsduk, med en påse för de nya jeansen. Jag kände mig så jävla snygg och det gör jag fortfarande. Prime man beef, som någon sa.

Det mest otäcka av allt var att jag på allvar började fundera över om jag inte skulle köpa mig en väska också. Alltså vi snackar Anguin här. Killen som för två år sedan hånflinade åt män i tjusiga skor, scarves och posha weekendväskor – vad fan ska man med sånt till? Jag har min kängor, jag har arméns gamla halsduk och arméns persedelpåse! Vem bryr sig? Inte jag! Men plötsligt känns det så angeläget… Så… bra..! Hjälp! Vad händer med mig?! Börjar jag… GILLA att handla kläder?!

Kollisionskurs

De senaste dagarna har jag varit i konflikt med mina nära två gånger. Senast för någon timme sedan. Häromdagen grälade jag med min pappa fastän jag visste att han hade rätt. Jag tog inte reson. Tjurade och höjde rösten. Tråkigt. Idag bråkade jag med vännerna i en projektgrupp jag är med i. Jag upplever ibland att de inte tar min kompetens på allvar och att de ständigt ska kontrollera mitt arbete. Så jag sa ifrån. Skrev som jag tyckte att om ni inte har större förtroende för mina kunskaper så får ni hitta någon annan. Någonstans visste jag att det nog inte handlade om det. Det handlade om att fler ögon ser fler saker. Oavsett vilket tog jag det som kritik. Resultatet blev att vi nära nog blev ovänner och att jag var på väg att hoppa av projektgruppen. En av dem ringde mig och frågade vad fanken jag pysslade med. Jag ryade en smula. Han ställde raka frågor. Jag insåg mer och mer att jag betett mig rätt barnsligt.

De två tillfällena har gemensamt att jag tjafsade fast jag i grund och botten i alla fall anade att jag hade fel. Och det är märkligt. Riktigt märkligt. Jag börjar genast fundera över vad som är fel med mig. Jag bråkar aldrig med någon normalt sett. Jag har mina misstankar om vad som inte stämmer. Dels har jag haft en rätt hård vecka på jobbet och dels ligger jag rätt pyrt till ekonomiskt just nu. Men jag tror att det handlar främst om att jag inte tar hand om mig som jag brukar. Min mindfulness och min yoga har verkligen gått på grund sedan jul. Jag har inte yogat en enda gång och knappt mindfulnessat heller. Det positiva är att jag så tydligt märker att jag inte fungerar utan de där grejerna; det tjänar som sporre för att jag ska ta tag i mig själv och mitt välbefinnande innan jag kraschar. Jag kan inte leva som jag gjorde förr (och vid eftertanke inser jag att det är precis det jag försökt göra några veckor nu). Det håller inte. Jag må tro att jag är en riktig jäkla tuffing, men det visar sig visst att det inte stämmer fullt ut. Bättring, I say!

Den senaste tiden

Mycket har hänt och jag har haft dålig tid att skriva. Jag har varit omgiven av människor dygnet runt sedan den 22/12 och det har sannerligen tagit ut sin rätt. Jag märker att kroppen är trött och sinnet stressat. Jag har inte yogat eller mindfulnessat och det straffar sig uppenbarligen. På ett sätt är jag glad för att det gör det; det blir så mycket enklare att motivera sig att sköta om sig själv då. Om man märker att man mår dåligt blir man långt mer angelägen att lösa problemet. Just nu har jag riktigt ont i magen och jag är dessutom väldigt trött. Jag orkar inte meditera just i kväll. Jag vill bara sova. Helgen har varit lång redan nu och sängen verkar mycket lockande. Men jag står inte ut om jag inte får skriva av mig, så det kommer jag att göra innan jag lägger mig. Nyårsafton kommer det att handla om. Resten av tiden är mest en gröt av vardag. Trevlig, förvisso, men inget jag har lust att skriva om.

Jag och Prinsessan var bjudna till M och K. Vi åkte redan strax innan lunch och med tanke på väglaget tog det oss nästan en timme att komma fram. Det är alltid kallt hos M och K eftersom de bor i ett gammalt torp som till viss del saknar isolering. Därför packade vi varma kläder. Långkalsonger, varma sockar, extra tröjor och hela rasket. När vi kom fram kom förväntningarna delvis på skam; det var hyfsat varmt i huset – på sina ställen över 15 grader (och vad det led kom vi nog upp i 21), så jag kunde krypa upp i soffan framför kakelugnen och mysa till det lite. M och K har fixat och putsat och renoverat och det börjar så smått bli färdigt nu. I synnerhet köket är en fröjd att se – en fantastisk blandning av nytt och gammalt, med gjutjärnsspis sida vid sida med en varmluftsugn.

Efter en stund klädde vi på oss och gav oss ut i snön, med pulkor och packad picknick-korg i högsta hugg. Det blev en kort promenad och pulsande i halvmeterdjup snö innan vi kom fram till pulkabacken. Vi tände en stor eld, började värma soppa och gav oss sedan ut för backen. Snön var så djup att vi fick knuffa oss fram till en början, men sen gick det allt bättre. Prinsessan vågade till sist åka själv i pulkan och var hemskt förtjust över det. När jag stod där i backen, i den begynnande solnedgången, med mitt barn i full karriär utför, med mina nära vänner omkring mig, kändes det liksom bara bra. En känsla av utandning. Av… förnöjsamhet. Jag kunde känna att allt var bra. Att livet slutligen börjar ordna sig till det bästa. Jag kände mig tillfreds. Till och med tillfreds med Småland.

Dagen fortsatte med matlagning, lite öl och en massa skratt. Vi åt baconlindade dadlar, grillat äpple med honung och chevré, älgfilet med (väl)kryddad rösti, blåbärssorbet med hembakta maränger och slutligen en chokladtårta. Med chokladkräm. En värdig nyårssupé.

På morgonen fick jag vara en stolt pappa. Prinsessan gick fram till en av de övernattande gästerna, en ganska fyllig tjej, och frågade:

”N. Varför är du så tjock, N?” Jag tror att ni alla vet hur den där känslan kan slå en. När man öppnar munnen och bara kan säga ”ghg”. Som tur är var N rätt lugn med det hela, och hon skrattade och svarade helt sonika att det hade att göra med att hon gillar mat. Men jag kände mig lite utsatt, minst sagt.

Den stora behållningen av nyårsafton var hur som helst den där korta känslan av frid. Av ett normalt liv. Jag är min egen man och jag har ett eget liv. Ett liv som jag är nöjd med, till allra största delen. Till och med vad det gäller Småland. Nästan. Det finns tankar som susar förbi och tankar som stannar en lite längre stund. Vissa tankar är där precis hela tiden, men det är tankar jag så gärna har.

Gott nytt år på er.

Cocktails in the freezer

Det är minus 13 grader och jag höll på att förfrysa mig igår. Jag var på middag hos ett par kompisar och de kom och hämtade mig för att vi skulle dricka vin och jag skulle slippa köra. Problemet var bara att vi alla drack vin, så ingen kunde köra mig hem. Jag hade skoskavsskorna på mig. Tunna kostymbyxor. Inga vantar. Ingen halsduk. Tunn tröja. Tunn jacka. Och minst en halvtimmes promenad hem. Fast så gick jag vilse. Så det tog nog snarast 45 minuter. När jag kom hem var min söta lilla bak blå och jag hade tre blåsor på hälarna.Det var slutet på min helg.

Så kan vi backtracka till lördag, då jag låg på soffan, kollade True Blood, spelade Xbox, drack en stor flaska julmust och åt två påsar juleskum (jag åt ingen mat på hela dagen – faktiskt åt jag inte mat förrän kl 15 i söndags) och gick och lade mig kl 21.

Ytterligare en backtrack. Till fredagen. Åkte från Växjö. Anlände till Åsa. Fick mat. Drack upp en helflarra rom. Cocktails en masse. Blev shitfaced. Bra helg. Tack Åsa! Jag hade trevligt!

Santa och korsetten

I helgen var jag i hemstaden en sväng. Jag besökte lite kompisar och tog det rätt lugnt. Igår skulle jag åka hem. Farsan frågade:

”Hörduuee… Vad ska du göra när du kommer hem?”
”Tja… Städa av lite. Ska på glöggfest framåt eftermiddagen.”
”När då?”
”Vad är det du är ute efter, pappa?”
”Jaaa, alltså… Vi har ju lovat handlarföreningen att vi i klubben ska ställa upp med tomtar… Och vi är en man kort.”
”…”

Sagt och gjort. Jag fick snällt följa med till julskyltningen och dra på mig en riktigt tattig tomtedräkt. Jag letade efter ett lösskägg som skulle kunna dölja mitt anlete från hånflinande barndomsvänner – men inget fanns. Jag och sju andra tomtar åkte häst och vagn runt centrum några varv och sen började vi gå längs med gatorna, med pepparkaksburkarna i högsta hugg. Lokaltidningen kom dit. Fotade oss… Damnit. Galet nog kom man in i det på nåt vis. Det var inte svårt att skrocka ”ho ho ho!” när det kom förbi några småbarn. En liten tjej på två och ett halvt eller så, gav mig ett kuvert med sin napp i och kramade mig. ”Från Nina till Tomten” stod det på kuvertet. Jag blev helt tårögd och stack åt henne en klubba och gick därifrån.

Efter ett par timmar hade jag fått nog. Jag drog norrut, mot Växjö. Det hade snöat riktigt ordentligt och jag njöt av de snötyngda granarna – jag såg dem verkligen. Registrerade dem. Lade märke till dem. Det var väldigt vackert och det kändes juligt och härligt. Som i en saga nästan. Men en mil innan Älmhult var jag inte fullt lika begeistrad av snön längre – det började toksnöa och vägen snötäcktes på bara några minuter. Sikten var riktigt usel och det blev halt. Det var bara att anpassa farten. Jag körde i 60 till Växjö och missade glöggfesten, så jag bestämde mig för att mysa för mig själv i stället.

Jag köpte glögg, pepparkakor och apelsiner och satt i dunklet med det tända adventsljuset. Jag kollade på gammal matinéfilm och tryckte nejlikor i apelsinerna tills jag småsomnade i soffan. En trevlig helg i allt väsentligt.

Och så kom jag att tänka på korsetten…

En vän till mig har en förmåga att bete sig lite flörtigt. Jag hade väl egentligen inte haft något emot att ha en liten fling med henne, det finns ett problem – hon flyttade nyligen ihop med sin pojkvän. Det händer att vi blir lite ovänner när jag säger ifrån; jag blir rätt besvärad av hennes flörtiga attityd, till viss del eftersom hon antagligen bara gör det för att få bekräftelse. Hon kan komma med väldigt dåligt förtäckta inviter (jag tappar hakan ibland) och sen säga ”Jag kommer aldrig att vara med någon annan än min pojkvän!” när jag konfronterar henne och frågar vad hon egentligen är ute efter. Då säger hon att hon skämtar. ”Jag skämtar så här med alla mina vänner.” Senaste gången, när hon talade om att hon tyckte att jag skulle göra XX med hennes YY så blev jag förbannad och skällde på henne.

”Gör slut med din snubbe så får vi det här överstökat!”
”Nej, men jag bara skojar ju.”
”Det gör du inte alls! Du utnyttjar ju mig för att du ska känna dig bättre. Jag uppskattar inte dina ”skämt” så sluta nu!”

Och hon har, till sist, respekterat det sedan dess. Det känns skönt. Jag blir så jäkla osäker när hon håller på att jag inte vill ha kontakt med henne. I förrgår var jag hur som helst förbi hemma hos henne på en snabb kopp kaffe. Jag hade ärenden på stan och var där ganska tidigt. Hon satt i morgonrock och åt frukost, och vi snackade en del, innan jag var tvungen att bege mig igen. Efter nån timme fick jag ett sms.

”Tack för besöket. Hoppas att du hade det trevligt, trots att jag bara hade morgonrock på mig.”
”Mycket trevligt, tack.” replikerade jag.

Något senare fick jag ett sms om hur hennes dag skulle se ut. De skulle göra det ena och det andra med kidsen och jag svarade att jag hoppades att de skulle få trevligt. Efter ytterligare några timmar fick jag ytterligare sms där hon berättade om hur de haft det. Och så kom det:
”Jag har köpt nya, fina underkläder som jag trivs i.”
”Trevligt.” svarade jag.
”En röd och svart korsett med matchande string.”
”Du är säkert jättefin i det.”
”Jag tyckte det när jag provade korsetten.”
”Vad bra!”

Och så kom den: en BILD på henne i outfiten… Vad säger man? Är det någon som kan ge ett kvinnligt perspektiv på det här? Mina manliga vänner som hört storyn är överens om att det är en av de fetaste inviterna de varit med om, men hon ”skämtar” ju bara. Varför håller hon på? Jag blir mest förbannad.

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna