Idag, min kära Prinsessa, är jag betydligt sämre än jag var igår. Tåget till Växjö där jag skulle träffa din mamma var en halvtimme sent; tur att jag hade lite extra marginal så att jag inte missade tiden. Jag antar att det egentligen finns mycket att säga om det där mötet. Jag försöker dock hålla det kort för jag är trött och sjuk. Hur som helst: det var tydligt att jag dels målat upp en onödigt negativ bild och dels att din mamma och jag inte samma minnen av det telefonsamtal vi hade den 24/5.
Jag gick till mötet för att träffa ett avtal om hur det skulle gå till när du skulle flytta. Din mamma hade inte samma inställning. Turligt nog hade jag och Å ett långt samtal igår där hon påminde mig om att lämna mina egna tankar och känslor utanför. Hon underströk att jag skulle vara din ambassadör och berätta om det du uttryckt att du ville – inte mina intryck, åsikter och känslor. Det gick bättre än någonsin att prata med din mamma – och med familjerätten. Jag förklarade helt enkelt vad du gjort – att du pratat med din rektor om att byta skola och med skolsköterskan istället för en kurator – och att du hade ett genomtänkt resonemang bakom din önskan att flytta. Jag tappade aldrig humöret eller blev upprörd.
Din mamma förklarade att du inte alls varit så tydlig i din kommunikation med henne. Hon tog också upp en handfull grejer som hon inte var så nöjd med, som att jag låtit dig gå på studiebesök på skolan här i Skåne utan att berätta det för henne och att du åkte ensam på tåget. Men jag märkte att luften på något sätt gått ur henne. Familjerätten argumenterade mot henne och hon blev tystare. Hon grät en hel del. Hon var så klart ledsen, för hon förstod vartåt det barkade. Jag förstår henne, för jag har varit i precis samma sits. Jag gissade dessutom rätt när jag antog att en del av det hela hade att göra med pengar.
Hon var rädd att inte kunna bo kvar i sin lägenhet. I det läget kändes det bra att jag och Å tidigare pratat igenom vad som var acceptabelt för oss, så jag erbjöd henne att behålla barnbidraget (som vi ändå aldrig haft tillgång till här i Skånefamiljen) och att hon skulle slippa betala underhåll till oss. Utfallet blir att vi slipper betala dryga 1 500 kronor i månaden till henne. Dessutom betalar hon hälften av dina resor.
Det kändes rätt bra att kunna komma med det budet. Man märkte att hon blev lite lugnare och efter det så gick mötet i stort sett ut på att vi drog upp riktlinjerna till en överenskommelse för hur din flytt hit ska se ut. Din mamma ville vara med och bestämma vilken skola du ska gå i och så pratade vi om hur umgänget med henne ska fungera. Till höstlovet ska vi utvärdera hur du haft det och ge dig en chans att ändra dig. Om allt verkar bra då så kör vi helt enkelt på.
Jag tog helt slut på vägen hem. Tåget var 20 minuter försenat och jag kände mig sjuk och jävlig. Jag är fortfarande matt som… en matta, men jag har packat väskan och imorgon tidigt åker vi till Spanien – du och jag och hela familjen. Jag går och lägger mig efter en stadig pastis, svag, trött och snuvig, men jag gör det med vetskapen om att det här kanske är första dagen på resten av mitt liv. Det här kanske är dagen som är början till slutet för åratal av kamp, sorger, misströstan och sorger. Det här är kanske dagen då vi äntligen kan hoppas på att du får komma hem.
anguin.wordpress.com 