(Prinsessan framför spegeln:) ”Pappa! Jag har blivit kortare!”
(Jag:) ”Har du?”
(Prinsessan:) ”Ja! Minst en kilometer kortare!”

Prinsessan och jag ska åka och bada.

Jag: ”Prinsessan! Ät nu ordentligt, annars orkar du inte bada!”
Prinsessan: ”Jag vill bli tjooock! Som en tvål. Som dig!”

Tackar, tackar…

Jag: ”Vad ska vi äta ikväll, Prinsessan?”
Hon: ”Kyckling. Med ben. Som man kan gnaga på!”
Jag (eftersom vi ofta talar om hur maten kommer på bordet): ”Du vet väl att kycklingen vi äter har levt förut va?”
Hon: ”Japp! Det vet jag. Och grisarna har också levt, innan det blev korv av dem.”
Jag: ”Mm.”
Hon: ”Kan man äta alla djur?”
Jag: ”Ja, det kan man väl. Om man vill.”
Hon: ”Kan man äta katter?”
Jag: ”Haha! Ja, det skulle man kunna.”
Hon: ”Hundar?”
Jag: ”Hundar också.”
Hon: ”Jag är hungrig på hund! Jag vill äta hund! JAAAAG VIIIIILL ÄÄÄÄÄTAAAA HUUUUUUUUND!”

Prinsessan: ”Pappa, kan vi inte snacka lite?”
Jag: ”Visst. Vad ska vi snacka om? Ska vi prata om hur vi hade det på semestern?”
Prinsessan: ”Nej. Om dödskallar och döda människor och sånt.”

Prinsessan har varit på pottan.

”Åh! Så lång! Som en mullvad på en båt! Eller en sån mördarsnigel!”

Jag, Prinsessan, fina tjejen och hennes kids var på road trip i Skåne förra helgen. Kort sagt var det helt fantastiskt, samtidigt som det var så jobbigt att jag kollapsade på söndagen. På väg in i Ystad finns en ”skulptur” föreställande gåsen Akka och Nils Holgersson. Jag frågade barnen om de visste vem som satt på gåsen. Tjejens barn gav varierande svar. Prinsessan väntade till sist, men kläckte sedan högt och klart ur sig:

”Jesus!”

Jag och Prinsessan tar en lunch. Längre neråt gatan hörs tjo och tjim. Prinsessan misstänker att det är nån som åker karusell.

(Jag:) – Det kanske är indianer?
(Prinsessan:) – Indianer? I Växjö? DET har jag aldrig hört talas om. VARGAR kan det däremot vara! De finns!

När Prinsessan och jag äter falukorv händer det allt som oftast att vi äter korvgubbar – ur en skiva korv trycker vi ut en liten gubbe med hjälp av en liten pepparkaksform. Ibland skojar vi om att gubbarna skriker ”hjälp! hjälp! Prinsessan äter upp mig!” innan de far ner i gapet på henne. Jag vet; det är en rätt morbid övning, men det får henne att äta. Idag var det dags igen:

”Hjälp! Hjälp! Prinsessan äter upp mig!”
”Nej men lugna dig, Korvgubben! Jag ska inte äta dig – det lovar jag .”
(Snabbt för hon gaffeln till munnen och slukar korvgubben:) ”Haha! Lurad!”

Jag och Prinsessan var och tog oss ett par nigiri som mellanmål. Redan innan hon var färdig började hon förklara varför hon ville ha mer ris. Jag sa att det fick räcka med två nigiri var, men hon ville inte lyssna på det örat:

”Ge mig mera ris, annars halshugger jag dig!”

Jag undrar var hon fått det där ifrån…

Jag och Prinsessan grälar. Hon vill något jag inte vill och till sist säger jag bara blankt nej. Hon tjatar ett tag, men när hon märker att det inte fungerar fylls ögonen med tårar. Hon spänner blicken i mig och hytter med pekfingret. Mycket bestämt (på ett sätt jag känner igen från någonstans) säger hon:

”Pappa! Sluta tramsa dig!”

Jag och Prinsessan åkte buss tillsammans. På sätena fanns uttag för hörlurar och en display över radiokanaler med tillhörande kontroller. Prinsessan upptäckte snart att hon kunde byta kanal med hjälp av pilknapparna. Hon tryckte både på radion på sätet framför mig och på radion på sätet framför sig. Slutligen stod båda på kanal 6 och då började hon högt och ljudligt skandera:

”Pappa och jag har seee-ex! Pappa och jag har seee-ex!”

Jag tror inte att jag behöver understryka hur snabb jag var att byta till kanal 7 och be henne sjunga en visa om den siffran istället…