4/3, 2014: Saknig liten tjej

I torsdags besökte jag dig på skolan och fick se hur du har det. Det är helt tydligt att du trivs och att du mår bra. Jag fäller en liten tår av glädje för den sakens skull, samtidigt som jag fäller en tår av sorg och uppgivenhet; ju starkare band du har med Växjö och med skolan desto mindre är sannolikheten att du får bo hos mig i Skåne.

I dag är det den 4/3 2014. Det är en tisdag. I går pratade du och jag i telefon. Eftersom din mamma berättat att din klass skulle till museet i Växjö på fredag – då du normalt sett är hemma hos mig – nämnde jag det.

”…och på fredag ska du på museum Prinsessan!”
”SKA VI?! DU OCH JAG!” ropade du överförtjust, och jag fick förklara att du skulle dit med skolan.
”DET VILL JAG  I N T E !” skrek du. ”JAG VILL TILL  P A P P A!” Din mamma tog telefonen. Jag sa att jag gärna hämtar dig på torsdag som vanligt. Din mamma sa att hon skulle prata med dig om det.

I morse ringde du. Du lät väldigt ynklig.
”Pappa. Jag vill komma till dig på torsdag.”
”Du är så välkommen min Prinsessa. Jag älskar dig och du får alltid vara hos mig.” Din mamma tog över. Hon talade lågt:
”Prinsessan fick ett utbrott i går kväll. Hon skrek och grät och sa att hon ville vara med dig och Lillprinsessan – och med mig och sin lillasyster i England. Jag fick förklara att man inte kan göra båda sakerna samtidigt.”

Nej. Man kan inte göra båda sakerna samtidigt. Det gör mig ledsen in i tandrötterna att du tvingas genomgå det här. Varför måste du behöva vara ett offer för två vuxnas dumma spel? Jävla liv. Varför är du så hänsynslöst och hårt? Mitt barn behöver trygghet och kärlek. Det gör jag också. Send sum o’ that love our way, if yo please.

18/11, 2013: Jäkla unge

Det är måndagen den 18/11 2013. Den här helgen har varit helt fantastiskt bra. Den började med att jag kom hem på fredagskvällen. På dörren satt en lapp där det stod ”Hjärtligt välkommen till Ciao Bellas!”. Du hade ritat och skrivit med hjälp av Å. Ni hade städat och fixat och jag blev bjuden på antipasto, lasagne och chokladpudding. Du kvittrade outtröttligt om hur kul du haft i dag, att du var kär i en kille på öppna förskolan och att jag var den bästa pappan i hela världen. Tröttheten i kroppen sköljdes liksom ur och det var enkelt att vara glad.

Dagen efter åkte vi på konstutställning i Malmö. Vi tittade på ryskt avantgarde på Moderna muséet. Du gillar konstutställningar, speciellt den delen som var för barn. Det var rätt härligt att gå med dig där och kolla.

Men när vi gick därifrån började det. Vi skulle gå och fika, men jag hoppades kunna gå till SF-bokhandeln och köpa ett spel innan. Du gnällde och tjatade om att du hade ont i benen – redan efter 25 meters promenad, och jag bad dig sluta gnälla. Men du fortsatte. Efter 100 meter trampade du snett eller någonting och lät höra ett ljudligt, klagande ”Aaaaaj…”
”Men sluta gnälla, unge!” morrade jag. Och då tog det tvärstopp. Som om du vore en liten åsna. Du bara stannade. Vägrade gå vidare. Jag hade ingen lust att dra med dig och du sket fullständigt i alla försök till övertalning eller resonemang. ”Stanna här då.” sa jag till sist. ”Jag är väldigt besviken på dig när du struntar i vad andra vill och bara själv vill ha.” Jag och Å gick. Vi stack runt kvarteret så att vi kunde iaktta dig på avstånd. Du stod kvar. Envis som synden. Nånstans kände jag mig lite stolt, men mest var jag frustrerad och lite arg.

Efter kanske tio ståndaktiga minuter gick du slutligen en liten bit efter oss. Jag gick efter för att inte förlora dig ur sikte och stötte i hop med dig precis runt hörnet. Du var besviken på mig och tyckte att jag var elak som gått i väg. Det fick jag så klart hålla med om. Jag förklarade varför och försökte berätta att det kändes dåligt när du inte ville göra något för mig. Jag frågade om du inte kunde tänka dig att följa med trots allt. ”Nää-ä!” svarade du. Och då blev jag jävligt arg.

I dag tänkte jag efter och försökte minnas när jag blev så arg sist, men jag kunde faktiskt inte komma i håg det. Det var hur länge sen som helst. Men nu tog jag tag i jackärmen och släpade med dig.
”Nu jävlar åker du in i bilen och vi åker HEM!”
”Nääääääeeeee!” grät du. ”Jag vill fiiiiikaaaa!”
”Det blir ingen jävla fika så som du beter dig. Jag har ingen lust att bjuda dig på fika som inte kan tänka dig att vara andra till lags då och då.”

Jag minns inte allt dumt jag sa, men jag minns att jag skrek och att du grät. Till sist frågade jag hur du ville ha det; åka hem eller sköta dig och gå och fika. Fika, tyckte du. Så kramades vi och jag lugnade mig. Jag bar dig bort till Å och tillsammans gick vi vidare. Å sa några förmanande ord om att man inte får bli kvar på det viset om man är ett litet barn i en stor stad. Du nickade och sa att du förstod, och sen frågade du om vi skulle fika.
”Vi ska bara till bokhandeln först.”
Och då tog det hus i helvete igen. Du skrek gällt och argt och var skitförbannad för att vi var två som skällde på dig – och det får man inte vara enligt våra husregler. Vi kom överens i alla fall – till sist. Du gick motvilligt med under klagande, och jag och Å gjorde vårt bästa för att kontra ditt jämmer och dina invändningar. Jag kände mig fortfarande arg.

Till sist kom vi fram till bokhandeln.
”Ååååh, vad trååååkigt!” gnällde du. ”Sluta gnälla, din pipsill,” svarade jag så vänligt jag förmådde. ”Vi ska se om vi inte hittar nånting fint till dig här.” Jag letade upp mitt spel och sedan letade jag upp dig. Du hade hittat något litet gosedjur för 150 kronor. Jag ville inte betala för det, utan erbjöd dig en betydligt dyrare bok av Neil Gaiman i svensk översättning. Du satte näsan i vädret, lade händerna i kors över bröstet, blundade och sa: ”Nää-ä!”

vägledning
”Skit i det då. Du slipper,” svarade jag och betalade mitt spel. Det blev ett jävla liv. Igen. Du kallade mig dum i huvudet och jag vet inte vad, så att vi fick ha ett snack där jag undrade om det var rättvist att kalla mig dum för att man inte får som man vill. Jag tror att du skakade på huvudet. Jag och Å förklarade att det för all del är möjligt att vara sur och skrikig mot sin familj, men att man snabbt blir av med kompisarna om man beter sig så mot dem. Du förstod och höll med.

Jag trodde att det var över, och vi gick ner mot Lilla Torg för att ta en kaffe. Du gillar Espressohouse, så dit styrde vi kosan. Du ville ha ett wienerbröd, men det fanns inga. Då ville du inte ha någonting. Jag lirkade och lyckades erbjuda dig ett vetebröd med saffran. Du ville ha hela själv, men du skulle omöjligen ha orkat äta upp det själv, så vi sa att vi skulle dela. Då blev du sur igen.

Men sen blev det bra. Du fick din caramel-latte med grädde och så hade vi frågesport. Det var verkligen mysigt och jag kände hur jag andades ut. Kroppen var som ett slemmigt skinn utan innehåll. Jag var helt tom och utmattade fysiskt och psykiskt av anspänningen av att försöka att inte tappa humöret – och av det faktum att jag redan gjort det.

Jag antar att du vet vad jag menar när du läser det här. Då har du säkert redan bråkat med någon du håller kär och vet hur värdelös man känner sig och hur tårarna ligger som ett tryck över själva ditt väsen. Å viskade att barn inte möjligen kan uppleva grälet mellan dem och föräldrarna på samma sätt; fem minuter efter min utskällning kvittrade du som en fågel och skuttade runt, medan jag fortfarande försökte hämta mig efter dåliga-pappa-känslan och den där ylande tomheten jag kände.

På väg tillbaka till bilen var det något annat som var fel. Jag tror att du inte fick stanna tillräckligt länge för att leka vid några stenar som kunde fungera som rutschbana. Och då blev du arg igen. Fast vi faktiskt hade stannat ett tag vid de där stenarna. På väg hem berättade jag för dig hur jag kände mig. Jag berättade att jag tyckte du var taskig som behandlade mig och Å som du gjorde – att du faktiskt surade och kom med ultimatum

När vi kom hem skulle vi spela spelet jag köpt – Tokaido. Du fuskade precis hela tiden under de inledande faserna och ville inte ens erkänna att du gjorde det. Jag och Å sade i från och menade att OK – du får välja den där spelpjäsen den här gången – men reglerna säger att man ska lotta. Nästa gång lottar vi, OK? Det gick du med på. När du insåg att pjäsen du valt inte var ”lika bra” som du trodde, ville du genast välja en ny. Det fick du, men sen fick det minsann vara nog. Tji fick vi. Du ville välja om igen. Men det fick du inte för oss. Och då blev du så sur att du inte skulle vara med och spela. Så det blev inget av.

Vi lyckades slutligen spela en stund, efter det att jag varit uppe på ditt rum och pratat med dig. Det blev en resa mellan hopp och förtvivlan. Du grät lika ofta som du skrattade triumferade (och du hanterade din förlust mycket bättre än jag väntade mig). Vi sade förlåt till varandra och pratade om hur det känns att bråka och hur ingen av oss egentligen vill det.

På söndagen skulle vi spela igen. Då försökte du fuska med något annat. Vi sade i från. Du sprang upp på rummet och kallad oss dumma. När du lugnat dig skulle du och jag laga mat. På fem minuter klagade du högljutt över fem olika saker, till exempel över att du ”inte kunde lyfta pallen” – något som jag vet att du kan. Jag bad dig sluta gnälla, men det tjänade inget till. Till sist fick jag nog och röt åt dig att sluta klaga. Då sprang du upp på rummet och grät hjärtskärande.

Till sist skulle vi äta maten. Jag trodde att det äntligen skulle vara slut med bråken, men du klagade och gnällde vid matbordet över något så trivialt att jag inte ens kommer i håg det fastän det var i går. Jag och Å bad dig till sist gå upp på rummet: ”Det är OK att vara ledsen och arg, men vi vill gärna äta vår mat utan att lyssna på när du gnäller, så antingen slutar du med det och äter eller så går du någon annanstans.” Det vägrade du.

Då sköt jag dig framför mig uppför trapporna och in på rummet. ”Lägg dig och vila en stund nu, Prinsessan. Jag tror att du är jättetrött och om du bara tar det lite lugnt nu, så kan du komma ner och äta sen. Du vet ju hur arg du kan bli när du inte ätit ordentligt. Hungermonstret försöker bara bestämma då,” försökte jag.
”Näääääääääääj!” gallskrek du. Och då vrålade jag tillbaka att du minsann skulle lägga dig och vila vare sig du ville eller inte. Och då grät du. Och jag gick ner. Och kände mig som världens sämsta, elakaste, mest misslyckade pappa och människa.

Jag gav upp. Jag sa till Å att vi helt enkelt skulle låta dig bo på heltid hos din mamma för jag kände att jag inte klarade av att ha det så här. Det var mig helt enkelt övermäktigt och jag ville bara gråta. Så jag kände att det inte var värt det längre. Jag kände att jag aldrig skulle kunna leva med dig om du skulle vara så förbannat svår att ha att göra med – eller rättare: om jag inte kunde vara kapabel att hantera dina känslor och behov. Du ska veta att det kändes fruktansvärt, Prinsessan. Det påverkade mig rent fysiskt och jag kände mig oerhört misslyckad för att jag tappat humöret på det sättet två gånger under helgen.

Å tröstade och peppade: ”Det där menar du inte. Det blir bättre i morgon.” Till sist gick jag upp och bad dig komma ner och äta. Jag sa förlåt för att jag röt på det viset och vi kramades. Du skuttade ner för trapporna och var glad. Du skulle sätta dig och äta, men så var det något som var fel igen. Jag vet faktiskt inte vad det var, men du skrek och grät. Vi försökte ta reda på vad det var. Jag försökte trösta dig (och försökte att inte tappa tålamodet).

Du berättade att du inte ville gå upp så tidigt på morgonen och att du var orolig för det. Kanske hade det också att göra med att det varit en innehållsrik helg, att du varit lite krasslig häromsistens och att du var lite ledsen för lämningen, och det faktum att vi inte skulle komma att ses igen på två veckor. Och då var det inte så konstigt att du kände dig ledsen.

Du lugnade dig i min famn. Vi spelade Tokaido igen, och jag och Å lät dig vinna innan det var dags för dig att hoppa i säng; en förlust för dig i det här läget hade inte varit positiv. Du var stolt som en tupp över vinsten och vi låg länge i din säng och läste saga och kramades innan vi sa godnatt.

Jag älskar dig, mitt lilla barn. Men i bland är det svårt att vara pappa. Det är så svårt att det gör ont och man bara vill lägga sig ner och ge upp. Jag är fortfarande ledsen, gråtmild och tom – inte så mycket på dig, men på mig själv och det faktum att vi faktiskt bråkar. Jag hoppas att du kan förlåta mig på riktigt när du blir vuxen och att du verkligen tror på att jag alltid ser gräl med dig som mina största misslyckanden.

21/10, 2013: Finbesök, så att säga

I dag är det måndagen den 21 oktober 2013. Soc var på besök hemma hos oss i Skåne i fredags – en från Skåne och en från Växjö. Jag tycker att det är bra gjort av dem att inte bara låta representanter från en av kommunerna sköta hela affären; det skulle bli så pass mycket mer ensidigt. Så – kort sagt: en eloge till familjerättsfolket i Växjö och i den skånska kommunen.

De var hemma hos dig i Växjö i torsdags och kvällen innan ringde jag dig och peppade. Du berättade att du var orolig för vad som skulle hända och vad de skulle göra där, så jag tröstade dig och sa att det skulle gå bra, att jag var stolt över dig och att vi snart skulle ses. När vi väl sågs – på torsdagkvällen – berättade du ivrigt om hur ni lekt alla tre, hur ni spelat kort och hur du vann. När socarna kom till oss i Skåne började du med att krama dem och sen bar det av – på sedvanligt Prinsessvis. Du äger alltid situationen och ser alltid till att dra med besökare för att visa dem vad du pysslar med. Det är härligt att se och det gör mig stolt att du är så säker på dig själv och på vad du vill.

Vi fikade och pratade. Medan du var med den ena uppe på rummet och lekte (och ritade en teckning av Nyamannen – med sur mun) ställde den andra ganska svåra frågor till oss – typ ”Kommer ni att ge upp Prinsessan och ägna er åt ert nya barn om ni skulle förlora i rätten?” Jag blev nästan stött, men försäkrade att jag redan funderat över ett sånt scenario och hur jag skulle arbeta för att se till att du och jag kunde träffas så ofta vi ville och kunde.

Sen var det min tur. Jag fick åka till kommunhuset och prata med socarna i en och en halv timme. Jag grät. Jag berättade allt från början till slut och den här gången struntade jag för en gångs skull i att skydda din mamma. Jag kan inte förklara varför men jag har tills nu alltid skyddat din mamma. Det började under vårt förhållande då jag såg till att bemöta all kritik från omvärlden mot henne. Det spelade ingen roll om det gällde hennes oförmåga att avsluta kurser på högskolan, att hålla ordning på sig själv, hennes sociala fobi och hennes panikångest (som hon mig veterligen aldrig egentligen tog itu med eller sökte ordentlig hjälp för) eller andra saker. Jag ursäktade, förklarade och sade ifrån. Jag visste att någonstans under allt det där så fanns (finns?) en underbart fin människa som älskar starkt, är omtänksam, tålmodig och vänlig. Det har fortsatt att vara på det viset. Inte ens under samarbetssamtal eller under utredningar har jag ”avslöjat” henne. Men den här gången berättade jag allt, allt. Jag berättade om hur sviken jag kände mig, hur svår hon varit att samarbeta med, hennes lögner, hennes oförmåga att ära avtal och hur svårt det är att få besked från henne. Jag berättade om hennes mentala instabilitet och alla hennes dåliga sidor. Det kändes som om jag svek henne. Det var väldigt jobbigt. Men samtidigt var det enormt förlösande.

Resten av dagen mådde jag illa. Jag hade svår huvudvärk, benen skakade och jag var trött intill döden. Jag ville inte äta, men kunde klämma i mig lite pizza som Å köpte till mig. Annars låg jag på soffan och spelade Skyrim. Jag kunde inte förstå vad som hänt och trodde att jag var sjuk. Framåt kvällningen började jag förstå att mina farhågor inför samtalen och soc besök hemma hos oss hade gjort mig väldigt spänd och otrygg – utan att jag egentligen märkt det. Undermedvetet verkar den här processen vara ännu svårare, viktigare och jobbigare för mig än jag någonsin kunde tro. Jag gör nog bäst i att ta hand om mig själv lite extra framöver, tills allt det här är slut.

Socarna verkar vara måna om att processen ska vara klar så snabbt som möjligt. De har satt ett datum för nästa möte – där det är dig de ska prata med – och de hoppas att både jag och din mamma kan vara med. Skulle det dock vara så att en av oss inte kan så kommer de att hålla mötet ändå. Det tycker jag är bra, och jag hoppas ärligt talat att din mamma inte kan komma ifrån jobbet (så brukar det nämligen vara), eftersom det skulle kunna ge mig en viss fördel i slutändan. Likaså hoppas jag att de vill träffa Nyamannen och att han inte kommer från England. Det skulle också vara bra. Jag är helt och hållet medveten om att ett sånt här beteende är lite fegt och inte riktigt renhårigt, men ställ dig själv frågan vad du hade glatts åt om det var ditt barn som stod på spel?

14/10, 2013: 20 minuter

Mitt älskade barn. I dag är det den 14/10, 2013. I helgen var Malmös damlag klara för guld och vi gladdes du och jag. Vi har varit ensamma i helgen eftersom Å och dina tre syskon varit hos Å:s föräldrar – dina extramorföräldrar. Vi var hemma lite extra länge eftersom du fick feber i torsdags kväll, något som gjorde att vi valde att vara hemma. Du har haft feber lite till och från och haft svårt att svälja.

I morse steg vi upp vid 05:10. Från det att du klättrade ner från din våningssäng grät du. Du grät i 20 minuter och var helt otröstlig. Jag satt i dunklet och höll om din lilla kropp. Tröstade dig och smekte dig över ditt lockiga, rufsiga morgonhår. Jag frågade vad som var fel, men du kunde knappt få fram ett ord mellan hulkningarna. Du brukar vara ledsen under tidiga morgnar, men inte på det här viset. Du lugnade dig till sist och vi kunde klä oss och komma iväg.

I bilen på väg till tåget var det bättre. Vi lyssnade på Bilbo och pratade lite, och på tåget satt vi och kramades och pratade lite till. Det var då du sa att du hade ont i magen. Du har ofta sagt det och jag har aldrig egentligen förstått vad det är du har ont i magen av. Behöver du gå på toa? Är du hungrig? Är det något annat? Du kunde aldrig riktigt beskriva vad för slags ont du hade, men jag har på något vis anat och fruktat att det har att göra med att du är ledsen.

Jag frågade om det var så.

”Ja.” svarade du.
”Varför?” frågade jag.
”Det är så jobbigt att åka fram och tillbaka så här.”
”Men det är bara för en tid, barnet mitt.”
”Ja. Och sen får jag nästan inte träffa dig mer. Det är det som gör mig ledsen.”
”Vi får se lilla gumman. Vi får se hur det blir. Mamma och jag ska bara komma överens om hur det ska bli för dig.”

Jag har sagt liknande saker gång på gång och varje gång känner jag hur otillräcklig jag är. Jag skulle vilja prata med dig om det ledsna, men du byter hellre ämne och säger att du inte vet. Jag försöker. Men det tar stopp. Du vill inte prata om det, och det gör att jag känner mig som den värsta föräldern någonsin. Jag har bett Å att natta dig på torsdag. Kanske kan hon lirka ur dig mer; hon har lyckats med det i bland. Det är tråkigt att inse det, men hur duktig jag än anser mig vara på att kommunicera med människor så misslyckas jag kapitalt när det gäller det viktigaste i mitt liv. Det är sorgligt och fruktansvärt frustrerande.

På torsdag kommer soc hem till dig och din mamma. Det är du också orolig för (och på fredag kommer soc hem till oss i Skåne – och för det är du så klart lika orolig). Jag är orolig för det. ”Slutspurten” har till sist inletts efter alla dessa år – trots alla mina försök att undvika det (samtidigt som jag förstås på ett mycket grundläggande plan är orsak till den; jag hoppas att du kan förlåta min önskan att vara med Å och söka min lycka och framtid i Skåne).

Snart är det i alla fall över, och även om jag är rädd är det på sitt sätt skönt att det slutligen kommer till sitt slut. Du slipper oroa dig. Du får gå i skolan på ett och samma ställe med ett och samma kompisgäng. Du slipper pendla och du slipper stiga upp tidigt, tidigt och gråta om morgnarna. Och jag lovar dig att vad som än händer så ska jag se till att vi träffas så mycket som möjligt – även om jag så klart önskar och ber att det är hos mig som du ska vara. Jag älskar dig, min fina lilla Snäcka, min Ponyo, mitt Troll, min Prinsessa.

24/9, 2013: Dagarna går

I dag är det tisdagen den 24/9, 2013. Jag äter italiensk gubblakrits. Svindyr och egentligen inte så god. Eller jo det är den. Eller så har jag blivit lätt beroende av den. Mina tänder är gråsvarta av all lakrits. Det är andra dagen jag slipper pendla till Växjö med dig i släptåg. Jag säger slipper eftersom de gångna två veckorna var en pers. Du grät nästan varje morgon och jag kände mig som ett svin. Det var mest stressigt på morgonen då allt krackelerade om tåget var tio minuter för sent. Då fick jag leka att vi skulle ha springtävling eller också fick jag ta dig på axlarna och springa till skolan med dig. Men det var inte lätt på eftermiddagarna heller. Jag fick sluta klockan 15 på jobbet – enda chansen att hinna hämta dig och hinna med tåget 16:08. Du grät kanske varannan dag och blev arg på mig av någon outgrundlig anledning (kanske var du bara lika utmattad som jag?). När vi väl kom hem blev det mat, och en och en halv timme senare var det dags för dig att lägga dig för att kunna orka upp. Det är inget liv för en sexåring, verkligen inte.

Min advokat har ännu inte fått tag på den där människan på Skånekommunen. När jag pratade med honom i fredags berättade han att han tänkte mejla och försöka på det viset. Om det inte funkar – alltså om vi inte kan ordna skolplats i Skåne – så ska vi helt enkelt låta dig bo hos din mamma och utarbeta rutiner för att vi ska kunna träffas du och jag. Det är inte så att vi ger upp – boendeutredningen ska fortfarande genomföras och domstolsutslag ska bestämma var du ska bo i framtiden (jag var på väg att lägga ner – igen – men min advokat menade att han faktiskt såg en chans, och med tanke på att han hittills aldrig gett mig några råd känns det som att han verkligen tror på det).

Egentligen skulle vi ha bett domstolen om ett nytt interimistiskt beslut – ett beslut om att du skulle bo hos antingen mig eller hos din mamma under boendeutredningen – men advokaten avrådde från det. Han menade att det var bättre att det gamla beslutet – två veckor hos din mamma och två veckor hos mig – under förutsättning att jag kunde ta dig till skolan om morgnarna, var bättre än ett definitivt beslut om att du skulle bo hos din mamma rakt av. Genom att meddela att jag för ditt bästas skull inte längre kommer att frakta dig från Skåne till Växjö i okristlig tid kommer du att få bo hos din mamma och gå i skolan i Växjö, samtidigt som det ursprungliga beslutet ligger kvar. Krångligt? Ja. Jag fattar inte själv hur det funkar, men jag litar på att det är till det bästa och att det kan hjälpa mig att vinna i slutet. Till dess får jag njuta av att träffa dig under helger och lov. Det är inte så illa, även om det varit bättre att få ha dig här alltid, eller i alla fall till 50 procent. Jesses vad jag önskar att din mamma kunde se fördelarna med att flytta hit…

16/9, 2013: Bakslag – igen

I dag är det måndagen den 16/9, 2013. Jag insåg just att jag glömt packa dina gymnastikkläder och att du därmed inte kan vara med på gympan i dag. Förlåt.

Det har också gått en vecka sedan du och jag började pendla mellan Skåne och Växjö. Vi stiger upp klockan 05:15 och du är så duktig. Det är en tapper liten tjej som klättrar ner från sin våningssäng när mörkret fortfarande ligger tungt utanför fönstret. Du äter dina mackor på tåget och spelar lite spel på min telefon. I bland blir du ledsen – inte konstigt när du tvingas gå upp på det här viset. Du liksom låser dig om något går fel och det har hänt att vi bråkat. Jag tycker inte att det här är något vidare, och det gör inte du heller. Som tur är kommer det nog bara att fortgå någon månad – vi väntar på besked från kommunen i Skåne om de kan tänka sig att stå för din skolplats här, så länge boendeutredningen fortsätter.

Faktum är dock att jag den 7/9 fick besked från dem. De sa att de tänkte på ”barnets bästa”. Jag argumenterade emot en kvart och hade väldigt goda argument, till exempel ”tingsrätten och familjerätten i Växjö har kommit fram till att det ÄR för barnets bästa att gå i skolan på två orter under den här begränsade tiden”, ”jag och barnets mamma är överens om att det här är det bästa för barnet” eller ”jag förstår att du måste stödja dig på principer i ditt yrke, men eftersom du jobbar med människor – och eftersom varje situation därför är unik – måste du kunna se till varje enskilt fall och ge det en rättvis bedömning”. Men som väntat hade tjänstekvinnan redan bestämt sig för att följa ”policy” och ”principer”. Hon bet ihop, blundade och höll för öronen, samtidigt som hon upprepade mantrat ”vi ser till barnets bästa”. Konstigt att hon ensam – mot två instanser och två föräldrar – kan dra slutsatsen att hon har rätt och att vi har fel. Jag till och med bad henne att hjälpa mig att få till stånd en rättvis bedömning i tingsrätten, men förgäves.

Nu ska min advokat skicka brev till henne så får vi se om det hjälper. Jag är skeptisk, men man vet aldrig.

Uti arla morgonstund

För en timme sedan, alltså klockan 05, steg jag upp för att hålla min yngsta dotter sällskap. Sista gången jag minns att jag var vaken var klockan 01, så jag är hyfsat trött. Jag försöker lägga Lillprinsessan igen, men hon protesterar därinne i mörkret. Jag har dessutom tittat en timme på tv. Nollinfoveckan går sakta mot sitt slut, och vad fanken ska man göra klockan 05 om man ser efter en tjurig ettåring och inte får titta på tv? Det var ett naturprogram om lagunens rovdjur – bland annat naturens superskurk/superhjälte: bönsyrseräkan (mantis shrimp). Om det hade varit måndag så hade jag googlat fram en tecknad serie åt er, men nu får ni göra det själv. Det är väl värt besväret, ty den där räkan är rena dynamiten.

6/9, 2013: Paragrafrytterier och rättegångar

I dag är det torsdagen den 6 september 2013. I måndags var vi i tingsrätten i Växjö, jag och din mamma. Hon hade med sig en kvinnlig advokat och jag hade med mig en manlig. Jag tyckte att det var lite typiskt. Lite irriterande var det också att den ursprunglige lagmannen – han som skulle ha haft hand om målet – byttes ut av en annan person. Det dumma med det var att den ursprunglige lagmannen och min advokat var gamla kollegor och kände varandra.

Å och din lillasyster F var med och satt och väntade. Jag och advokaten satte oss i ett rum och gick igenom vad som skulle hända. Han har tidigare aldrig rått mig till någonting, men jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna att han tyckte att vi skulle genomgå boendeutredningen – den som jag innerst inne har velat undkomma; jag vill inte att du ska behöva genomgå upp till ett år av ovisshet och närgångna utredningar från nån soc-häxa.

Efter många tankar bestämde jag mig för att lägga ner och låta dig bo hos din mamma om det togs ett interimistiskt beslut som gick mig emot – kort sagt: om du skulle bo hos din mamma under boendeutredningen (och gå i skolan i Växjö) hade jag bestämt mig för att lägga ner. Fördelarna din mor redan har i form av att du är folkbokförd hos henne är stora nog, men om du spenderat sex månader upp till ett år hos henne och bara träffat mig på helger hade det varit helt kört för mig.

Men advokatens mycket subtila trevanden mot boendeutredning har gjort att jag ändrat uppfattning, samtidigt som jag tycker att det är fel att dra tvisten längre än nödvändigt. Jag intalar mig själv att det är bra att verkligen gå så långt jag kan i frågan för att jag i slutändan ska kunna se dig i ögonen och förklara att jag gjorde allt jag kunde och att jag inte gav upp. Antagligen kommer det att ge mig en del sinnesfrid längre fram – något som absolut kan vara en fördel för en grubblare som jag.

Vi satt där i rättssalen. Jag hade ännu inte bestämt mig om jag ville gå vidare med boendeutredning. Det var jobbigt att sitta där. Jag tittade i bordet hela tiden när min advokat anförde argument mot din mamma. Det kändes pinsamt och besvärligt, men det var ännu jobbigare när hennes advokat drog upp en del grejer som jag uppfattade som rena lögner. Trots det var det förvånansvärt enkelt att vara tyst och att inte reagera, även om jag då och då ville protestera. Till sist förklarade din mammas advokat att deras sida ville ha en samförståndslösning. De menade att du kunde få bo kvar hos mig två veckor i taget, men att du fortfarande skulle gå kvar på skolan i Växjö och att jag därmed skulle ta dig till skolan varje dag.

Vi svarade att det gick vi med på – om vi kunde se till att du kunde få plats i skola också i Skåne; med tanke på att förskoleklass inte omfattas av skolplikt trodde vi att det skulle vara genomförbart. Så kom vi överens där i rättssalen, men din mamma ville ändå genomföra boendeutredningen. ”Då behöver vi inte fundera mer över den saken,” menade min advokat.

Jag kontaktade rektorn för skolan i Skåne och frågade honom om de kunde bereda plats för dig. Det var inga problem alls – tills han fick reda på att du var folkbokförd i Växjö. Han menade att det då måste till en överenskommelse mellan kommunerna – ett ”interkommunalt bidrag” – och det var Växjö som skulle stå för kalaset. Jag var tvungen att kontakta Växjö för att be dem betala din förskoleklassplats i Skåne.

Jag hade Växjös paragrafrytteri i färskt minne efter att ha försökt få till barnomsorgsplats i både Skåne och Växjö – de sade blankt nej. Jag visste på förhand att också den här begäran skulle nekas, men jag ringde ändå, för kanske, kanske, kanske fanns det en liten chans att det skulle gå. Tjänstemannen jag pratade med var resonabel och trevlig. Han menade att han aldrig stött på en sådan förfrågan tidigare och att han skulle diskutera saken med sin chef. Det ingav mig ett visst hopp, men dagen efter ringde han och förklarade att det var Växjös ”policy” att inte gå med på sådana saker. De hade bara ansvar för att ge dig förskoleklassplats i Växjö och ville inte betala för något annat. Pengar. Och policies. Människor som jobbar med barn och som lever efter pengar och policies borde skjutas.

Jag satt i bilen på väg hem och slog i ratten. Jag var så satans arg, besviken och uppgiven. Jävla paragrafryttare som dömer efter regelboken utan att ta en enda titt på verkligheten. Där och då ville jag åka till deras kontor och slå ihjäl dem. Jag har kämpat i fyra år och bara stött på motgångar. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan. När jag äntligen kommer någon vart med din mamma hindras jag – av en skrivbordsjockey. Helt jävla osannolikt.

Jag gick hela gårdagskvällen och kände mig misslyckad och värdelös. Jag ville (och vill fortfarande) ge upp. Det skulle vara så skönt att bara ha det överstökat och jag tror inte att jag vinner ändå. Varför utsätta sig för ännu ett års osäkerhet och kamp – för ingenting? Vem blir glad av det? Ingen, så klart. Men jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte gör det. Därför fortsätter jag. Förbannade envishet och kämpaglöd. Fördömda moral och fördömda kärlek till dig. Jag kommer att vara som den där totalt underlägsna simmaren som kommer 15 sekunder efter alla andra, men som ändå kämpar tills han slår i kaklet – även om han på förhand vet att det är lönlöst.

I dag ringde jag kommunen i Skåne och pratade med en tjänstekvinna där. Jag förklarade läget – att domstolen i Växjö tagit ett interimistiskt beslut om att du ska bo växelvis hos mig och hos din mamma och att du också ska gå i förskoleklass växelvis. Jag föreslog att Skånekommunen skulle kunna stå för pengarna för din plats. Jag bönade, bad och förklarade min situation. Hon lovade ta upp det med sin chef – som i sin tur (kanske) kommer att kontakta beslutsfattaren i Växjö – pengaråpoliciesmannen. Kanske går det.

I mig finns en lite solstråle av hopp. Kanske, kanske, kanske finns det en liten chans…

15/8, 2013: Soc-kärring

I dag är det den 15/8 2013 och det är fyra dagar tills dess att Å ska bli igångsatt på förlossningen. Dessutom är det fyra dagar tills du ska börja i nollan. I går hämtade jag dig efter din tredje inskolning på Bäckaslövsskolan i Växjö. Det värkte i hjärtat när du – mycket ivrig – visade mig runt på skolgården, presenterade dina fröknar och sade hej då till dina nya vänner. Du kommer säkert att trivas väldigt bra på Bäckaslövsskolan och det gör mig både glad och ledsen; what am I fighting for, liksom? Varför ska jag ens försöka se till att du bor hos mig? Jag tänker mycket på det, och det händer att jag tvivlar, men jag måste löpa linan ut, för både din och min skull. [Just nu tjatar du hål i huvudet på mig för att jag ska komma och spela spel med dig. Snart blir vi ovänner för att du inte lyssnar när jag ber dig ge mig fem minuter för att skriva ner vad som hänt i dag. Du kommer att tacka mig när du läser det här :-)]

I dag var också en soc-tant här. Hon heter Gunilla. Du var världens bästa lilla värdinna. Du visade runt, bjöd på äpplekaka, skojade och stod i. För några dagar sedan träffade du Sune – soc-gubbe i Växjö – och när jag berättade att Gunilla skulle komma tyckte du att det skulle bli jobbigt eftersom Sune ”aldrig ville gå och frågade så mycket”.

Jag satt med när du berättade för Gunilla att det var jobbigt att åka till England med mamma eftersom du inte känner någon där, och att du hellre ville vara hemma och leka med dina kompisar. Du berättade hur bra du har det här, hur mycket du tycker om mig, dina bonussyskon och Å och hur du ville gå i skolan med Alma, Ronja och Julia. Du berättade dessutom att det var jobbigt att vara hemma i Växjö eftersom din syster skrek hela tiden så att du aldrig kunde sova, vila eller ta det lugnt. Inte konstigt om man delar rum med ett spädbarn… Allt verkade kort sagt gå väldigt bra.

Ändå fick jag en klump i magen när Gunilla gick. Hon talade ensam med mig och Å och började fråga hur jag ville umgås med dig: ”man kan få tre helger i månaden – man måste inte bara ha varannan”. Hon pratade också en del om att det är svårare för den som flyttat att vinna en boendetvist. Hon hade kort sagt redan bestämt att det var dåligt för dig att bo här, även om hon inte ens varit hemma hos din mamma; förvisso har Sune varit det, men ärligt talat känns det väldigt märkligt att Gunilla kan ha en uppfattning om att vårt hushåll inte håller måttet – det måste ju vara baserat på en jämförelse hushållen emellan.

Men antagligen har det inte att göra med det. Det har antagligen att göra med att Gunilla är en gammaldags soc-kärring som jobbat 35 år med vårdnads- och boendetvister, och när hon skolades in var det minsann alltid mamman som hade rätt – något hon säkert fortfarande tycker. Men om jag fattat saken rätt är det inte hennes jobb att tycka. Hon ska rapportera om fördelar och nackdelar med ett boende – på ett opartiskt och objektivt vis så att rätten kan göra sin bedömning av var du ska bo. Det känns rätt bittert att vara tvungen att vara beroende av en gammal reliks uppfattning och orättvist att stå i uppförsbacke redan från början. Om något av hennes rapport indikerar sådana saker ska jag ta upp det med rätten och yrka på att hennes bedömning är felaktig och att hennes kompetens inte speglar dagens förhållanden och diskurs. Det är något som också vår granne tycker. Han har haft kontakt med Gunilla gällande en vårdnadstvist. Han menade att hon har ”hål i huet” och att hon bidragit till oändligt lidande och oändlig splittring här i trakten. Han gav mig också visitkort med tips om bra familjerättsadvokater, men jag tror att jag håller mig till den jag redan har. Jag har stort förtroende för honom och jag hoppas så klart att jag inte får ångra den saken.

Vi får se hur det blir. Vi ska till tingsrätten om mindre än två veckor: den 26/8. Då får jag äntligen svar och kan äntligen börja leva utan att ha den här ovissheten över huvudet.

2/5, 2013: We are at war

I måndags, den 29/4, träffade jag din mamma i familjerätten. Jag ska inte bli långrandig: din mamma sa att hon aldrig någonsin kunde tänka sig att flytta till Skåne, hon såg det som avgjort att du skulle bo i Växjö och hon ältade en massa gamla grejer från förr, samtidigt som hon berättade hur manipulativ och påstridig jag var.

Samtidigt som det inte är så kul att höra kan jag inte låta bli att fundera över varför hon tar upp de där gamla sakerna. Någonstans misstänker jag att hon är osäker och egentligen skulle vilja överväga möjligheterna som finns, men hon intalar hela tiden sig själv att hon inte kan samarbeta med skurkstater som jag. Hon hånlog när jag grät och hon hånlog när jag gjorde ett sista försök att presentera lösningar. Själv har hon aldrig kommit med några förslag som skulle göra det enklare för alla inblandade; hennes förslag har dessvärre främst sett till hennes egen situation utan hänsyn till att vi nu är två familjekonstellationer som måste kunna fungera tillsammans.

Men det spelar mindre roll. Jag förklarade att jag i så fall inte kunde se någon annan utväg än att gå till tingsrätten – inte för att jag anser att du kommer att få det fundamentalt mycket bättre hos mig, utan för att jag anser att du förtjänar att ha det så bra som möjligt, även om skillnaden är marginell. Din mamma började gråta.

Sedan dess har jag funderat över vad som ska hända. Jag tänker prata med min advokat och fråga honom om han tror att jag har en reell chans att vinna. Säger han nej så lägger jag ner processen. Jag vet ju att du får det bra hos din mamma och jag vet också att vi kan träffas i ganska stor utsträckning trots allt. Fast det värker i hjärtat av bara tanken. Och då kan jag inte låta bli att fundera över vilka intressen jag själv har i det här. Självfallet vill jag att du ska stanna med mig – mest av allt i världen – men med den känslan kommer också en annan fundering: vad händer om advokaten säger att jag borde köra – att jag har chans att vinna?

Varför – bortsett från att jag innerligt vill att du ska växa upp med mig och från att jag tror att du får det marginellt bättre här – vill jag utsätta alla inblandade för en rättsprocess och en utredning som kan ta upp till tio månader? Jag frågar mig om svaret är stolthet. För en tid sedan bestämde jag mig för att jag aldrig skulle låta din mamma diktera mitt liv igen, och att jag någonstans måste sätta ner foten. För mig gick gränsen vid ditt boende. Men är det egentligen relevant?

Om jag skalar bort stoltheten och min egen önskan att ha dig här finns nog bara en anledning till att gå igenom hela pärsen med rättegången och det är att du kommer att få det marginellt bättre. Din mamma behandlar dig ju verkligen inte illa – även om hon inte har samma resurser som jag och Å för att ta hand om dig – och du hade saknat henne lika mycket som du saknat mig om du bott hos henne.

Så vad är rättvist? Jag har en mängd tankar i huvudet och jag vet inte vad jag bör göra. Jag har ringt min advokat och diskuterat det hela med honom. Han förklarade att tingsrätten, så snart som de kan efter det att processen börjat, fattar ett interimistiskt beslut om var du ska bo under tiden rättegång och utredning pågår. Det beslutet går i de allra flesta fall boendeförälderns väg (i synnerhet om det är mamman som är boendeföräldern) – och med tanke på att du är folkbokförd i Växjö hos din mamma, så kommer tingsrätten med största sannolikhet att fatta beslut om att det är där du ska bo under processen. Advokaten berättade dessutom att den förälder som inte får det interimistiska boendet kommer att få det rejält svårt i resten av skeendet – annorlunda uttryckt: får jag inte det interimistiska boendet så förlorar jag med största sannolikhet boendetvisten. Om det omvända gäller så vinner jag med lika stor sannolikhet. Därför har advokaten i dag föreslagit att vi ska göra en sista ansträngning för att ta reda på vilka chanser vi har.

Jag har börjat fundera över att ta den här processen till dess att det interimistiska boendet har beslutats om. Går det mig emot lägger jag ner ärendet; det är orättvist mot alla inblandade att jag tvingar igenom en kamp som jag antagligen inte vinner. Jag tänker på det här natt och dag. Tårarna och vanmakten ligger ständigt och bränner under ytan.

Det här är tunga tankar. Det är tankar jag aldrig ville stå inför. Men nu gör jag det och jag bävar för att det jag gör blir fel. Men en sak ska du veta: allt jag gör i dag gör jag för att jag upplever det som det bästa för dig. Med den kunskap jag besitter i nuläget ser jag inga andra rimliga alternativ och om saker och ting skiter sig, hoppas jag innerligt att du kan förlåta mig om jag trots allt valde fel.

Jag älskar dig mer än något. Alltid.