I am a shoe whore

Kunde… Inte… Motstå…

Anguins nya kläder

På begäran tänkte jag presentera några av de nya plaggen i Anguins nya garderob – tröja, skor och byxor (aka rumpa). Enjoy!

Vilken kille!

På väg till Köpenhamn från Malmö tog jag tillfället i akt för lite mindfulnessövningar. Jag försökte befria mig från blasé-versionen av mig själv – den som ”sett allt” – och tillät mig att se saker ur ett barns ögon. Det var ganska enkelt den här gången – den nya arkitekturen på Malmö C, Triangeln och Hyllie är så spejsad att man knappt kan göra annat än att tänka på Star Wars. Jag blev mycket imponerad och tänkte hela tiden på femtiotalets framtidsskildringar. Det galna är att de faktiskt inte är alltför lång från verkligheten (låt vara att människor inte går runt i silverdräkter med robotar i koppel, men ändå). Det var spännande. Jag kände mig upprymd och glad.

Presskonferensen var OK. Sony visade en del rätt häftiga nyheter och jag fick god mat. Jag blev flirtad med också, på ett fantastiskt uppenbart sätt. Tjejen rodnade och stammade och såg helt ledsen ut när jag förklarade att jag inte bor i Malmö. Mina segment av konferensen var färdiga tidigt. Jag stack strax efter lunch och var i Malmö ungefär 14:30. Jag gick i lite affärer och insåg att min 4 000-kronorsteori verkar stämma; det finns inte någon jacka jag ser bra ut i som kostar mindre än 4 000 kronor. Det är frustrerande. Kan man inte hitta en jäkligt tjusig jacka som sitter som en kniv för, låt säga, 2 000? Verkar inte så.

På väg mot Triangeln för att träffa min värd, K, märkte jag att det var något fel med min högra sko och jag insåg att sulan släppt. Alltså hela sulan. Bortsett från främre delen, vid trampdynan. Tro mig när jag säger att jag gick i 12 olika skobutiker på jakt efter ett par nödskor för en femhundring. Jag har det som sagt var rätt tajt med pengar så jag ville inte lägga ut mer. Jag hittade inga skor. Däremot hittade jag de snyggaste par jeans jag sett på år och dag. Ja, midjan är hyfsat låg. Nej, de är inte sladdriga kring benen, nej de är inte för långa och nej rumpan har inte mycket spelrum. De var nedsatta 50 %. Jag lånade pengar av K och köpte dem. Jag kunde inte motstå. Jag har dem på mig nu. Jag är så het att jag får lägga isblock på stolen för att den inte ska börja brinna.

Och där nånstans väcktes något i mig som jag aldrig upplevt. Det var en märklig känsla, som skrämde mitt vanliga gamla jag. Jag ville ha tag på ett par skor, kosta vad det kosta ville. Den gamla Anguin hade antagligen lånat ett par skor av K, men nu drog vi iväg till köpcentret Entré och gick igenom butikerna där också, med glappande högersko. Till sist hittade jag ett par skor som såg acceptabla ut och de hade dessutom en lagom prislapp. Jag var precis på väg till kassan när jag plötsligt hejdade mig. Tankar om kvalitet snurrade i huvudet på mig. Jag ställde tillbaka det billigare paret och hittade ett par märkesskor. Fantastiska. Så jäkla snygga. Och så bekväma. De kostade mer än dubbelt så mycket som jag tänkt mig. Jag lånade pengar av K. Igen. Köpte dem. Personalen fick slänga mina gamla dojor och jag gick därifrån med en ruskig swagger. Och så köpte jag en ny halsduk. Jag var helt exalterad. Det formligen fräste om mig när jag svassade fram i Malmö i mina nya skor och i min nya halsduk, med en påse för de nya jeansen. Jag kände mig så jävla snygg och det gör jag fortfarande. Prime man beef, som någon sa.

Det mest otäcka av allt var att jag på allvar började fundera över om jag inte skulle köpa mig en väska också. Alltså vi snackar Anguin här. Killen som för två år sedan hånflinade åt män i tjusiga skor, scarves och posha weekendväskor – vad fan ska man med sånt till? Jag har min kängor, jag har arméns gamla halsduk och arméns persedelpåse! Vem bryr sig? Inte jag! Men plötsligt känns det så angeläget… Så… bra..! Hjälp! Vad händer med mig?! Börjar jag… GILLA att handla kläder?!

Den ljuva södern

Jag anlände till Malmö strax innan kl 17 igår. Jag ska på presskonferens i Köpenhamn idag, så jag har tagit tillfället i akt att träffa lite vänner. Jag gick vilse på nya stationen, kände inte igen stan överhuvudtaget och kände mig förvirrad tills jag hittade ett landmärke att följa.

Men sen gick det bättre. När jag gick över det snöfria Stortorget hörde jag en koltrast och luften var ljum. Jag ringde upp malmöboende vännen J och pratade med honom i tre minuter innan jag stötte ihop med hans hustru AS mitt på gatan. Vi pratade en stund.

”Vad stilig du är!” sa hon. ”Det lyser om dig!” Jag sträckte på mig. Jag blev garanterat längre än du. Kände mig kaxig och snygg. Och jag var snygg, även om jag faktiskt bara gick runt i mina gamla kläder. Jag hade kombinerat bra och så sitter de inte så illa heller. Med min nya, fina halsduk såg jag riktigt städad ut.

Det är inte så illa att höra koltrasten, höra att det lyser om en och att man är stilig på en och samma kväll. Jag gillar Skåne.

Bilder från det Anguinska hemmet

För första gången på Fordom, nu och vardande: bilder från Anguins residens i mörkaste Småland.

Både kryddhyllor, hängkök och klädkammare ryms här. Kanske blir det här en serie? Nästa  bild får bli en studie av mitt favoritrum – sovrummet.

Nya möbler

I ett anfall av nujävlar har jag satt upp ett hängkök och två hyllor. Mitt kök blir bara mer och mer hemtrevligt och jag trivs bättre och bättre i det. Hyllor är helt enkelt the shit. Det ser så najs ut med alla mjölburkar, flaskor och andra behållare som står längs med väggarna. Det faktum att min moccakanna hänger från hängköket tillsammans med min måttsats gör det hela ännu mysigare. Hade inte köket funnits i Växjö hade jag nästan fått känslan av medelhav.

Dessutom har jag köpt en ny hylla i tre moduler. Två av dem har jag petat in i Prinsessans rum (som jag dessutom möblerat om totalt) och den tredje skulle passa i mitt rum, men när jag väl fick dit den kändes det helt fel. Jag blev nästan olustig till mods och förpassade hylluslingen till klädkammaren. Och där gjorde den sannerligen nytta. För en gångs skull har jag ordning i klädkammaren (som närmast fungerar som mitt förråd snarare än en klädkammare).

Jag bygger mitt hem nu. Det blir bättre och bättre. Mer och mer mig (och jag är förvånad över att jag faktiskt är medveten om att det är så här jag vill ha det). Det är helt härligt det här. Jag dricker whisky och ska snart gå och lägga mig. Livet är bra.

Lustmord

Idag gick jag ut med plånboken i högsta hugg för att köpa mig en ny rock eller en ny jacka. Jag hittade en. En skitsnygg en. Den var tyvärr ett par tusen för dyr, så jag handlade på mig ett koppel nya tröjor, koftor och halsdukar istället. Jag känner mig rätt nöjd trots att jag inte fick tag på något ytterplagg, kanske för att jag gick på dödspatrull i min garderob. Min klädkammare genomled svåra utrensningar idag. Över 40 plagg radades upp mot väggen. När allt var klart förpackades de i säckar och skickades till okänd ort.

Det här var ett viktigt steg på vägen mot den nya Anguin. Det gamla måste ge plats åt det nya och bara det faktum att jag beslöt mig för att kasta bort merparten av min gamla attityd och mitt gamla liv säger väl ett och annat om att jag bestämt mig. Och att jag är ruskigt beslutsam. Kanske är det lite för bra; jag har knappt någonting att ta på mig längre och garderoberna gapar otäckt tomma. Hur som helst. Härifrån ska jag bygga. Det ska bli bra. Och jag ska bli ännu snyggare. Tills dess att jag kan rapportera i större detalj om den nya stilen kan ni ”avnjuta” ett foto på ett avrättat klädförflutet. Tro det eller ej – det här var min stil. Och min smak.

Mannen – myten?

Jag har varit på jakt efter manligheten förr. Jag tror inte att jag fick tag på den, och jag tror inte att jag får tag på den den här gången heller. Men försöka duger. Om inte annat får jag för mig att det är nyttigt att i alla fall reflektera över vad det innebär.

Jag har en vän som seglat över Nordsjön i vikingaskepp. På havet var 10 grader ”varmt” och skeppet färdades stundom genom ylande stormvindar. Han och styrmannen var de enda som kunde hantera sjösjukan. Han stod fastsurrad i fören och spanade ut i natten för att de inte skulle segla på något, och brottsjöarna gjorde honom genomvåt. Han stod som en urtidsfigur med sitt långa hår och skägg och stirrade stormen in i vitögat. Jag ryser vid bara tanken, av flera anledningar. För mig är det fantastiskt manligt.

Jag har en annan vän som just nu är på sin tredje vända i Afghanistan. Han reser runt som spanare i bergstrakterna och söker kontakt med lokalbefolkningen. Han har varit i strid – på riktigt – men är ändå fantastiskt ödmjuk, hjälpsam och godmodig. Stabil. I alla situationer. Fantastiskt manlig.

Den tredje vännen har spenderat de senaste tre åren på toppen av ett berg där han tränar kungfu med munkar. Han har suttit i fängelse och haft ett struligt liv, men han har lämnat det bakom sig och följer nu sitt hjärta. Fantastiskt manligt.

Men. De här tre vännerna är manliga främst av två anledningar – den ena är att de uppfyller klassiska klichébilder av vad en man ska vara. De tar på sig roller som alla män någon gång funderat över. Den upptäcksresande/den som trotsar elementen/mannens kamp mot naturen – det finns otaliga romaner och filmer om det. Soldaten – behöver jag säga något mer? Och slutligen mannen som genom isolering, beslutsamhet, disciplin och hård träning går sin egen väg, helt på sina egna villkor.

Den andra anledningen – som är gemensam för de tre – är att de tillåter sig själva att frikoppla sig från andras förväntningar och krav.

Den första personen har fått utstå mängder av kritik och frågor från sin omgivning. ”Är du inte klok? Varför tar du inget ansvar?” sa folk åt honom när han planerade sin resa. Men det sket han i. Han gjorde det ändå, även om det verkade både ansvarslöst och livsfarligt. Han ville det. Och gjorde det. Han tog ansvar för sig själv. Kanske var det därför folk provocerades så?

Den andre killen bryr sig föga om flickvännen och mamman och alla andra som menar att det är farligt i kriget. Han är helt övertygad om att fredsbevarande insatser behövs och riskerar sitt liv för andra, i alla fall ur sin egen synvinkel. Trots alla hinder gör han det igen – på sina anhörigas och sin egen bekostnad. För att han tror på att han kan skapa en bättre värld.

Den tredje personen har barn hemma i Sverige. Jag vet inte vilken kontakt de egentligen har med varandra, men klart är att han sätter sig själv i främsta rummet. Han förmår göra det. Han har styrkan nog att söka ett liv han kan vara tillfreds med. Jag vet att han älskar sina barn, men han ser det ändå som viktigare att utveckla sig och lämna sig grumliga förflutna i kölvattnet. Han kan bli någon han själv kan vara stolt över – och någon som hans barn kan vara stolta över.

Det här är oerhört tveeggat. Många säger nämligen att en mans främsta uppgift inte är något av det där. Många säger att en man ska vara överhuvud för en familj, eller att han i alla fall har sitt främsta ansvar mot sin partner och mot sina barn. En bra pappa – det är en bra man. Ansvar är kanske nyckelordet här. Den egocentrerade mannen och den man som tar ett större, kollektivt ansvar genom att vara närvarande, stöttande och ”vardaglig” är två motpoler. Men ändå ses de som lika goda mått på att vara en ”riktig karl”.

Min längtan ligger åt båda håll. Både att få vara vardaglig, pappa och mannen som är särskild i någons liv, samt att få dra ut i kriget, bestiga berg, och uppfylla mina drömmar, vilket är ett annat ansvar; ansvaret för mig själv. Kommer jag att bli olycklig om jag inte får båda två?

Andra egenskaper som en man ska ha (jag har frågat en massa människor om det här) är målmedvetenhet, beslutsamhet, trygghet, empati, beskyddarmentalitet, ledarskapsförmåga, händighet och en massa annat. De ska vara muskulösa, ha humor, vara långa och kunna prata om känslor. Det blir allt mer absurt när jag funderar över det. Det är en jävla cocktail med kockar från alla tidsåldrar, samhällsklasser, generationer och kön. Det ena säger emot det andra och jag blir mer och mer säker på att den objektiva, destillerade manligheten är ett fett påhitt.

Frilansjournalisten Åsa Bolmstedt har tagit upp det här i en artikel (”En riktig man”) i Populär Historia. Jag saxar hej vilt:

Mansrollen är i kris. Så heter det i dagens debatt. Men synen på vad en man är och bör vara har skiftat många gånger. Nu kommer ny forskning om manlighetsideal i 1800-talets Sverige.I det idylliska förflutna var männen manligare och starkare. De simmade långa sträckor även om de var iförda harnesk, de svingade spjut och klättrade längs branta klippor. Men nu bortklemas de med lyx och bekvämligheter som gör dem veka och ömtåliga. På bara några få generationer har den gamla manligheten gått förlorad. Det hävdade nationalekonomen och skribenten Johan Fischerström vid ett tal inför Kungliga Vetenskapsakademien 1794. Drygt hundra år senare, 1904, påpekade direktören för Tärna folkhögskola i Västmanland, Teodor Holmberg, att det borde vara varje ynglings högsta mål att bli en riktig man – men att de unga verkade vara mer intresserade av dans och nöjen än av att tukta sig själva till sann mandom.
Åsa citerar historieforskaren David Tjeder, som menar att forskare länge ansett att manligheten kom i kristider först runt 1900, då rollen som självklar familjeledare och beskyddare började ifrågasättas på grund av ändrade arbetsförhållanden, skiften i sociala klasser och kampen för kvinnors rättigheter tog fart. Tjeder anser dock att den här inställningen och synen på manlighetens rämnande inte stämmer – det är snarare så att manligheten är i omvälvande (kris, om man så vill) precis hela tiden. Tjeder har forskat i manlighetsideal under 1800-talet och de kan i stort sett delas upp i fyra delar: mannen som nyttig samhällsmedborgare och osjälviskt arbetande, mannen som bekymmersfri, vacker och känslosam för att behaga kvinnan, mannen som (åter) hårt arbetande – men nu för den egna vinningens skull – alltså manlighet genom rikedom och den ”sedliga idealmannen” – någon som ser ner på dubbelmoral, som anser att kvinnor och män är lika mycket värda och som helst spenderar sin lediga tid med familjen.
Jag känner personligen igen mig i precis allt det här. Jag har växelvis i mitt liv försökt leva efter alla fyra. Och jag känner mig lätt schizofren av det. Så fort jag vänder mig åt det ena eller det andra hållet uppfattas jag som mansschauvinistisk, omanlig, självisk, toffel eller som bög av personer som företräder andra riktningar. Hur ska man vara? Vilka ideal ska man leva upp till? Det finns fina sidor och dåliga sidor med alla olika. Tjeder menar att oavsett ideal så uppnåddes 1800-talets manlighet genom hålla känslorna i schack. Fantastiskt! Då borde ju jag vara hur manlig som helst. Men… Män ska ju våga gråta också? Eller är de bögar eller kärringar då? På 1800-talet var det, som sagt, nära nog ett krav att kunna behärska sig för att kunna vara manlig. Jag vill påstå att det är sant också idag. Jag har levt större delen av mitt liv utan att visa allt för mycket känslor och det är först nu när jag vågat ta tag i det hela, som jag upplever att världen kan levas i färg. Fuck that, med andra ord. Jag gråter när jag vill, skrattar när jag vill – jag får vara hur omanlig som helst. Samtidigt känns det på något vis olustigt. Många tycker till exempel att det är främmande med en man som gråter offentligt, vilket gör att man försöker hejda sig per automatik. Jag vill inte att folk ska titta snett på mig. Det begränsar mig. Jag tycker inte om det.
Suputer och spelare ansågs då liksom idag som ynkliga eller karaktärslösa, eftersom de satte sina egna passioner framför sina familjer och försummade sin roll som försörjare. Om vi jämför det här med mina tre vänner så är vi återigen mitt i paradoxen. Det är inte så att nordsjöseglingar kan jämföras med alkoholism – men mina vänner sätter ändå sina passioner framför familjerna och samhällsnormen. Och de anses nog som manliga av väldigt många (Hemingway är ju till exempel ett skolexempel på en riktig karl). Samtidigt ser andra dem som oansvariga och omanliga – just av samma anledning. Snurrigt, eller hur? Saker och ting pekar mer och mer på det jag hade på känn – den utpräglade manligheten är en myt som ser olika ut i var och ens huvud. Den finns inte. En sökare som jag kanske borde inrikta sig på att vara en bra människa snarare än att vara en bra man?
En av de sista meningarna i artikeln sammanfattar kanske dagens manlighet till stor del:
En manlig man av i dag bryr sig om hur han ser ut. Han tränar på gym, köper kläder, fixar håret – men inte på ett kvinnligt sätt. Han får inte bli för lik kvinnan. Manligheten vaktas noga, nu liksom då. 2000-talets man får, precis som fåfängans man på 1800-talet, gärna vara känslosam och kunna gråta ibland, men inte för mycket. Han ska ägna mycket tid åt familjen och får gärna vara pappaledig. Men samtidigt är det viktigt att han har ett jobb och kan försörja sin familj.
Jag skulle vilja lägga till egocentrismen och händigheten för att göra dagens manlighet ännu mer komplex – det anses de facto som manligt att göra klassiska Hemingway-saker och att ha ett praktiskt handlag, även om kvinnor tar för sig allt mer på de fronterna. En man ska alltså sammanfattningsvis vara snygg, träna, klä sig snyggt, han ska visa lite känslor men han ska alltid ha kontroll, han ska vara familjeman och pappa, men får egentligen inte göra alltför stora övertramp in på det klassiskt kvinnliga, han ska ha ett jobb och försörja sin familj, men också vara hjälten som drar i krig och den praktiske som lagar bilen. Äntligen! Nu vet jag vad jag ska sträva efter! Ni kan besöka mig på Hotell Tre Ess i en nära framtid.

Het

Jag är bara så jävla het i frack. Jag visste det förr, men fick det bekräftat ikväll igen. Goda vännerna K och M hade vänligheten att diskutera nya stilen med mig – både de och jag i frack, på DeLuxe. Bägge två är riktigt medvetna om hur de klär sig – de är väl egentligen lite för trendy för min smak, men jag är övertygad om att de ändå har mycket att komma med. De kan ge mig input nog för att jag ska kunna skapa mig en bild av det framtida mig. De kan hjälpa mig att visualisera. Jag har engagerat dem och ett antal andra, så att de olika personerna kan agera motvikter till varandra – jag vill inte ha för mycket av någotdera. Jag vill inte vara den perfekte, modemedvetne snubben; jag vill ta delar av det och delar av annat och skapa en hybrid av klassiskt manligt, casual, vintage och Anguin – allt i ett.

På väg hem i natten stod vi i en korsning och snackade skit, så där lagom högljutt. I våra rockar, frackar och halsdukar kändes det jävligt old school dandy. K berömde ett tal jag höll i kväll. Jag blev varm av berömmet – av kamratskapet, ryggdunkarna och handslagen. Jag har njutit av att vara man utan att ursäkta mig – med det mesta som hör därtill. Vi rökte till och med en cigarr där i korsningen. Jag som inte ens röker. Det har varit min kväll i kväll. Jag är så glad för det.

Konceptet grilljanne

Jag funderar ju som bekant på att uppdatera min framtoning vad gäller kläder och hittade det här. Läs. Njut.

Grilljanne är en specefik stockholmare: en ung herre som går till Jones på auktoritet, äter och dricker hvad som helst, bär pince-nez och dunderkäpp, grinar illa, gör ingenting (utom skulder), svältföder en tam dogg, lånar pengar av procentare, helst mot falska reverser, låter kappvaktmästare stoppa galoscher i fickorna på sig, skryter af sina ‘eröfringar’ och krämpor, klär sig gammalmodigt, brokot och kortstubbadt enligt Wienvarieté och som stalldräng, utan att ens ha en häst. Och slutar ofta på Långholmen i god tid. Med få ord: Grilljanne är en omodern, kortstubbad halfherre, som vet intet, tål allt, tror på rang och pengar, börjar hos Jones och slutar på Långholmen. Men en fin och förnäm och smakfull karl är ingen grilljanne.

– Georg Lundström, 1890-tal

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna