Kl 13:46…

…inledde jag denna mitt livs andra semester genom att åka hem till lägenheten med morsan i luren, äta uppvärmd pasta Puttanesca, lyssna på Asylum Street Spankers, promenera till stan i duggregnet med mössan på svaj, möta en vän jag trodde förlorad, reda ut saker med nämnda vän, bli sams, betyga vår vänskap till varandra, börja dricka bärs ungefär samtidigt, vräka ur mig nedvärderande och mansgrisiga kommentarer (lagom tyst) om precis alla runtomkring, gå hem till lägenheten i duggregnet, lyssna på mer Asylum Street Spankers och Big Mama Thornton, dricka mer bärs, inse att Nils Oscar rökporter kanske inte är fullt så kraftig som jag inbillat mig, bli lagom full och sen skriva på en artikel om medeltida armborst. Screw you guys – I’m going home!

Annonser

Tjernobyl-väder

Vädret är strålande, som Tjernobyl-bon sa. Det är verkligen strålande. Lite kallt på morgonen (men det har ju att göra att jag svassar runt i t-shirt) men under dagarna är det precis så varmt som det borde vara resten av året. Det är ingen svettorgie utan bara lagom najs att sitta ute. Och även om jag är redigt förkyld med svullen hals och smak av rått-de-toilette i munnen är jag som vanligt helt enkelt för jävla snygg. Jag är för mycket man för någon här. Hade jag haft en frisyr hade den legat blank och tjock uppe på skulten, doftande som en vårdag och skrikande efter en stålkam. Jeansen sitter som ett par giriga händer runt mina tajta skinkhalvor, blicken är vass, jag är lite lagom orakad och tröjan är ett under av slack och stilig i ren perfektion. Jag drar gatan fram i snygga sneakers – inte för slitna, men absolut inte för nya. Nacken är rak, ryggen likaså och i steget finns en stuns ingen sett maken till. Boom Swagger Boom-jagärtamejfansåhetatt jag bränner ögonen efter en snabb blick i spegeln. Yell yeah! Hell yeah! Too hot to handle!

Men varför i hela friden?

Jag är fan skev. Jag fick frågan ”Vad hindrar dig i livet?”. Jag ägnade en kvart åt att berätta om hur låst och hindrad jag är, hur frustrerad jag känner mig och vilket offer jag är – som en bit drivved på livets vrålande hav. ”Jag kan inte!”, ”Det går inte!”, ”Det är lätt för dig att säga!”. Jag fick frågan ”Vad vill du göra med ditt liv?” och jag kunde fan inte svara. ”Jag vet inte.”

”Vad är det som är positivt med ditt liv då?” Tja, jag vet inte. Prinsessan. Flickvännen. Jag kan bara inte spinna vidare på det positiva. Det går inte. Det tar stopp. Jag kan utan att ens hämta andan mala på i dagar om hur illa behandlad jag är, om allt jag tvingats genomgå och om bara livet vore annorlunda så skulle jag…

Jag VET ju att det finns fantastiskt mycket bra saker i mitt liv. Jämfört med för två år sedan är mitt liv rena Broadway och jag borde verkligen älska det. Jag har en underbar, underbar dotter. En unge gjord helt i guld. Snäll, artig, klok, vacker – varje pappas lilla drömtjej. Och så har jag en flickvän – smart, driven, framgångsrik, riktigt snygg, verbal, glad – nästan lite för bra. Men jag är en sur-tjur. En arg-varg. En gråt-båt. Det är som om sinnet blir oförmöget att bryta tankebanorna när de väl sätter in. Jag måste träna så att jag aldrig hamnar där. För det är skit. Jag VILL ju vara mer happy-go-lucky. Träning! Medan jag håller på kan ni andra lyssna på Adam Faith – Carve Up!

I morgon är det en bra dag

Hon kommer på besök. Det är tamejfan inte en dag för tidigt!

30. Ett sista ögonblick

Det här låter så dramatiskt. Det måste det inte vara. Visst kan det röra sista ögonblicket i ett liv eller något som är i ”sista ögonblicket”, men det kan också vara något rent avslutande – bara så att något tar slut eller är färdigt. Den här listan är på sina sista ögonblick, till exempel, och jag tänker avsluta den på det här viset. Och så genomled den sitt allra sista ögonblick.

29. Mina förväntningar

Jag förväntar mig guld, gröna skogar, flytt och ett lyckligt liv, men med risk för att vara lite gnällig förväntar jag mig också svåra uppgifter, tunga konflikter, frustration, misslyckande och sorg – om än inte för mig, så för andra i min närhet. Förr i världen hade jag varit knäckt av det här, men nu har jag registrerat det helt enkelt. OK att tankarna på det svåra upptar en del av min tid och tar en del kraft i anspråk när jag förbereder mig på att möta det, men till största delen tänker jag bara på de positiva bitarna. Och det är en väldans tur, för jag mår bara bättre och bättre av det.

28. Något jag saknar

”Något” måste bli till ”Någon” i det här inlägget. Ibland saknar jag som vore jag en instängd varg som travade fram och tillbaka längs med stängslet till mitt fängelse. Kroppen vibrerar. River, krafsar, sparkar. Vill slå hål i skalet, vill rusa åstad. Axlarna gör ont och är spända. Jag är ofokuserad – nästan splittrad. Kreativ, passionerad. Hastar av och an som en försupen kråka. River ner saker, dunsar in i fönsterrutan, helt hjälplös. Glömmer. Flaxar. Tänker på inget annat än Någon. Pratar länge, länge i telefon, tänker. Längtar, längtar. Det är ohållbart. Saknar. Så väldigt mycket.

27. Min favoritplats

Han var ful nog att välja den här modellen.

När man blir ”äldre” blir allting relativt. Jag hade säkert en absolut  favoritplats när jag var tio eller till och med 15, men nuförtiden är jag snarare ute efter en känsla. Frågan är också vad en ”favoritplats” är. Är det den plats där man helst av allt vill vara? En sån plats har jag förvisso, men den är enbart kopplad till personerna som finns på den platsen – utan dem så hade den inte varit värd ett dugg.

Så mina favoritplatser (som det måste bli) förmedlar en känsla, uppfyller mig med upptäckarlusta och till och med iver. Jag kan hasta igenom lokalerna som ett barn och titta och förundras. Det är fantastiskt. Jag pratar om… museer.

Jag vet att det är fantastiskt nördigt, men det är jag. Museer är jag. Jag tror inte att det är så många här som vet det, men innan jag satsade på mediebranschen var jag arkeolog. På riktigt. Piska, hatt och skinnjacka – hela grejen.

Historiska museer står ALLTID på min lista när jag kommer till en ny stad. Jag samlar nästan på dem. Doften i ett museum påminner en smula om doften i ett antikvariat eller i ett bibliotek. Det är en underbar doft som liksom innehåller kunskaper, glädje, lärdom, sorg – typ allting som är mänskligt – i mikroskopisk form.

Jag spanar och spejar och tittar och slås av den fantastiska känslan att det var någon som använde den där saken för 1 000 år sedan. Det är som en direktlänk mellan mig och människan i forntiden.

På riktigt bra dagar kan jag svepas med så till den grad att jag nästan kan höra ljud och se vardagslivet framför mig. Jag tjusas verkligen av museer och jag tror aldrig att det kommer att upphöra.

26. Mina rädslor

Till skillnad från många övriga punkter i Listan så är den här punkten lätt att svara på. I mig finns det alltid ett litet frö av rädsla som sticker till då och då. Jag är alltid medveten om att det finns där, och det går relativt ofta genom mina tankar. Det enda jag går runt och är rädd för är att förlora mitt barn. Jag har inte påstått att jag inte kan bli rädd av andra saker (jag skulle antagligen skita knäck om jag blev jagad av en flock sabeltandade rådjur), men det är inte direkt sånt jag går och är medveten om. Att förlora sitt barn är… inget jag ens förmår förklara. Så jag slutar här.

25. Först

Först fräser man lök och vitlök i rejält med smör. I med hackad stjälkselleri och hackad morot. När det fräst en stund tillsätter man en stor näve finhackad kycklinglever, finhackat rökt fläsk (något halvkilo) och ett knappt kilo oxfärs, lite i taget. Det ska fräsas – inte kokas. När man är nöjd tillsätter man en stor sked tomatpuré, någon deciliter vin och kycklingbuljong så att det står en fingerbredd ovanför färsen. Låt småputtra i minst två timmar, gärna längre. Späd på med kycklingbuljong om det behövs. Smaka av med salt och peppar.

Det här är en ruggigt god köttfärssås som passar väldigt bra i lasagne. Receptet lärde jag mig av Giovannis mamma.

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna

  • Annonser