12/3, 2014: Och så var det nutid

Som ni fattat har jag skrivit en mängd inlägg under Processen, inlägg som jag inte publicerat förrän efter det att själva Processen avslutats. De har jag undan för undan publicerat med jämna mellanrum tills inga inlägg fanns kvar och jag så att säga kommit ikapp. Hädanefter publiceras inlägg när de är färdigskrivna. Bara så att ni vet.

Annonser

Pastis – äckligt eller gott?

Vad än nollinfoveckan bidragit med i övrigt, har jag druckit en hel del pastis de här dagarna. Det luktar och smakar gammeldags hostmedicin och jag kan inte låta bli att för varje klunk fundera över om det är gott eller fullkomligt vedervärdigt.

image

Pastis. Skål – eller host, host!

Med det sagt ska jag be att få revidera mig en liten smula. Så här på sluttampen av nollinfoveckan har jag faktiskt gjort en del saker. Jag har jobbat i trädgården i alla fall fyra timmar, vilket är fyra timmar mer än vad jag gjort sen i juli typ. Dessutom har jag bestämt mig för att börja renovera i badrummet, samtidigt som jag också tagit beslut om att jag nästa helg ska börja mura den där trädgårdsmuren. Vidare ska jag köra till grustaget och köpa en massa grus som jag ska ha som grund till skjulet jag ska börja bygga bakom garaget. Dessutom har jag givit mig den på att köpa de där garderoberna vi planerat att köpa sedan vi flyttade in så att vi till sist kan få färdigt på vårt sovrum. Det luktar kreativitet. Det låter som om jag i alla fall är halvvägs till att producera saker. Jag borde förstås inte ropa hej förrän saker faktiskt hänt, men det är en god början att faktiskt bestämma sig.

Inte mycket att säga

Lördag morgon efter svår, svår spädbarnsnatt och två illasinnade bajsblöjor efter varandra nu på morgonen. Jag har egentligen inte ett dugg att skriva om, men om jag bara börjar så ska det ju funka – i alla fall i teorin. I rummet bredvid skriker Lillprinsessan som inte vill sova trots apkonsterna i natt. På nedervåningen rumsterar frun och bonusdottern och plockar ihop en sen frukost.

Helst av allt skulle jag vilja åka till Haväng i dag. Jag har inte varit där i år, och det känns lite dumt eftersom jag alltid åker dit minst en gång om året. Fast frun är svintrött efter natten, så det blir inget av med det. Ute är det blött efter en hel veckas regnande. Det kommer att vara uppehåll under dagen, men sen kommer det att regna i fem dagar till. Det är den här typen av höst jag inte tycker om. Var är de strålande, kyliga höstmorgnarna med orange sol och frostnupna löv? Jag vill kunna gå långa promenader och dricka termoskaffe och äta ostsmörgåsar, men det lär det inte bli mycket av i alla fall inom överskådlig framtid.

Inne i rummet ylar Lillprinsessan och nere på köksbordet kallnar mitt té. Är det lönt? Jag kanske bara borde ge upp och plocka med mig Lillan ner och lyssna på hennes gnöl några timmar till innan jag får omkull henne. Håhåjaja. Allt som saknas just nu är gikt.

Hur känns det?

Min fru frågade mig i går hur nollinfoveckan känns. Hur känns det att inte kolla på tv, läsa böcker eller spela xbox? Svaret är att det känns andefattigt och frustrerande. Jag har på ett plan gått och väntat mig en fantastisk vändning i min kreativitet, långa, goda samtal med frun och en ny tillvaro. Men inget av det har hänt. Snarare har jag känt mig mer inåtvänd, trött och blasé. Rastlös har jag varit, och långt borta från nuet: jag försöker hålla alla saker jag måste ta reda på i huvudet och ser fram emot google-tid. Jag har velat vara mer för mig själv, jag har känt mig begränsad i min vardag och när jag skrivit har jag skrivit mycket för att jag inte får göra särskilt mycket annat – inte för att jag har haft särskilt stor lust.

En sak har jag dock märkt, och det är att om man bara börjar så blir det roligare. Man har kanske ingen lust att skriva, men om man bara sätter igång och håller på en stund, så brukar det bli i alla fall hyfsat stimulerande. Det kände jag så klart till förr, men att omsätta det i praktik på regelbunden basis har jag inte gjort. Om jag kan fortsätta med det så har nollinfoveckan varit framgångsrik. Samtidigt är det som det är: en vanlig dag har jag så mycket att göra att jag inte har tid att göra någonting, så sannolikheten att jag skriver är måhända mindre än sannolikheten att jag xboxar eller ser på film.

Men vem vet? Kanske kommer jag härifrån med en annan syn på livet, eller i alla fall informationsinhämtandet? Kanske får det inte ta så mycket plats som det hittills gjort (för det är nämligen uppenbart att det tagit betydande plats i min tillvaro). I så fall får jag mer tid till annat och det är egentligen bara positivt.

Om jag vid den här tidpunkten skulle nämna något jag borde skära ner på, så är det definitivt facebook. Det hade inte varit någon stor förlust att åtminstone halvera tiden där, eftersom i alla fall 70% av fb är ren skit. Vi får se vad som händer på måndag. Tre dagar kvar nu.

6/9, 2013: Paragrafrytterier och rättegångar

I dag är det torsdagen den 6 september 2013. I måndags var vi i tingsrätten i Växjö, jag och din mamma. Hon hade med sig en kvinnlig advokat och jag hade med mig en manlig. Jag tyckte att det var lite typiskt. Lite irriterande var det också att den ursprunglige lagmannen – han som skulle ha haft hand om målet – byttes ut av en annan person. Det dumma med det var att den ursprunglige lagmannen och min advokat var gamla kollegor och kände varandra.

Å och din lillasyster F var med och satt och väntade. Jag och advokaten satte oss i ett rum och gick igenom vad som skulle hända. Han har tidigare aldrig rått mig till någonting, men jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna att han tyckte att vi skulle genomgå boendeutredningen – den som jag innerst inne har velat undkomma; jag vill inte att du ska behöva genomgå upp till ett år av ovisshet och närgångna utredningar från nån soc-häxa.

Efter många tankar bestämde jag mig för att lägga ner och låta dig bo hos din mamma om det togs ett interimistiskt beslut som gick mig emot – kort sagt: om du skulle bo hos din mamma under boendeutredningen (och gå i skolan i Växjö) hade jag bestämt mig för att lägga ner. Fördelarna din mor redan har i form av att du är folkbokförd hos henne är stora nog, men om du spenderat sex månader upp till ett år hos henne och bara träffat mig på helger hade det varit helt kört för mig.

Men advokatens mycket subtila trevanden mot boendeutredning har gjort att jag ändrat uppfattning, samtidigt som jag tycker att det är fel att dra tvisten längre än nödvändigt. Jag intalar mig själv att det är bra att verkligen gå så långt jag kan i frågan för att jag i slutändan ska kunna se dig i ögonen och förklara att jag gjorde allt jag kunde och att jag inte gav upp. Antagligen kommer det att ge mig en del sinnesfrid längre fram – något som absolut kan vara en fördel för en grubblare som jag.

Vi satt där i rättssalen. Jag hade ännu inte bestämt mig om jag ville gå vidare med boendeutredning. Det var jobbigt att sitta där. Jag tittade i bordet hela tiden när min advokat anförde argument mot din mamma. Det kändes pinsamt och besvärligt, men det var ännu jobbigare när hennes advokat drog upp en del grejer som jag uppfattade som rena lögner. Trots det var det förvånansvärt enkelt att vara tyst och att inte reagera, även om jag då och då ville protestera. Till sist förklarade din mammas advokat att deras sida ville ha en samförståndslösning. De menade att du kunde få bo kvar hos mig två veckor i taget, men att du fortfarande skulle gå kvar på skolan i Växjö och att jag därmed skulle ta dig till skolan varje dag.

Vi svarade att det gick vi med på – om vi kunde se till att du kunde få plats i skola också i Skåne; med tanke på att förskoleklass inte omfattas av skolplikt trodde vi att det skulle vara genomförbart. Så kom vi överens där i rättssalen, men din mamma ville ändå genomföra boendeutredningen. ”Då behöver vi inte fundera mer över den saken,” menade min advokat.

Jag kontaktade rektorn för skolan i Skåne och frågade honom om de kunde bereda plats för dig. Det var inga problem alls – tills han fick reda på att du var folkbokförd i Växjö. Han menade att det då måste till en överenskommelse mellan kommunerna – ett ”interkommunalt bidrag” – och det var Växjö som skulle stå för kalaset. Jag var tvungen att kontakta Växjö för att be dem betala din förskoleklassplats i Skåne.

Jag hade Växjös paragrafrytteri i färskt minne efter att ha försökt få till barnomsorgsplats i både Skåne och Växjö – de sade blankt nej. Jag visste på förhand att också den här begäran skulle nekas, men jag ringde ändå, för kanske, kanske, kanske fanns det en liten chans att det skulle gå. Tjänstemannen jag pratade med var resonabel och trevlig. Han menade att han aldrig stött på en sådan förfrågan tidigare och att han skulle diskutera saken med sin chef. Det ingav mig ett visst hopp, men dagen efter ringde han och förklarade att det var Växjös ”policy” att inte gå med på sådana saker. De hade bara ansvar för att ge dig förskoleklassplats i Växjö och ville inte betala för något annat. Pengar. Och policies. Människor som jobbar med barn och som lever efter pengar och policies borde skjutas.

Jag satt i bilen på väg hem och slog i ratten. Jag var så satans arg, besviken och uppgiven. Jävla paragrafryttare som dömer efter regelboken utan att ta en enda titt på verkligheten. Där och då ville jag åka till deras kontor och slå ihjäl dem. Jag har kämpat i fyra år och bara stött på motgångar. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan. När jag äntligen kommer någon vart med din mamma hindras jag – av en skrivbordsjockey. Helt jävla osannolikt.

Jag gick hela gårdagskvällen och kände mig misslyckad och värdelös. Jag ville (och vill fortfarande) ge upp. Det skulle vara så skönt att bara ha det överstökat och jag tror inte att jag vinner ändå. Varför utsätta sig för ännu ett års osäkerhet och kamp – för ingenting? Vem blir glad av det? Ingen, så klart. Men jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte gör det. Därför fortsätter jag. Förbannade envishet och kämpaglöd. Fördömda moral och fördömda kärlek till dig. Jag kommer att vara som den där totalt underlägsna simmaren som kommer 15 sekunder efter alla andra, men som ändå kämpar tills han slår i kaklet – även om han på förhand vet att det är lönlöst.

I dag ringde jag kommunen i Skåne och pratade med en tjänstekvinna där. Jag förklarade läget – att domstolen i Växjö tagit ett interimistiskt beslut om att du ska bo växelvis hos mig och hos din mamma och att du också ska gå i förskoleklass växelvis. Jag föreslog att Skånekommunen skulle kunna stå för pengarna för din plats. Jag bönade, bad och förklarade min situation. Hon lovade ta upp det med sin chef – som i sin tur (kanske) kommer att kontakta beslutsfattaren i Växjö – pengaråpoliciesmannen. Kanske går det.

I mig finns en lite solstråle av hopp. Kanske, kanske, kanske finns det en liten chans…

Dinosaurie

Den här veckan, och förra, har jag åter funderat över min livssituation och kanske främst min arbetssituation, alltså mer än vanligt. I måndags fick jag reda på att en kollega får en tjänst som jag själv gärna ville ha. Det kändes lite småbittert eftersom jag börjar känna mig instängd på jobbet och eftersom jag vill ha lite förändring; det blir allt mindre roligt att pendla 5 timmar om dagen för att översätta och korrekturläsa andras texter.

Idag fick jag dessutom besked om att den tidning jag har ansvar för inte ska ges ut längre. Det har fått mig att på allvar skruva på mig i stolen. Arbetsmoralen är lägre än någonsin, tankarna på helt andra platser och rastlösheten bygger bo i magtrakten. Jag har räknat ut att jag sökt ungefär ett jobb i veckan de senaste tre åren, vilket innebär att jag nog sökt runt 100 tjänster. Det har lett till fyra intervjuer. Det är konstigt eftersom jag verkligen inte kan sägas vara någon dununge i branschen. Men det verkar inte spela någon roll. Min käre El Sueco, som jag har stort förtroende för, säger saker jag redan vet: ”Det är ett lotteri, Anguin. Jag känner knappt någon som får jobb bara på en ansökan. Då ska man ha helt extrem tur. Det är kontakter som räknas.” Och så är det ju. Så jag har börjat kontakta folk i mitt kontaktnät och bett dem att hålla ögonen öppna, samtidigt som jag så klart söker jobb precis som vanligt. Men det går inte något vidare.

Jag funderar på att säga upp mig, men det är egentligen vansinne att lämna ett rätt välbetalt jobb för att gå på a-kassa – pendling eller inte – så jag undrar om jag verkligen kommer att göra det. Jag är för feg. Kanske skulle jag starta eget, men jag inser att om jag ska kunna klara det så måste jag hitta något som inspirerar mig och som jag kan arbeta med på ett passionerat vis. Och här börjar jag nosa på skalet till en nöt som jag anat ligger någonstans djupt inom mig. Jag saknar passion. Jag saknar driv och inspiration nog att ta mig för någonting alls i stort sett. Det gör mig förfärad.

Problemet är just det att man behöver kunna försörja sig på det man gör och det är fan inte enkelt att hitta något man gillar att göra som låter en klara det ekonomiska. Att starta eget i den här branschen är dessutom lite som att skjuta sig i huvudet. Färre och färre arbetstillfällen. Sämre och sämre betalt. Fler och fler konkurrenter.

För 20 år sedan hade jag varit specialist. Idag är jag som vilken annan bloggare som helst. Få värderar mitt arbete för att många inte kan se skillnad på bra och dålig text. Det skrivna ordet åker sopkärra på väg mot slutförvaring. Kanske packas det upp igen om hundra år, när det börjar bli svårt att förstå det som någon skrivit i Norrland eftersom hen är så färgad av dialektala uttryck och det egna uttalet. Men det påverkar inte mig. Då är jag borta sedan länge.

Det mest otäcka är att jag inte vet vad jag ska göra. Jag kan inte ens tänka mig det. Vad ska det bli av mig? Hur ska jag kunna försörja mig utan att slänga bort åratal av universitetsstudier, yrkeserfarenhet och kanske en viss talang? Och hur ska jag kunna vara lycklig där, på ett skitjobb som jag kunde tagit direkt efter gymnasiet, när jag går och drömmer om vad som kunde varit?

Jag och Å pratar mycket om att vi ska låta våra barn göra det som gör dem lyckliga. Men är man lycklig som skapande människa idag? Lycklig, kanske, för att man får göra det man älskar, men oändligt mycket olyckligare för att inga jobb finns att få, för att man varje dag ser sig i spegeln och ifrågasätter sina val. Om jag bara hade…

Det är nog ingen slump att karaktärerna i La Bohème ständigt bär på en tyst sorg under rockarna. Och det är inte konstigt att de unga konstnärerna i Röda rummet tvingas elda upp sina golvbrädor för att få värme om vintern.

Allt går i cykler och om vi inte redan nått botten för min sort så är vi bra nära. Klart står dock att någon högkonjunktur för författare, teaterskådespelare, skribenter eller okända musiker inte finns i sikte. Om 100 eller 50 år efterfrågas vi kanske igen, men åter: då är vi döda.

Så vad fan ska jag ta mig till? Var ska jag hitta passionen? Inspirationen? Viljan, modet och kraften att ta mig ur det Guantánamo som samhället grundat och som jag själv med hjärtans sårade lust byggt på? Hur ska jag ta mig härifrån? Feg, som sagt. Och ovillig men handlingsförlamad fånge i eget, förbannat fängelse.

Snöblandat regn

image

Mmmm! Som balsam för en kulen själ. Eller inte…

Nedflyttning

Öster åker ur allsvenskan och på jobbet råder förstämning. Själv har jag tröttnat på översättningen jag håller på med och försöker desperat hitta annat att göra. Nå. Det är i alla fall plusgrader ute.

Sagan om Spotifys spellistor

I en av mina spellistor har jag strax över 2 500 låtar vilket översätts till nästan 150 timmars speltid. För att jag ska slippa att lyssna på samma åtta-tio skivor varje dag, sätter jag uppspelningen på ”shuffle” så att jag ska kunna höra låtar jag inte tidigare har hört. Det går bra i en dag, men dagen därpå misstänker jag att något konstigt är på gång. Det konstiga är att jag faktiskt upplever att jag hela tiden hör i stort sett samma låtar; det är bara i undantagsfall något nytt kommer ur högtalarna. Är det någon mer som lagt märke till det här?

Kött fiffan

Fikapaus på jobbet. Vi börjar tala om köttindustri och om ”hur mycket vatten det egentligen finns i fryst kycklingfilé”. Någon menar, mest på skämt, att det billigaste och bästa vore att köpa levande kycklingar och sen slakta dem själv. ”För mycket jobb”, skrattar en annan. ”Bara om man plockar dem”, menar jag. ”Det bästa är att flå dem faktiskt. Det är enkelt och går väldigt snabbt.” Reaktionerna kring bordet blir något i stil med ”prata inte om det när vi fikar för det är ju så äckligt”. Och så fortsätter det. Folk fullkomligt vrider sig av äckel och obehag när någon nämner ord som ”slakta”, ”flå”, ”stycka”, ”inälvsmat” eller något liknande. En berättar om hur han var med på älgjakt ”för första och sista gången” för fy fanken vad otäckt det var när älgen skulle tas ur.

Jag gick till mitt kontor och valde att inte fortsätta diskussionen. Inte för att jag inte ville utan för att jag blir lite paff över att vuxna människor som gladeligen sätter tänderna i en oxfilé beter sig som små barn när man talar om vad kött egentligen är. Att det är muskler från levande varelser som haft hjärta, lungor, lever, njurar, tarmar och allt annat ett djur behöver för att leva. Och det gör mig lite förbannad. Det är ett fördömt hyckleri att hålla för öronen, blunda och låtsas som att verkligheten är en annan och samtidigt glädja sig över hur ”gött det är med kött”; om man inte är beredd att ta hand om ett djur som fått sätta livet till för att man ska kunna äta det (eller för all del skicka det till de sälla jaktmarkerna själv) borde man kanske fråga sig hur rimligt det är att man faktiskt sätter i sig det. Man borde i alla fall underrätta sig om hur djuren lever, hur de ser ut, hur de tas av daga och hur de tas om hand innan de hamnar i plast i köttdisken.

Nu menar jag inte att alla ska börja stå med slaktmasken i högsta hugg, men att utöka medvetenheten när det gäller köttprodukter kan väl inte skada?

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna

  • Annonser