Det här inlägget publiceras efter en viss tidpunkt eftersom jag inte vill avslöja för mycket för fel läsare.
Senaste halvåret, sedan i februari, har Prinsessan talat allt mer om att flytta till mig. Hon har talat om det tidigare också, men relativt sporadiskt. Sedan februari har hon däremot varit mycket tydlig med vad det är hon vill. Jag har svarat att hon så klart är välkommen hem, men att det är viktigt att hon är tydlig med sina önskemål – och att mamma måste veta. Jag och exet har haft en relation som mycket sakta blivit bättre och vi kan nu ses utan att det blir bittert och skitkonstigt, så jag har varit öppen med att jag har påmint Prinsessan om att påminna mamma. Exet har svarat att det inte är någon omöjlighet, men att hon vill att Prinsessan ska träffa en kurator eller terapeut så att hon får prata med någon om vad hon känner och vill, och att hon vet vad hon ger sig in i när hon byter skola och flyttar från kompisarna.
”Vi får se till att vi får det här klart innan sommaren.” har Exet sagt. För min del passar det utmärkt och vi kom överens om att Exet skulle ta tag i kuratorbiten så snart som möjligt. Tiden gick och inget hände. Prinsessan undrade, frågade och tjatade och jag svarade att vi måste ha tålamod för mamma ska ordna så att du kan prata med någon om vad du vill. Hemma hos Exet uppträdde Prinsessan demonstrativt, bland annat genom att trotsa och genom att sätta upp post-its i hela lägenheten där hon skrev ”jag vill bo hos pappa”. Sedan tog hon själv tag i problemet. Hon gick till sin rektor och bad henne helt sonika om hjälp att byta skola, för att sedan boka egen tid med skolsköterskan – som hon tyckte fungerade bra som kurator. Både rektorn och skolsköterskan (som de facto har utbildning i terapi) berättade för mig att Prinsessan var mycket tydlig och att hon hade en uppsättning mycket genomtänkta argument för att flytta, bland annat det att hon bott hos mamma så länge att det nu inte är mer än rättvist att hon bor hos pappa och att hon har en större familj med fler att sakna här hemma. När man frågar henne om hur hon känner inför att lämna kompisarna så svarar hon att det så klart kommer att vara ledsamt, men att hon kommer att få nya kompisar. Hon är rätt klok, den där tjejen, och jag har känt mig mycket glad och hoppfull: ska jag äntligen få ha min lilla stora tjej hos mig, som det var menat? Som en riktig familj, ett riktigt liv? Jag har knappt kunnat tro det men varit försiktigt positiv.
Till sist kontaktade Exet mig och förklarade att hon bokat en telefontid där Prinsessan skulle prata med en terapeut. Den låg några veckor fram i tiden. När dagen väl kom, visade det sig att det inte alls var Prinsessan som skulle prata – utan Exet – och att det var fråga om någon sorts förberedande samtal inför ett framtida möte. Exet fick alltså definiera problemet och sedan tog väntans tider åter vid. Ytterligare några veckor senare ägde mötet rum, men återigen var det Exet som hade kontakten med terapeuten och inte Prinsessan. Jag undrar i mitt stilla sinne om det var ett medvetet drag eller om Exet missförstod alltsammans. Icke desto mindre.
Den 24 maj ringde Exet. Jag satt på tåget på väg till Helsingborg där jag skulle fira min examen från yrkesutbildningen jag gått de senaste två åren. Täckningen var inte den bästa, bakgrundsljuden var många och Exet pratade inte helt tydligt, eftersom hon var upprörd och tidvis grät, men i grova tal gick samtalet så här:
Hon: ”Jag har pratat med terapeuten nu.”
Jag: ”Har du? Skulle inte Prinsessan..?”
Hon: ”Det trodde jag också, men så var det inte. Terapeuten säger i alla fall att Prinsessan inte under några omständigheter ska blandas in i det här beslutet; det är något som du och jag måste komma överens om.”
Jag: ”Självklart.”
Hon: ”Vi måste låta henne flytta. Annars kommer hon att hata oss för all framtid.”
Jag: ”OK. Ja, det är lugnt. Det ordnar vi.”
Hon: [Snyftar]
Jag: ”Hur är det? Hur känns det?”
Hon: ”Hur tror du?”
Jag: ”Så klart. Jag förstår. Var inte ledsen. Jag lovar att vi fixar det här. Hon kommer att få det jättebra och det är inte så att ni aldrig ses igen; vi byter rakt av så att du har henne mer på loven och så kör vi på det upplägget.”
Hon: ”Jag vet inte om jag har möjlighet att träffa henne varannan helg!”
Jag: ”Men hur kan det komma sig?”
Hon: ”Jag har inte råd!”
Jag: ”Men oroa dig inte för det. Du behöver inte betala något underhåll till mig. Jag behöver inte de pengarna.”
Hon: ”Men det är inte bara det! Om hon flyttar får jag mindre bostadsbidrag och så får jag inte behålla barnbidraget!”
Jag minns inte precis vad mer vi talade om, bortsett från att hon ville att vi skulle ses i familjerätten för att upprätta ett avtal för hur det skulle fungera när Prinsessan flyttade. Jag berättade att vi inte behövde gå till familjerätten, eftersom ett avtal oss emellan är lika giltigt som ett som upprättats av familjerätten. Hon menade att med tanke på vår historik och våra samarbetssvårigheter så ville hon helst att vi sågs med en moderator. Visst, sade jag. Jag vill inte att du ska känna dig obekväm. Jag vill att vi ska fixa det här så att det blir så bra som möjligt för alla. För mig stod sakfrågan klar: Prinsessan ska flytta till Skåne och börja i ny skola till hösten, men premisserna för det är inte helt klara.
Sedan dess har avtalstid bokats, Prinsessan har varit på studiebesök i sin framtida skola och jag har funderat en hel del på vad det är för slags avtal Exet pratade om. Med hennes oro för pengar i bakhuvudet har jag dragit (kanske – förhoppningsvis – falska) slutsatser om att det är det saken handlar om. Om hon skulle mista delar av sitt bostadsbidrag, barnbidraget och det underhåll jag betalar så skulle det innebära en förlorad inkomst på 2 500-3 000 spänn per månad och hon skulle antagligen tvingas flytta till antingen något mindre eller något med betydligt lägre standard. Hade jag varit i hennes kläder hade jag gjort en hel del för att försöka bibehålla den levnadsstandard jag hade, så jag förstår hennes (eventuella) önskan att försäkra sig om mitt fortsatta bidrag och bibehållna barnbidrag.
Samtidigt är det förstås fullständigt vansinnigt. Eftersom det i lagens mening egentligen skulle vara hon som betalade mig om Prinsessan bodde hos mig, så skulle jag få barnbidrag plus underhållsbidrag från henne. Skillnaden mellan 2 500 kronor i extra inkomst (som det hade sett ut om hon betalade mig och jag fick barnbidraget) och runt 1 500 kronor i utgift (alltså min nuvarande situation) är 4 000 kronor. I effekt skulle det betyda att jag i princip betalade henne 4 000 kronor i månaden, att jag försörjde henne, samtidigt som Prinsessan bor hos mig och jag bär upp 95% av kostnaderna för henne. Det låter också helt otroligt, men faktum är att jag inte skulle bli särskilt förvånad om det visade sig att det förhåller sig på det viset.
Jag har suttit och funderat över worst case, vad jag skulle vilja uppnå och vad jag kan acceptera. Människor runt mig har uppmanat mig att inte gå med på ”vad som helst”, medan jag faktiskt kan tänka mig att gå med på rätt mycket bara för att slippa bråka och för att äntligen få hem flickungen; pengar är absolut inte det viktigaste när det gäller mitt barn. Bara Exet hon ställer helt orimliga krav kommer jag att säga tvärt nej, och då är vi i en konflikt som bara kan lösas om endera parten ger sig – eller återigen i domstol, något som jag självfallet vill undvika till varje pris. Nåväl. Den som lever får se, tänkte jag. Hon får helt enkelt bara berätta vad hon vill och jag hoppas att hon överraskar mig på ett positivt sätt.
Idag hämtade jag Prinsessan på skolavslutning och vi for hem till Skåne. Vi pratade en del i bilen under den långa resan hem och jag berättade att jag skulle träffa hennes mamma.
”Imorgon träffar jag mamma och då ska vi prata om hur det ska bli nu med din flytt. Vi måste komma överens.”
”Jag vet. Jag var lite ledsen igår, för det känns jobbigt att lämna alla kompisar.”
”Det förstår jag absolut. Du vet att du inte måste flytta va? Du kan ångra dig om du vill och då stannar jag bara hemma imorgon.”
”Jag vet att jag får det, men jag vill inte ångra mig. Jag vill bo hos dig.”
”Det får du. Det ska bli så fint att äntligen få ha dig hemma. Vad har mamma sagt om mötet vi ska ha?”
”Inte mycket. Hon har sagt att jag får bestämma helt själv när jag blir 12.”
Det tog ungefär en halv sekund innan jag drog nya slutsatser om vad som skulle kunna vara Exets syfte med mötet hos familjerätten. Det är mycket möjligt att det inte alls handlar om pengar – åtminstone inte bara om pengar – utan om att hon tycker att Prinsessan ska flytta när hon fyller 12 och inte alls till hösten och att det är det hon vill upprätta ett avtal om. Det är faktiskt mycket troligt. Jag har svårt att beskriva känslan som sköljde genom mig vid insikten. Det kändes kanske som om någon stack hål på mina fötter och fingrar och att allt rann ur mig. All kraft och all ork och allt hopp.
Jag ska alltså stiga tidigt ur sängen imorgon och jag ska resa i två timmar till Växjö. För resan ska jag betala i runda slängar 200 spänn. Sedan ska jag sitta i en och en halv timme på ett möte där hon åter ska stipulera villkoren för hur saker ska vara. Om det nu är så som jag tror så kunde hon väl för i hela helvete bara kläckt ur sig det på telefon: Prinsessan får bara flytta när hon fyllt 12. Sedan ska jag åter betala 200 spänn och spendera ytterligare två timmar på tåget. Jag ska alltså punga ut med 400 kronor och lägga nästan en hel dag på att åka till Växjö för att hon ska berätta att Prinsessan inte ska flytta förrän om två år och att vi ska teckna något jävla ”avtal” om det.
Jag har fått någon jäkla sommarinfluensa från ungarna. Jag är svag, jag hostar och jag bara vill inte. Jag vill inte åka dit för jag är rädd att det kommer att bli som jag fruktar och då är jag rädd att jag inte kan hålla mig i skinnet. Jag är rädd att jag kommer att berätta precis vad jag tycker om henne och hennes beteende. Jag är rädd för att stackarna på familjerätten återigen ska sitta stumma och passiva – trots att Prinsessan uttrycker precis det hon vill göra. Jag är rädd för att berätta för Prinsessan att mamma låtit oss hoppas förgäves och att hon återigen har ändrat sig. Jag är rädd för att Prinsessan inte orkar vänta, att hon ändrar sig. Jag är rädd att hon aldrig kommer att bo hos mig.
Mitt enda hopp är att jag är alldeles för svartsynt och att jag tolkar in långt mycket mer än vad Exet avser. Men varför i hela friden vill hon ses på familjerätten om det inte är någon jäkligt stor grej hon vill ta upp? Jag hoppas att det bara är någon skitsak och jag hoppas att jag bara målar fan på väggen, precis som vanligt; det är ju det som jag gör bäst.
Min lilla Prinsessa. Av allt mitt hjärta önskar jag att din mamma bara gör dig till viljes, att du slipper vänta, slipper oroa dig och slipper längta. Du förtjänar att bli tagen på allvar. Du förtjänar att alla lyssnar på dig, för du är förståndig och du vet vad du vill. Jag sätter allt mitt hopp till att den här långa, långa väntan äntligen ska få sitt slut i morgon. Du finns alltid i mitt hjärta och jag vill bara att du ska vara lycklig – var du än väljer att bo. Stora kramar från din pappa, som i skrivande stund helst vill springa och gömma sig.
anguin.wordpress.com 