Jag vet inte varför, men jag fick bita mig i handen för att inte kasta en flaska eller åtminstone skrika för att försöka stjäla showen. Det hade varit… Glorious…

I går fick jag en storartad idé, och i stället för att tänka sönder den såg jag till att handla – i dubbel bemärkelse. Jag köpte en mandolin över nätet så nu ska det minsann spelas! Vem vet? Kanske kan jag och El Sueco lira tillsammans? Rykten gör gällande att hans första spelning – på hans dotters dagis – blev en succé med publikstormningar och hela grejen.

Jag är glad att jag gjorde det, eftersom jag på det viset får saker gjorda i stället för att planera. Normalt sett hade jag bara slagit bort tanken och funderat över att jag ändå inte kan eller kommer att lära mig och att det är för dyrt och så vidare. Men nu tog jag tyglarna och såg till att bara göra. Ser fram emot ett paket i det närmaste!

Jag är precis hemkommen från jobbet och har ätit en utsökt kvällsmat. Allt hade varit fint om jag inte började känna mig rejält hängig. Kroppen är mjuk och kraftlös, magen är svullen och jag känner mig yr. Jag känner igen symtomen; jag är rädd att det är kräkan.

Fy fan för att ligga sjuk under nollinfoveckan. Inte ens en bok får man läsa. Jag hoppas således innerligt att det är något annat än kräkan. Snälla, låt mig bara vara trött!

I dag är det tredje dagen i nollinfoveckan. Det var inte lika jobbigt att strunta i tidningen på tåget och enda anledningen till mitt fb-sug är att jag väntar på kommunikation som jag tycker är speciellt viktig. Mitt slötittande – som brukar ta upp större delen av min tid – saknar jag inte alls. Frun kontrollerar min mejl för att se till att jag inte missar något verkligt viktigt så det är också rätt lugnt. Däremot finns det en handfull grejer som jag väldigt gärna skulle vilja googla. I gårkväll ville jag skriva på ett projekt men insåg att jag saknade en del information, något som så klart ledde till att muspekaren genast for ner mot chrome-ikonen, men jag hejdade mig och slutade skriva i stället.

En sak som jag har börjat lägga märke till är att jag är så extremt trött. Visst – det kan ha att göra med att jag stiger upp klockan 0530 och inte sover hela nätter normalt sett, eftersom att Lillprinsessan lever rövare om natten, men det kan också ha med nollinfon att göra. Min fru, som är en väldigt aktiv person, menar att hon ofta blir väldigt trött när hon åker till föräldrahemmet inne i djupaste skogen. Hon säger att det har att göra med att det inte finns något att sysselsätta sig med där, och därmed kan hon inte lura kroppen att den är pigg. Annorlunda uttryckt: om hjärnan inte hela tiden stimuleras på det sätt den är van, får den tid över att känna efter och registrera att kroppen är trött.

Oavsett hur det kan vara med den saken har jag varit väldigt trött de senaste två kvällarna. I måndags kväll somnade jag på soffan innan jag gick och lade mig och i gårkväll slocknade jag så fort jag lade huvudet på kudden. Jag sov som en död nätterna igenom. Vad det än beror på så är det mycket positivt för en långpendlande småbarnsförälder.

Jag har bara kommit till Osby än, och jag har redan svårt att skriva vidare.

Det är bedrövligt att få kommentarer som man inte får läsa – fast man så gärna vill!

Det är dessutom helt galet att röra sig i offentligheten. Har ni någon som helst uppfattning om hur många skyltar och bildskärmar som finns därute? Och hur ofta pratradio står på? Usch!

Att komma till jobbet och inse att man inte kan göra morgonrutinerna (fejjan, bloggarna, mejlen) gör att man blir lite rastlös… Jag är en mästerprokrastinatör och det faktum att jag inte ständigt och jämt efter varje jobbinsats på tio minuter får ta en mikropaus och kolla fejjan är väldigt mycket jobbigare än vad jag kunde tro. Just sayin’…

För länge sen skrev jag ett inlägg om min mormors bror. Han var döende i cancer och jag besökte honom för att… ja, bara för att jag ville träffa honom. Jag ville besöka honom igen, men jag hann inte innan han dog. Mycket kort därefter dog hans fru. Jag besökte hans grav i somras och grät som ett barn. Jag är en riktig lipsill, det är tydligt det. Det är jobbigt att tänka på att han är död. Jag gillar inte döden. Så är det.

På väg till och från jobbet reser jag förbi Älmhult. På morgonen töms halva tåget där; det är Ikea-anställda som rest från Malmö, Lund eller nåt annat ställe och som är på väg dit. När jag åker hem gäller det motsatta. En flock ikeister ockuperar alla tomma platser och min tysta och behagliga hemresa blir stökig och trång.

Det irriterar mig. Jag blir fan helt bitter. Jag vill också jobba på Ikea.

Det vilar en förbannelse över mig. Det spelar ingen roll i vilken bransch jag sticker in näsan – jag är alltid sist på bollen och satsar hela tiden fel. Jag har investerat tid i tre olika sektorer i samhället och i samtliga fall går det på arslet för hela sektorn. Journalistik/Kommunikation, arkeologi, bryggeri – you name it – I’ve failed it. Man skulle kunna räkna. Då skulle man kunna bli ingenjör eller ekonom eller datatekniker eller nåt sånt. Och då skulle man kunna få jobb. Det är nämligen så att det bara är såna människor som får arbete. Alla vi andra – som hatar matte – får liksom skylla oss själva. 

…när anslutande buss, som konsekvent är tio minuter sen, för en gångs skull avgår i tid – när tåget jag åker med är försenat?