Ålderdomen

I helgen var jag i Kivik hos kompisar, men bestämde mig under söndagen för att åka till Simrishamn. Min mormors bror bor där – han är en av de få gamla i min familj som finns kvar nu. Men han har fått blodcancer och han kommer inte att leva så värst många månader till. Jag har vetat om det ett par månader och sagt att jag ska hälsa på honom, men väl i Kivik visste jag inte om jag vågade. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag fick kalla fötter och kände mig väldigt olustig till mods, men till sist åkte jag i alla fall.

Han blev jätteglad för att jag kom. Han, jag och hans fru satt och pratade någon timme. Vi tog en kopp kaffe och jag berättade lite om det ena och det andra, vad jag gör, vad mina syskon gör och vad hans barn sysslar med. Han var förvånansvärt pigg, och även om jag någonstans anade ett litet styng av vemod hos honom, verkar han ta sitt öde väldigt bra. Han är gammal och har levt ett rikt liv. Jag har börjat fundera så mycket över döden och livet på sistone. Min terapeut menar att jag är rädd för döden. Kanske är jag det, även om jag själv nog skulle beskriva det som frustration; min mormors bror har levt i mer än 85 år. Han har åstadkommit så mycket, gjort så mycket, träffat så många människor, har så många minnen, har lärt sig så fantastiskt mycket – och nu ska det bara försvinna. För alltid. Det känns orättvist. En sådan skatt borde få finnas kvar. Varje människa är en rikedom och det är en sorg att den inte kan finnas där för oss andra i evighet.

Även om vi verkligen inte setts så ofta, inser jag att jag kommer att sakna honom väldigt mycket; kanske mer än jag saknar mormor. När jag gick försäkrade han mig om att jag alltid var välkommen hos honom. Jag hade brännande tårar i ögonen när jag körde hemåt. Om jag kan ska jag verkligen ta mig dit igen, för att prata med honom en sista gång.

Föregående inlägg
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Ann

     /  14 oktober, 2011

    Ok, själv kan jag komma på mej med att räkna tiden. Att den inte räcker till ens om jag har sagolik tur och får leva skitlänge. Plus att jag oftare nu tänker på att bli föräldralös. När jag var på återförening med nians klass för några år sen, då visade det sej att jag var riktigt förskonad som hade båda kvar. Inte alltid jag känner så medges. Att jag är förskonad alltså.

    Svara
  2. Ann

     /  11 oktober, 2011

    Jag undrar om inte jag är rädd för min egen död. Vad säger terapeuten att du säger för att han/hon ska dra den slutsatsen?

    Svara
    • Jag berättade att jag inte riktigt vågade läsa en blogg. Den där tjejen som dog i cancer, mamma till en av Prinsessans kompisar, som jag skrev om tidigare, hon bloggade. Och det räckte med att läsa några rader för att jag skulle gnissla tänder och skaka av rörelse och sorg. Så jag vågade inte ge mig på det. Det kändes för jobbigt. Och så var det nån annan grej också.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: