30. När jag var modig

Återigen är det så svårt. När man är modig vet man oftast inte om det och efteråt så tänker man inte på det som modigt – man tänker bara att man liksom klarade det. Så – vad har jag gjort som är så modigt att jag kan tänka mig att skriva om det?

Det är en klassisk grej tror jag. Något som händer alla. Alla får någon gång nog och vågar göra en kovändning som går emot alla konventioner och allting som de tidigare ansett vara rätt. Alla gör revolt – någon gång på något vis. Jag bestämde mig när jag var 15. Jag var inte som alla andra. Tänkte djupare, vidare och mer än de flesta jag kände. Tröttnade på regler som bara fanns där för reglernas skull. Tröttnade på oförstående, mainstream-idioti och fördömande ord. Jag tog steget fullt ut och blev punkare. Mamma grät när hon såg tuppkammen, men det är henne jag tackar för att jag fick modet att våga – hon har alltid sagt åt mig att gå min egen väg. Jag fick ännu mer oförstående och fördömande ord. Jag tror att vissa hatade mig – eller de delar av mig som jag valde att ta upp till ytan.

Jag fick stryk fler gånger än jag kan räkna – för att folk trodde att jag var nazist – fast jag i själva verket var fantastiskt anti; ytterligare ett bevis på människors fundamentala dumhet. Så trögtänkta att de äter allt som serveras för att det är enklare så. Killen ser annorlunda ut och han har ett hakkors på jackan. Skitsamma om det råkar vara ett överkryssat hakkors – han måste helt enkelt vara nazze.

Jag var ofta rädd under den tiden. Kände mig ännu mer illa bemött, utanför och oönskad än jag gjort under tiden när jag fortfarande klädde mig som andra ungar. Folk glodde hånfullt på mig, men jag härdade ut, trots att jag var den ende punkaren i hela stan. Den tiden lärde mig att våga. Att stå ut. Att ha kraft att gå mot strömmen för något jag tycker är rätt. Jag antar att det kan sägas vara modigt. Jag önskar att jag kunde få lite av det modet och den intre styrkan tillbaka – tillsammans med den livsglädje och passion jag kände då. Jag hade ett självförtroende som var alldeles för stort för ett magert punkarsle i en landsortsstad, men det gav mig hopp och målade mina drömmar vart jag än begav mig. Det var en lycklig tid. En modig tid. Bättre dagar, vill jag minnas. Det var dagar som ställde in kursen för en lång tid framöver och som tog mig från den ena yttringen till den andra, i sökandet efter någonting som jag kände att jag kunde vara lycklig i. Till er som var del av dem vill jag framföra min djupaste respekt. För er ryggrad, ert stöd och er vänskap – i vått och torrt – i skinnjacka eller hippiehår.

Och med det var det liksom slut på nya listan. Vad fan ska jag göra nu?

29. När jag fegade

Sånt här är alltid så jäkla svårt. Man måste vara ärlig utan att sabla ner sig själv, och det är riktigt svårt. Alltså, det är skitsvårt. Jag har funderat i fem minuter redan. Jag vill ju liksom inte framstå som feg för omvärlden, och därför stoppar jag nog gärna undan de där tillfällena och försöker glömma dem.

Men nåja. Jag kom på en grej. När Prinsessan var riktigt liten, eller jag tror till och med att hon inte ens fötts, fick jag ett erbjudande om jobb. Brorsans kompisar har startat upp ett par mycket framgångsrika snabbmatskedjor – med namn som ni alldeles säkert känner till. De har drivit dem till en punkt där de är så populära att de kan sälja dem för mångmiljonbelopp till exempelvis McDonalds. De ville att jag skulle stå bakom recepten och tillverkningen av en ”ny” form av sushi, anpassad för engelska förhållanden och en bred, engelsk publik. Jag hade mycket ångest över hur jag skulle välja. Jag var osäker på om jag vågade flytta till London med en nyfödd och kunna försörja mig och familjen tills företaget blev bärkraftigt – något som det trots allt inte fanns några garantier för.

Till sist fegade jag. Efter en del brevväxling med projektgruppen verkade det hela vara på väg att rinna ut i sanden. Jag var tacksam för det. Hade jag verkligen vågat, hade jag tagit tag i det, och frågat efter status och när jag skulle börja. Men jag vågade inte. I efterhand visade det sig dock att jag valde rätt; jag googlade just det tänkta namnet för projektet, och fick inte upp några relevanta resultat.

Jag har i efterhand insett att jag mest var rädd för misslyckandet. Vad skulle jag göra om jag tvingades återvända till ingenting? Ingen lägenhet, inget jobb – bara med ett misslyckande och en familj med ett litet barn som behövde försörjas. Jag undrar dessutom hur vi skulle ha klarat av att leva i dyra London. Och så undrar jag hur livet sett ut idag – om jag vågat ta det där steget.

28. En ovanlig kväll

Det här kan mycket väl vara en av de ovanligaste kvällar jag varit med om. Maten är inte alls som den jag är van vid. Inte heller vinet eller spriten. Även om jag kan anse mig vara hyfsat van vid sällskapet så är hon i ganska ovanlig tappning. Äventyrligare än vanligt, med extra glans i ögonen och med en aura av bus och upptäckarlusta omkring sig som är ovanlig till och med för henne. Luften är ovanlig, dofterna är annorlunda och till och med språket är ett annat. Gränderna är byggda av sten jag inte känner igen, och mot natthimlen – som känns betydligt ljummare än hemma – sträcker sig mängder av spiror jag inte sett förut. Det är en ovanlig kväll, men så har jag å andra sidan mycket svårt att tro att en kväll i Istanbul kan vara helt vanlig.

27. En vanlig morgon

Idag vaknar jag som jag brukar. Kanske lite tidigare. Jag vaknar med henne – och det är förstås inte helt vanligt, men jag kommer att duscha, klä mig och äta frukost precis som de flesta andra morgnar. Vi kommer att prata lite, sitta för länge vid kaffekopparna och så kommer vi att behöva stressa med tandborstningen och ytterkläderna – precis som vanligt. Och sen kommer vi att hasta till tåget, som vi brukar. Men vi kommer att åka åt andra hållet, för ovanlighetens skull, och när vi stiger av ska vi bara vidare – allt längre bort från jobbet, vardagen och det vanliga. Så blev det plötsligt en helt ovanlig morgon.

26. En natt när du är vaken tills i gryningen

En sån där natt var det längesedan jag hade. Det är inget tvivel om att jag blivit äldre än jag varit. En sån där natt har jag helst på sommaren, då det är varmt och man inte riktigt vet om det är natt eller om det är dag. Jag minns en sån där natt, för många år sedan. Jag var med mina bästa vänner i en natt som aldrig ville ta slut. Den ljumma, smeksamma luften. En moderlig stad, med sin trygga famn och varsamma hand, styrde mig genom vibrerande äventyr och lysande hägringar. Jag träffade nya människor som for förbi som barkbåtar tillsammans med skratt och märkliga, druckna upptåg. Och så träffade jag henne. Hon som jag varit så kär i när jag var tonåring och för blyg för att fråga. Hon som jag inte sett på så många år, men som jag alltid undrat över. I det där ljuset som inte visste vart det skulle ta vägen berättade jag för henne om hur kär jag var i henne. De gröngrå ögonen sökte sig djupt in i mina. Pupillerna svarta och stora. Den skära munnen som ett litet O och de fina ögonbrynen i lätt förvånade bågar. Hennes mjuka hand tog min och hon svarade att hon varit så kär i mig. Men att hon aldrig vågat fråga. Där i det skinande, förvirrade sommarljuset kysste hon mig darrig, med händerna om mina allt varmare kinder. Hon luktade kanel och smakade rött vin och jag kunde smeka henne genom det lena, vackra håret, kyssa den utsökta halsen och hålla händerna på de underbara höfterna. Det var över med ens, för dagen kom – helt objuden. Och jag har aldrig sett henne sedan dess.

25. Om den här dagen plötsligt var en ledig dag

Ja, om den här dagen plötsligt var en ledig dag så skulle jag ta en långsam och lång promenad i grådasket runt sjön. Kanske skulle jag sätta mig en stund i kyrkan och tänka, gå på café och läsa i min nya bok och sedan sakta gå hemåt. Putsa upp mig ordentligt. Raka mig omsorgsfullt och länge. Pyssla om mig. Jag skulle inte höra av mig till någon utan bara vara själv. Titta på en film jag sett förut. Lagat enkel och god mat. Gå och lägga mig tidigt. Det hade varit skönt. En bra, ledig och ensam dag.

24. Jag år 1350

Pestläkare

År 1350 hade jag hållit mig rätt långt från bebyggelse – risken att bli rätt jäkla allvarligt sjuk var överhängande annars. På kanske fyra år gick pesten från nuvarande Turkiet till Sverige. Man räknar med att en tredjedel av alla människor i hela Europa dog. För Sverige, som vid tiden hade kanske 1 miljon invånare, var det en fullständig katastrof för hela ekonomin, som nära nog kollapsade i vad som kom att kallas den senmedeltida agrarkrisen. Mängder med gårdar stod öde och marken odlades inte. Många sökte sig till städerna där de kunde få tag på arbete – och de kunde också diktera sin lön i väldigt stor utsträckning – löneuppgifter från tiden visar att arbetarlönerna skjutit i höjden på bara ett par år. Det fanns ingen arbetskraft att tala om, så de som kunde arbeta fick den lön de begärde. Detta, i kombination med jordbrukets väsentliga nedgång (90-95 % av Sveriges befolkning levde utanför städerna – och en tredjedel av den summan hade ju gått under i pesten), gjorde att också livsmedelspriserna blev hutlöst höga. Dessutom återkom mer eller mindre allvarliga pestutbrott med några års mellanrum – ända fram till på 1700-talet.

Livet var helt enkelt inte lätt 1350. Jag hade därför gömt mig på landsbygden, där jag hade fött upp boskap och odlat stora åkerarealer säd. Sen hade jag sålt det hela för god vinst för att ha pengar nog att finansiera resor i Europa och Sverige. Jag hade sett till att träffa heliga Birgitta (och sagt till henne att lugna ner sig lite och lägga av att äta svampar), Magnus Eriksson, Albrecht av Mecklenburg och Margareta Valdemarsdotter. Det hade varit spännande att ta reda på vad de var för typer. Och så hade jag suttit på åskådarplats under slaget vid Åsle 1389 – jag vill verkligen, verkligen veta vad det var som gjorde att rätt sida förlorade. Och om det var så att bröderna Snakenborg ”omanligen flydde”, som Detmarkrönikan påstår…

23. Jag år 2350

År 2350 hade jag och mitt gäng åkt runt i den förbjudna zonen i våra moddade fordon. En skyddsmask hade skyddat mig från den kringblåsande radioaktiva sanden och en takmonterad akan hade skyddat mig från zonens kusliga, söndermuterade varelser. Jag hade varit på jakt efter skrot och gammal teknologi som jag kunde sälja, i hård konkurrens med andra gäng och hindrad av lagar och kvarglömda stridsrobotar som hade gått på evig patrull bland de utbombade städerna, med sina döda hålögon och skrikande munnar till tomma dörrhål och fönster.

Jag hade varit en sann vagabond. Rastlös, rotlös och lite sanslös. Mitt namn hade varit ryktbart. Rättvis och ärrad, men minst lika snygg som nu, hade jag jagat de röda sanddynerna med vaksamma ögon genom dieselröken. Jag hade så klart varit hård nog att ta mig an de vrålande mutanthorder som vågade trotsa vårt brännheta bly och våra mullrande motorer – åtföljd av ett ständigt närvarande soundtrack bestående av automatkanonens dova salvor, hylsornas klirrande och hästkrafternas dån.

22. Om jag fick bestämma allt

Om jag fick bestämma så skulle saker och ting vara så att jag kunde flytta från Växjö så att jag och kärasten kunde bo tillsammans. Och så skulle jag bestämma att Prinsessan fick varannan vecka hos sin mamma och varannan hos mig. Och så kunde jag bestämma att vi skulle vara lite bättre vänner, mamman och jag, eller i alla fall att hon gick att resonera lite bättre med. Jag antar att jag är rätt tråkig, för mer än så vill jag nog inte bestämma. Eller jo förresten – jag skulle bestämma att västvärldens livsstil skulle totalomvälvas över en natt, så att vi fick ha jorden kvar och så att resurserna kunde fördelas rättvist.

21. En önskan om något andligt

Jag har negligerat Nya Listan å det grövsta, men här kommer den igen. Den här gången är det önskan om något andligt.

Ni som känner mig vet att jag ofta irrar omkring i mitt känsloliv. Jag har sagt att jag ofta undrar om jag faktiskt känner mig glad (eller arg, ledsen, nyfiken, förväntansfull – vilket det nu är) eller om jag agerar på ett visst sätt för att jag vet att det är det rätta att göra. Visst kan jag le och visst kan jag gråta – men jag frågar mig ständigt om det verkligen är förknippat med äkta känslor.

Min önskan om något andligt är alltså ett rikt och varierat känsloliv. I vissa lägen känner jag hur det glimtar till och jag kan känna igen kärlek för min dotter och för hon den speciella, men för det mesta skär tankeverksamheten som en glödgad flintbit genom stekflott, och upptäcker att hallå, här var det ju tomt. Det kan mycket väl vara så att jag letar mig till döds efter de där rena känslorna som får bröstet att spricka, den där sprudlande glädjen och den varma känslan i magen. Kanske är de där, utan att jag märker dem. Kanske analyserar jag sönder dem. Eller så har jag tappat dem. Jag vet inte. Men jag önskar att jag visste. Och jag önskar att jag kände.

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna