År 2350 hade jag och mitt gäng åkt runt i den förbjudna zonen i våra moddade fordon. En skyddsmask hade skyddat mig från den kringblåsande radioaktiva sanden och en takmonterad akan hade skyddat mig från zonens kusliga, söndermuterade varelser. Jag hade varit på jakt efter skrot och gammal teknologi som jag kunde sälja, i hård konkurrens med andra gäng och hindrad av lagar och kvarglömda stridsrobotar som hade gått på evig patrull bland de utbombade städerna, med sina döda hålögon och skrikande munnar till tomma dörrhål och fönster.
Jag hade varit en sann vagabond. Rastlös, rotlös och lite sanslös. Mitt namn hade varit ryktbart. Rättvis och ärrad, men minst lika snygg som nu, hade jag jagat de röda sanddynerna med vaksamma ögon genom dieselröken. Jag hade så klart varit hård nog att ta mig an de vrålande mutanthorder som vågade trotsa vårt brännheta bly och våra mullrande motorer – åtföljd av ett ständigt närvarande soundtrack bestående av automatkanonens dova salvor, hylsornas klirrande och hästkrafternas dån.
anguin.wordpress.com 