Pestläkare
År 1350 hade jag hållit mig rätt långt från bebyggelse – risken att bli rätt jäkla allvarligt sjuk var överhängande annars. På kanske fyra år gick pesten från nuvarande Turkiet till Sverige. Man räknar med att en tredjedel av alla människor i hela Europa dog. För Sverige, som vid tiden hade kanske 1 miljon invånare, var det en fullständig katastrof för hela ekonomin, som nära nog kollapsade i vad som kom att kallas den senmedeltida agrarkrisen. Mängder med gårdar stod öde och marken odlades inte. Många sökte sig till städerna där de kunde få tag på arbete – och de kunde också diktera sin lön i väldigt stor utsträckning – löneuppgifter från tiden visar att arbetarlönerna skjutit i höjden på bara ett par år. Det fanns ingen arbetskraft att tala om, så de som kunde arbeta fick den lön de begärde. Detta, i kombination med jordbrukets väsentliga nedgång (90-95 % av Sveriges befolkning levde utanför städerna – och en tredjedel av den summan hade ju gått under i pesten), gjorde att också livsmedelspriserna blev hutlöst höga. Dessutom återkom mer eller mindre allvarliga pestutbrott med några års mellanrum – ända fram till på 1700-talet.
Livet var helt enkelt inte lätt 1350. Jag hade därför gömt mig på landsbygden, där jag hade fött upp boskap och odlat stora åkerarealer säd. Sen hade jag sålt det hela för god vinst för att ha pengar nog att finansiera resor i Europa och Sverige. Jag hade sett till att träffa heliga Birgitta (och sagt till henne att lugna ner sig lite och lägga av att äta svampar), Magnus Eriksson, Albrecht av Mecklenburg och Margareta Valdemarsdotter. Det hade varit spännande att ta reda på vad de var för typer. Och så hade jag suttit på åskådarplats under slaget vid Åsle 1389 – jag vill verkligen, verkligen veta vad det var som gjorde att rätt sida förlorade. Och om det var så att bröderna Snakenborg ”omanligen flydde”, som Detmarkrönikan påstår…
anguin.wordpress.com 