Första skoldagen revisited

Idag var Prinsessans första skoldag. I fjärde klass. I sin nya skola. Hemma hos oss. Det gick fan ta mig vägen. Efter alla dessa år. Jag kan knappt tro att det är sant. Hon kom hem, till sist. Detaljerna är oviktiga, men hon är äntligen här. Jag drar en djup suck av… lättnad? Glädje? Alla känslor i världen.

Annonser

Död?

Det var lite drygt två år sedan jag skrev här, och dessförinnan var jag inte direkt aktiv med skriverierna. Anledningen är att jag helt enkelt har levt ett bra liv i jämförelse; för mig har bloggandet varit ett sätt att spy ur mig lite skit och kanske få sympati för min situation. När jag inte har något särskilt att klaga över så skriver jag inte heller. Drivkraften har varit sorg, ilska, frustration, ångest och liknande känslor. Det är en rätt tråkig drivkraft, inser jag, men så är det. Jag betvivlar att jag kommer att skriva igen inom den närmsta framtiden, men nu skriver jag i alla fall. Det har föranletts av något så märkligt som en lust att skriva för skrivandets egen skull. Det är konstigt eftersom jag  nu för tiden ytterst sällan har den lusten, och när jag har den skriver jag saker som jag känner att jag måste skriva. Samtidigt kan jag inte förneka att det är skönt att låta tankarna flyta ut så här. Jag är en skrivande varelse och trivs egentligen allra bäst när jag kan uttrycka mig i skrift.

Jag återhämtar mig från en besvärlig förkylning som gjort mig matt och yr de senaste två veckorna. Jag började bli märkbart bättre för två dagar sedan, men det har gått långsamt. Jag får ta en sak i sänder och vila mycket och då passar det bra att skriva lite. Det blir nästan automatiskt en bra dag när jag kan sitta och knappa lite. Den här dagen är dessutom vacker. För en gångs skull ligger det riktig snö i Skåne och den smälter inte bort. Solen skiner in i vardagsrummet och min treåring pysslar med lite av varje, samtidigt som barn-tv maler på i bakgrunden.

Det är bra. Jag mår bra – i själen alltså. Det känns förvisso som om att jag har ett stort sår i mig, men just nu läker det och ömmar på ett bra sätt. Tyvärr hör det inte till vanligheterna. Eller – i alla fall är det så att jag nästan aldrig hinner stanna upp och känna efter. Det går för fort helt enkelt, och det är nog inte så bra. För jag vet att det kan vara annorlunda imorgon. Faktum är att det har varit det de senaste månaderna, till och från. Det där såret brukar kännas infekterat och det brukar värka. Jag är otrygg och osäker och mår nog egentligen inte så bra. Men idag är en bra dag. Jag tycker om den.

Moral

Det finns många olika sorters moral. Det finns moral som kopplas till etik, det finns moral som kopplas till humör eller sinnesstämning och så finns det arbetsmoral. Det är om det där sistnämnda jag vill skriva några rader. De senaste tre åren har min arbetsplats dragit ner. Det rör delvis antalet anställda men främst omkostnader för de tidningar vi producerar. Det har lett till att tidningarna blivit gradvis sämre och att en del av dem lagts ner.

När jag började här hade jag ett av de bästa jobb jag kunde tänka mig; mina drömmar hade slagit in och jag jobbade så mycket att det nästan inte var hälsosamt. Jag gjorde det för att det var roligt och för att det gav mig saker. Jag hade förtroende från ledningen, kallades ”en tidningsmänniska” och gick från klarhet till klarhet. Mitt jobb kändes uppskattat och viktigt: folk började lägga märke till mitt namn ute i stora världen också. Men så började de svåra åren ge sig tillkänna också hos oss på förlaget. Vi hade lyckats rida ut de värsta av lågkonjunkturens vågor utan att behöva sparka fler än en handfull kollegor (till skillnad från kollegor i branschen, där mer än 25% fick gå från sina jobb), men det verkade inte gå längre. Så resurserna ströps och min tidning blev därmed en liten smula sämre. I kombination med konkurrensen på marknaden räckte det för att vi skulle börja tappa läsare och eftersom intäkterna inte blev de samma som förr valde man att strypa min budget ytterligare. Så fortgick det tills tidningen slutligen lades ner. Det var ett och ett halvt år sedan det skedde, men fortfarande strömmar det in likes på tidningens fb-sida, vilken fortfarande finns kvar.

I takt med att resurserna ströps och tidningen tappade läsare blev det förändringar i ledningen. Den nya chefen har bara sett nedgången – inte storhetstiden – och det verkar det som om hans förtroende för mig redan från början var ganska lågt. Nu jobbar jag med en annan tidning som lämpades över till mig för några månader sedan. Den var redan då förlusttyngd och på gränsen till att läggas ner. Nu förväntas jag komma med lösningar som vänder minus till plus, fast jag knappt ens fått grepp om vad det är för tidning, vilka som läser den och varför de hela tiden blir färre.

I måndags fick jag reda på att min chef var hemma i vinterkräkan. Jag gick och frågade second in command om det fortfarande var aktuellt att genomföra det planerade mötet på tisdagen; om inte så tänkte jag arbeta hemma. Second in command menade att det nog var bäst att skjuta upp mötet tills chefen blev frisk och föreslog fredag som ny mötesdag. Följaktligen arbetade jag hemma igår. Men tro det eller ej: där nåddes jag av ett telefonsamtal där en av mötesdeltagarna undrade varför jag inte var på jobbet. Vi skulle ju ha möte. Jag förklarade mitt samtal med second in command och hänvisade till vår plan att avhålla mötet på fredagen.

I morse när jag kom till jobbet gick jag in till chefen (som nu var på plats) för att stämma av med honom:
”Jag pratade med second in command i måndags och med tanke på att du var sjuk så siktade vi på fredag istället.”
”Ja. Men det var i måndags jag var sjuk. Vi hade mötet igår.”
”Det var ju lite olyckligt. Second in command menade…”
”Det må vara hänt. Vi hade mötet i alla fall. Jag informerar dig om vad vi gick igenom på fredag.”

Det gjorde mig rätt irriterad. Chefen valde alltså att hålla ett möte om min tidning och ta beslut om den utan att jag fick vara med och komma med synpunkter eller ens lyssna på resonemangen. Dessutom verkade han se det som att jag misskött mig som inte var på plats i tisdags. Just nu har det resulterat i att jag skriver ett blogginlägg om arbetsmoral – som i skrivande stund är ofantligt dålig. Men för att vara ärlig började förfallet i samma stund som förlaget började förfalla – genom att höja kraven och sänka resursnivån. Min arbetsmoral har blivit sämre undan för undan de senaste tre åren och jag har faktiskt sett mig om efter andra jobb. Det är något djupt olustigt över att se hur saker och ting rinner som vatten mellan fingrarna hur man än kupar händerna samtidigt som man vet att man hade kunnat lösa problemen om man bara fått pengar nog att köpa en skål. Det gör mig illa till mods att uppleva hur chefen går över huvudet på mig och det gör mig väldigt omotiverad när han klart och tydligt inte har förtroende för mig och mitt arbete.

Kort sagt: idag är min arbetsmoral så låg som den någonsin varit. Jag är ytterst nära att resa mig upp och gå längs korridoren tills jag kommer längst ner dit chefen har sitt kontor. Väl där skulle jag överräcka mitt korta meddelande om min uppsägning. Det enda som hindrar mig är att jag inte vet vad jag skulle göra sedan; arbetslöshet är inte direkt moralhöjande det heller. Så jag sitter väl här och harvar vidare med en skittidning som jag inte intresserar mig det minsta för och som antagligen kommer att läggas ner inom ett par månader ändå. Jag har inga resurser för att göra den bättre så även om jag var våldsamt passionerat förälskad i blaskan och dess innehåll så skulle jag ändå inte ha kunnat göra något för att vända den tragiska utvecklingen. Det är som att sitta och se någon dö. Allt jag kan göra är att blåsa in lite luft i de rosslande lungorna för att hålla stackarn vid liv ytterligare några dagar. Det är ett ofantligt resursslöseri och dessutom förödmjukande. Jag är en jävligt duktig tidningsmupp och jag har all förmåga i världen att lägga ner min själ i projekt som jag upplever som meningsfulla. Att jag blir satt att vispa sur grädde ser jag nästan som en förolämpning; är det allt jag duger till? Vem fan som helst fattar väl att sur grädde inte blir fluffig hur man än vispar den. Dessutom stinker den.

Fy fan för att jobba på undantag. Det finns mängder med organisationer (och chefer) som jag hellre skulle arbeta för. Det är dags att lämna den här skutan och ta sig till en båt som håller vatten och där jag har förtroende nog att stå vid rorkulten. Det är idag det börjar. Idag är början till slutet för dålig arbetsmoral och för min tid på den här skorven. Jag ska vidare. Havet är blått, stort och kan ta mig var jag vill. Känner du till ett fartyg med ärlig besättning och en hygglig skeppare så mönstrar jag gärna på. Jag erbjuder kompetens, plikttrohet och yrkesstolthet. Jag bidrar med innovation, passion och nya lösningar. Jag står för mångsidighet, icke linjärt tänkande och en jävligt het penna. Dessutom kan jag garantera god arbetsmoral så länge jag tas på allvar och så länge jag får förvalta ett förtroende. Jag finns här, men jag skapar min egen framtid. Vänta inte för länge.

4/3, 2014: Saknig liten tjej

I torsdags besökte jag dig på skolan och fick se hur du har det. Det är helt tydligt att du trivs och att du mår bra. Jag fäller en liten tår av glädje för den sakens skull, samtidigt som jag fäller en tår av sorg och uppgivenhet; ju starkare band du har med Växjö och med skolan desto mindre är sannolikheten att du får bo hos mig i Skåne.

I dag är det den 4/3 2014. Det är en tisdag. I går pratade du och jag i telefon. Eftersom din mamma berättat att din klass skulle till museet i Växjö på fredag – då du normalt sett är hemma hos mig – nämnde jag det.

”…och på fredag ska du på museum Prinsessan!”
”SKA VI?! DU OCH JAG!” ropade du överförtjust, och jag fick förklara att du skulle dit med skolan.
”DET VILL JAG  I N T E !” skrek du. ”JAG VILL TILL  P A P P A!” Din mamma tog telefonen. Jag sa att jag gärna hämtar dig på torsdag som vanligt. Din mamma sa att hon skulle prata med dig om det.

I morse ringde du. Du lät väldigt ynklig.
”Pappa. Jag vill komma till dig på torsdag.”
”Du är så välkommen min Prinsessa. Jag älskar dig och du får alltid vara hos mig.” Din mamma tog över. Hon talade lågt:
”Prinsessan fick ett utbrott i går kväll. Hon skrek och grät och sa att hon ville vara med dig och Lillprinsessan – och med mig och sin lillasyster i England. Jag fick förklara att man inte kan göra båda sakerna samtidigt.”

Nej. Man kan inte göra båda sakerna samtidigt. Det gör mig ledsen in i tandrötterna att du tvingas genomgå det här. Varför måste du behöva vara ett offer för två vuxnas dumma spel? Jävla liv. Varför är du så hänsynslöst och hårt? Mitt barn behöver trygghet och kärlek. Det gör jag också. Send sum o’ that love our way, if yo please.

29/1, 2014: En saknad

I dag är det den 29/1, 2014. Det är en onsdag och jag lämnade dig på skolan i måndags efter att du varit hos oss i Skåne i en vecka. Jag såg till att du fick ledigt så att farmor och farfar kunde fira din födelsedag ordentligt.

I söndags kväll var du trilsk och arg. Du ville absolut inte gå och lägga dig. ”Jag avskyr dig!” ropade du åt mig från våningssängen, och jag svarade att det kanske var bäst att du fick vara själv. Men då tittade du ner på mig genom tårarna och sa att du ville att jag skulle klättra upp.

”Jag märker att du är väldigt arg och ledsen på mig.” sa jag. ”Du kanske tycker att jag är dum?” Du skakade på huvudet.
”Jag vill inte åka. Jag kommer att sakna dig. Det är så orättvist att jag måste åka fram och tillbaka hela tiden; ingen av mina kompisar måste ju göra det.” Efteråt lugnade du dig. Vi låg och kramades och småpratade en stund efter det och jag berättade hur mycket jag älskar dig och hur stolt jag är över dig. Men jag kunde inte komma på något att säga om det du berättade. Vad skulle jag säga? Allting jag kunde säga lät som klichéer; jag kunde inte ens säga att det kommer att bli bra eftersom det inte kommer att bli bra; oavsett var tingsrätten tycker att du ska bo så kommer du alltid att sakna en av dina föräldrar. Det skär i mig när jag tänker på det. Jag känner mig så misslyckad, rådvill och hjälplös att jag inte ens vet hur jag ska kunna uttrycka det. Det känns för jävligt att jag spelat en roll i skapandet av den situation du nu befinner dig i och jag önskar att det varit annorlunda. Jag önskar i bland till och med att jag och din mamma fortfarande bott ihop – inte på något vis för att jag skulle vilja bo med din mamma för min egen skull, utan för att du kanske skulle vara lyckligare då.

I går kväll ringde du mig och berättade att du saknade mig. Du ville träffa mig nu. Jag lovade att komma och besöka dig på skolan på torsdag och då kände du dig bättre. Jag vet inte, min Prinsessa, men jag hoppas att vi kan lära oss leva så här – varannan helg och på loven; jag har väldigt lite hopp om att du får bo hos mig. Samtidigt kvittar det så klart dig lika: var du än bor är du skild från antingen mamma eller pappa, så det blir alltid varannan helg och på loven på något vis för dig. Det är för jävligt och jag kan inte sluta skämmas fast jag vet att jag inte gjort fel. Kanske skäms jag för att jag inte gjort mer.

Och jag är trött på vintern – fast den precis har kommit.

Gamla idioter

I dag på morgonen fick jag en friend request på fb. Det var från en kille som jag bodde granne med under barndomen. Han undrade hur det var med sin gamle granne och vän. Jag accepterade förfrågan och undrade genast varför jag gjorde det; om jag någonsin haft en nemesis och mobbare som jag var rädd för och som jag hatade så var det han. Jag funderade ett par minuter på om jag skulle ta bort honom efter den inledande hur-är-det-vad-gör-du-chatten som oundvikligen skulle komma, men till sist beslöt jag mig för att inte göra det. Jag tänkte att jag skulle ge honom en chans eftersom alla kan ändra sig. I chatten var han artig och trevlig, även om vi mest bollade ”Och du?” fram och tillbaka. I övrigt har han hittills mest bekräftat mina förutfattade meningar. Han jobbar som truckförare och lägger upp inlägg på fejjan där han menar att den som tycker att sex är skönt aldrig har varit riktigt skitnödig. Han kör med andra ord med precis samma ”skämt” som på mellanstadiet och jag kan inte låta bli att känna mig lite nöjd över att jag lyckats så pass mycket bättre än vad han har gjort.

25/11, 2013: Samma dag – nya galenskaper

Det är fortfarande den 25/11. Jag stod i kylan (som precis har kommit) och väntade på tåget hem på eftermiddagen. Då ringde telefonen från ett Växjönummer. Jag anade oro, men föga anade jag var det var som komma skulle. Det var en soc-tant – som ringde mig i våras. Jag vet inte om jag nämnt det här, men din mamma anmälde mig till soc för att du var ”rädd för mig”. Det var fet jävla bullshit, men du är en hejare på att hitta på grejer, och det du sagt till din mamma (som hon sagt till soc) ligger mig antagligen i fatet nu. Det var jävligt tråkigt, för din mamma anmälde mig utan att berätta det för mig, så att jag fick beskedet från soc. Det gjorde mig skitledsen. Men det var ingenting emot vad jag blev i dag.

Soc-tanten ringde nämligen för att delge mig ännu en anmälan. Den här gången hade din morfars ”flickväns” dotter Katarina passat dig någon gång, och då hade du och din kusin A börjat slåss. Katarina hade frågat vem som lärt er det, och om det var någon som brukade slå på er. ”Ja,” svarade du utan att tveka. ”Pappa brukar slå mig.”

Jag blev helt kall i hela kroppen. Jag blev förbannad. Rädd. Förtvivlad. Och jag ville slå den dumma horan Katarina på truten. Vad säger man till soc i ett sånt läge? Det spelar ju ingen roll vad jag säger – det går ju aldrig att bevisa – utom genom att prata med dem som står dig och mig närmast, och de är ju i de allra flesta fall jäviga.

Jag försökte förklara att du hittar på i bland. Försökte ge exempel. Bedyrade att jag aldrig slagit dig, även om jag för all del tagit dig i örat nån gång. Men samtidigt sa jag ju rakt ut att mitt eget barn är manipulativt, ljuger och hittar på. Det kändes inget vidare det heller. Soc-tanten menade att hon inte tänkte gå vidare med saken. Jag berättade om hur chockad jag blev av samtalet och hur jävla orättvist det var att ärendet ändå kommer att ligga i soc register i sex månader. Och oavsett om ärendet avskrivits kommer tingsrätten att titta på det och tänka att ”ingen rök utan eld”. Jag berättade för soc-tanten att jag lika gärna kunde lägga ner, eftersom jag hela den här processen blivit mött med kalla handen, negativa svar, resultat i din mammas favör och hela TVÅ socanmälningar. Det känns helt för jävligt.

Det är kört för mig. Det kommer aldrig att gå det här.

25/11, 2013: Nervös

I dag är det den 25 november 2013. På onsdag ska du intervjuas av familjerätten i Växjö. Jag insåg det i morse och på tåget hit satt jag med en liten orolig boll i magen. Jag känner sällan nervositet, men till och med nu är jag spänd. Jag undrar vad de ska fråga dig och hur du svarar; jag får för mig att mycket avgörs här. Icke desto mindre är processen nu långt gången – kanske längre än till hälften – och det betyder rättsförhandlingar tidigt nästa år. Skönt att äntligen komma till skott. Men väldigt nervöst.

13/11, 2013: Häxan Surtant

I går fick jag brev från Försäkringskassan. Det är den 13 november 2013, jag fryser lite, mår inte vidare bra och längtar hem. I brevet fick jag reda på att din mamma kontaktat FK för att få försörjningsstöd för dig, något som kanske inte är så konstigt eftersom du bor där lite mer än du bor hemma hos mig.

Tekniskt sett bor du hos mig åtta nätter i månaden och hos din mamma resterande nätter, typ 22. Det är så klart en ganska betydande skillnad, men om man ser på det ur en annan synvinkel är det inte så mycket som har förändrats; förr var du hos mig två veckor i månaden – 14 dagar – något som betyder att du nu spenderar sex dagar mindre med mig i månaden. Och ser man det på det viset är skillnaden inte så särdeles stor.

Men. Det hindrar inte din mamma från att kontakta FK för att jag ska betala. Jag har verkligen inget emot att betala för att du ska ha det bra, men jag har däremot mycket emot att betala pengar till din mamma – i synnerhet när hon inte ens pratat med mig om saken först. Hon har inte hyfs, samarbetsvilja och hygglighet nog att ringa mig och säga: ”Du Anguin, nu när Prinsessan bor hos mig lite mer så skulle jag uppskatta om du kunde tänka dig att bidra med lite pengar.”

Men faktum är att jag inte blir förvånad alls (även om jag känner mig besviken och ledsen). Det är precis vad jag förväntar mig av din mamma. Hon har ”rätt” att kräva de pengarna, och då gör hon det – oavsett om hon behöver dem eller ej. Dessutom gör hon det via ombud, utan att prata med mig först. Det är i övrigt jävligt konstigt att hon börjar med det nu – eftersom vi juridiskt sett inte kommit överens om var du i slutändan ska bo. Det är en annan av hennes irriterande sidor: hon får för sig att något är på ett visst sett och sen kan hon bara inte se att verkligheten skiljer sig från hennes uppfattning, för att inte tala om hur andra människor ser på saken. Hon är helt enkelt inte förmögen att se andras perspektiv och verkar inte förstå (eller så skiter hon i) hur andra uppfattar henne och hennes handlingar. För henne är det bara ”jag, jag, jag”.

Jag hade aldrig, aldrig krävt några pengar från henne, oavsett hur illa det sett ut för mig. Jag hade snarare sett till att inte hålla fast vid min beslutsamhet att du måste bo hos mig – trots att jag saknade medel för att du skulle få det bra. Men så resonerar inte din mamma. Hon har alltid sagt: ”Det ordnar sig,” och jag har i mitt stilla sinne kontrat med: ”Visst gör det det, men det är inte din förtjänst – det är andras: de som tar ansvar för dina ogenomtänkta handlingar.” I det här fallet kan man kanske översätta det med: ”Varför i helvete ska du ha Prinsessan boende hos dig om du inte har råd med det?” Jag tror att jag sagt det förr, men det tål att sägas igen och igen: din mamma tänker inte på ditt bästa. Hon tänker på sitt bästa. Hon skiter i vad som händer. Hon skiter i att hennes andra dotter bara får träffa sin pappa ett par dagar i månaden – för hon ska han hela kakan. Hon ska ha dig för sig själv, även om det betyder att hon måste avstå allt annat och även om det betyder sorger, konflikter och orättvisor. Det verkar sinnessjukt, ärligt talat.

Jag är vidare ganska säker på att det här (liksom hennes handlingar i det förflutna) är ett fint exempel på hur vårt ”samarbete” kring dig kommer att se ut i framtiden: hon kommer att köra sitt rejs och skita i mig. Om jag vill träffa dig får jag själv stå för kostnaderna och själv kämpa för att det ska hända. Hon bara puttrar på som nån jävla anka med skygglappar och ett paniskt leende. Mantrat ”detordnarsigdetordnarsigdetordnarsig” maler på läpparna, och det enda hon tänker på allt hon har ”rätt” till. Det hon inte tänker på är att det här gör mig så jävla förbannad. Det gör mig skitarg och det gör att jag blir allt mindre sugen på att samarbeta med henne; varför skulle jag göra det när hon aldrig någonsin sträcker fram handen – när det inte gäller att kräva, ta eller utöva sin ”rätt”? Hennes vilja till samarbete är i stort sett obefintlig så länge det handlar om att hon måste ge upp någonting.

Jag betalar av hjärtans lust till dig, min älskade unge. Du ska få allt i världen av mig, men jag vill själv välja när, hur och varför jag försörjer dig.

Lite av den anledningen ska jag se till att jag börjar föra bok över alla utgifter jag har för dig. Alla presenter, alla resor, alla kläder, all mat och så vidare ska jag skriva ner. Sen ska jag trycka det rätt upp i näsan på henne den dag hon öppnar sin mun för att gnälla över att jag inte bidrar. För om det finns någon som inte bidrar så är det tamejfan hon. Maken till osjälvständigt och ynkligt vrak har jag sällan sett.

Jag är lite onyanserad och ganska arg som du säkert märker, men jag börjar bli innerligt trött på din mammas beteende.

Ett hej

Jag har sett en film som surrar på fb. Det är en amerikansk tjej som filmar sig själv när hon går på stan och så räknar hon ihop alla ”cat calls” – alltså oombedda kommentarer – som hon får. Det är skitmånga. Verkligen. Jag förstår att det är minst sagt jobbigt att få höra ”Damn!”, ”Nice!” eller ”Darling” hela tiden, och det borde inte hända. Hela idén med videon är, om jag tolkat det rätt, att visa hur kvinnor görs till objekt och i förlängningen hur de alieneras från män och det patriarkala samhället. Den visar hur män inte kan ta ett nej och hur de trakasserar kvinnor. Genom att lägga särskild vikt vid att visa män som följer efter kvinnan i klippet visar det också hur otäckt det kan vara att vara kvinna; jag tyckte själv att det kändes lite läskigt när jag såg de där snubbarna som bara inte kunde fatta vinken. Det är ett stort och allvarligt problem att folk inte kan respektera andra människor.

Jag tycker att klippet illustrerar det här problemet på ett bra sätt, och det får mig att bättre förstå hur jobbig vardagen kan te sig för en kvinna i dag. Men vad jag inte förstår är när det blev ett problem att människor säger ”Hej”, ”Godmorgon” eller ”Ha en trevlig kväll” och till på köpet kalla det cat calling och tala om det som ”en del av många kvinnors vardag” på ett negativt sätt. Jag kan inte hålla med om att det är att gå över gränsen. Det är inte fel att säga hej till en snygg tjej, eller en ful för den delen. Eller till en snygg eller ful eller tjock eller smal eller vanlig kille. Eller till någon. Det är artighet. Det är ett sätt att öppna för kommunikation. Det är kontaktsökande. Hej, vem är du? Du verkar spännande och jag skulle vilja veta mer om dig.

Låt vara att en del människor inte alls vill interagera med sin omgivning eller med okända. Det är tråkigt att de människorna utsätts för det – inget tvivel om den saken – men är det anledning att helt sluta att tilltala människor vi möter? Lite tillspetsat: det är inte ok att män säger hej till kvinnor på stan, och då borde det heller inte vara ok för kvinnor att säga hej till män. För att löpa linan ut: det är inte ok att prata med okända. Kanske berör vi här en del av problemets kärna; vi har sedan vi var små blivit noga tillsagda att aldrig prata med främlingar och jag inser att jag själv säger det till mina barn. Jag säger det för att jag tror att det är ett gott råd för små barn som inte känner vidden av världens underbara äventyr och gruvliga fasor. För vuxna människor med god koll på verkligheten, sig själva och andra är det däremot en fullständigt vansinnigt uppmaning. Det är ju en uppmaning att ständigt och jämt vara på sin vakt, att alltid se det värsta i människor och att hela tiden vara rädd. Det får mig genast att tänka på en vis varelse som bestämt menade att rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till vrede. Vrede leder till hat. Hat leder till lidande.

Ja men tänk om den där människan man pratar med är ett galet psykfall?! Tänk om man blir våldtagen? Ja. Tänk om. Men det är ingen hemlighet att den absoluta majoriteten av alla våldtäkter begås av människor du är bekant med, som du känner väl eller till och med älskar. Varningen borde i stället lyda: ”Tala inte med folk du känner!”

Nu raljerar jag förstås, men låt oss vända på det: tänk om den du pratar med råkar visa sig vara din nya bästa vän, din väg till ett nytt jobb, ett äventyr eller en himlastormande kärlek? Tänk om du missar något sådant? Min övertygelse står fast: att helt sluta prata med människor på stan är inte lösningen. Jag tycker att man ska heja mer; att lura i människor att de måste vara rädda och tro att varje hej som undslipper någon annan på stan, på krogen, i hissen eller var som helst är ett förtäckt hot, främjar tveklöst alienering, utsatthet och osäkerhet. Det leder rimligen också till misstro och ett hårdare klimat där samtalet blir något konstigt. Och så leder det som sagt till vrede, hat och lidande, vilket motverkar vad samtalet varit under hela mänsklighetens historia och vad det bara måste få fortsätta att vara: nyckeln till förståelse, vänskap, fred, forskning och utveckling. Den vägen får vi absolut inte gå, särskilt inte i dessa tider.

Sluta alltså vara rädd. Heja på folk och bli inte förskräckt om de hejar på dig. Ett hej är ett hej. Och i 99 fall av 100 betyder det att någon tycker att du verkar trevlig och vill lära känna dig. Inget annat.

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna

  • Annonser