8/9, 2014: Skjuts till jobbet

I morse traskade du och jag i duggregnet från tåget till skolan. Vi pratade om politik och det förestående valet. Jag försökte förklara för dig om ministrar och mandat. Du lyssnade och frågade. Och plötsligt stod det en bil i vägen. Det var din mamma. Hon hade lämnat dina gympakläder som jag inte fått med mig. Hon erbjöd mig skjuts till jobbet, men jag tackade först nej, innan jag bestämde mig för att ta chansen att ta ett snack med henne.

Hon pratade på. Jag var tyst. Vi hade kommit halvvägs då jag tog upp det där med att hon ville ha pengar för att skjutsa dig. Jag bad henne att överväga om vi kunde samarbeta som vanliga föräldrar – utan att ta betalt av varandra. Då bad hon om ursäkt och berättade att hon inte haft något val – att hon har det så dåligt ställt att hon inte reder ut att göra något extra, som att köra dig till Älmhult så att du får träffa mig. Jag förklarade att om hon bara sagt det i förväg så hade jag stått för kostnaderna utan att blinka, och jag bad henne att hon skulle säga ifrån nästa gång.

Vi fortsatte prata. Hon förklarade att hon blir väldigt ledsen då jag kritiserar henne och att jag måste sluta med det om vi ska kunna samarbeta. Jag berättade att jag kände det som att jag blev konstant motarbetad av henne och att hon egentligen inte bryr sig om dig – bara att hon själv ska ha det bra. Jag lät henne veta hur jävligt det var att förlora den där tvisten och hur jag upplevde att du undan för undan försvinner från mig – att jag vet mindre och mindre om min Prinsessa och att jag känner dig lite sämre för varje tvåveckorsperiod: en helg kan aldrig vara ett substitut för två veckor. Hon sa att jag inte ställde upp och menade samtidigt att hon hela tiden ställde upp och var hygglig mot mig. Innerst inne vrålade hela jag ”BULL. SHIT!!”, men jag nöjde mig med att säga att jag kände precis på samma sätt när det gäller henne.

Hon pratade om det gamla livet och berättade hur hon mådde. Jag pratade om det gamla livet, om min depression och min utbrändhet, mina självmordstankar och hur de präglade mitt sätt att vara. Båda två fiskade upp kritik mot den andra, men faktum är att vi lyckades hålla det på en civiliserad nivå. Vi bad båda varandra om förlåtelse för det som varit och vi bestämde där och då att nu är bygones verkligen bygones. Jag lovade att aldrig mer ”klanka ner” på henne, som hon uttryckte det, och jag lovade att försöka att inte bli arg eller upprörd i diskussioner med henne – även om det är svårt att förhålla sig neutral och samlad när det gäller ens äldsta dotter (och nog sårade det mig när din mamma sa att hon inte trodde att jag hade någon som helst förmåga att sätta sig in i andra människors situation).

För första gången sedan jag kan minnas kom vi också överens om en sak. Din mamma varken velade eller förhalade. Vi kom överens om att samarbeta och att samarbete betyder att bägge två gör uppoffringar. Jag sa åt henne att om hon bara kan tänka sig att lämna eller hämta dig någon gång i månaden så ser jag till att stå för det ekonomiska. Vi får se om din mamma någonsin kommer att göra det, men nu vet hon i alla fall var jag står. Och vi vet båda att det här nog var det bästa samtalet vi haft på säkert sju år.

Jag vet inte om jag vågar hoppas på att det kommer att fungera, men jag kan inte låta bli. För första gången på länge, länge är jag inte så orolig längre. Jag behöver fred. Krig gör mig så trött.

Gamla idioter

I dag på morgonen fick jag en friend request på fb. Det var från en kille som jag bodde granne med under barndomen. Han undrade hur det var med sin gamle granne och vän. Jag accepterade förfrågan och undrade genast varför jag gjorde det; om jag någonsin haft en nemesis och mobbare som jag var rädd för och som jag hatade så var det han. Jag funderade ett par minuter på om jag skulle ta bort honom efter den inledande hur-är-det-vad-gör-du-chatten som oundvikligen skulle komma, men till sist beslöt jag mig för att inte göra det. Jag tänkte att jag skulle ge honom en chans eftersom alla kan ändra sig. I chatten var han artig och trevlig, även om vi mest bollade ”Och du?” fram och tillbaka. I övrigt har han hittills mest bekräftat mina förutfattade meningar. Han jobbar som truckförare och lägger upp inlägg på fejjan där han menar att den som tycker att sex är skönt aldrig har varit riktigt skitnödig. Han kör med andra ord med precis samma ”skämt” som på mellanstadiet och jag kan inte låta bli att känna mig lite nöjd över att jag lyckats så pass mycket bättre än vad han har gjort.

7/10, 2013: Utredningen tar sin början

I dag, den 7/10 2013 var jag och din mamma på boendeutredningens första möte.

Det är nästan kusligt, men vi är överens på de allra flesta punkter, din mamma och jag, men när det gäller den där fundamentalt stora grejen – var du ska bo – är vi det inte. Det är inte mycket att rapportera från det här mötet, annat än att jag hela tiden erbjuder mig att vara till lags – till exempel genom att se till att en intervju med dig kommer att hållas i Växjö så att du och din mamma ska slippa resa och till exempel genom att uttrycka att jag prioriterar utredningens olika möten och därför ställer mig helt till familjerättens förfogande vid de tider som passar dem, eller att tiden för dagens andra möte (enskilt samtal) ändrades för att din mamma inte kunde – något som påverkade mig men som jag gick med på utan att blinka. Det var annorlunda med din mamma; hon kunde bara ”fredagar eller eventuellt tisdagar” för att hon hade ”så tjockt på jobbet”.

Om jag skulle hitta en tidpunkt då jag hade ”lite” att göra på jobbet skulle vi få vänta tills nästa sommar. Jag har avsatt en hel arbetsdag till socmöten i dag – trots att jag har pressläggning om fyra dagar. Jag prioriterar det här, för jag vill att det ska lösa sig snabbt så att du ska slippa ha det här oket över dig längre än absolut nödvändigt; det vänder sig i mig när jag sätter mig in i din situation. En liten men tårslitande tapper liten tjej som med största tålamod försöker hantera det faktum att andra människor försöker bestämma om din framtid som vore du en spelpjäs.

Jag vill ha ett snabbt slut på det. Jag vill att du ska ha det lugnt och tryggt, oavsett vart du hamnar. Jag vill samarbeta för ditt bästa. För mig är det helt ofattbart att din mamma prioriterar jobbet framför möten som på ett mycket verkligt sätt avhandlar din framtid.

Jag ställde din mamma inför det faktum att jag har lika mycket att stå i som hon har – om inte mer – men att jag ändå finns tillgänglig för utredarna när det än månde vara. Jag underströk att jag tyckte att det var viktigt att vi båda prioriterar den här utredningen. ”Men det gör jag ju!” sa din mamma. Inombords kokade jag. Jag vet inte om hon inte förstår vad ”prioritera” betyder eller om hon vet det och förhalar (som tidigare) eller om hon verkligen tror att hon prioriterar genom att skjuta upp möten långt in i november. När jag gick från mötet satt din mamma fortfarande och kollade i kalendern och sa ”nej” eller ”då kan jag inte”. Efter det andra mötet fick jag reda på att soc – trots sina rutiner – skulle besöka dig och din mamma först; de kunde inte hitta någon annan tidpunkt som passade henne. Det verkar som om det här kan komma att ta längre tid än vad det hade behövt ta…

Under det andra mötet – det enskilda samtalet – valde jag att för första gången vara helt öppen och ärlig om hur jag upplever samspelet med din mamma. Det var väldigt skönt, eftersom jag tidigare haft nån form av spärr mot att göra på det viset. Jag vill inte dra henne i smutsen och jag har undermedvetet ”försvarat” henne, men den här gången tog jag upp allt – från att hon inte borstar ditt hår till att hon inte håller vad hon lovar. Befriande, minst sagt, och verkligen på tiden. Innerst inne känns det som om jag slutligen tagit ett av de sista stegen bort från henne – steg som hon för länge sedan tagit när det gäller mig.

2/10, 2013: Dead end

I dag är det den 2/10, 2013. I morse kom första frosten och i förrgår tappade du en tand. I förrgår fick jag också slutgiltigt besked om att Skånekommunen inte går med på att du går i två skolor – ens för en stund. Det var väntat, men det var fan inte kul. Jag ringde din mamma och förklarade läget. Jag berättade att du grät om morgnarna och att det inte var något liv värt att leva för dig att stiga upp 05:15 och komma hem 18:15 för att äta och sen lägga dig klockan 20. Kort sagt: jag lämnade över ditt boende till din mamma under tiden som boendeutredningen pågår (den har tagit sin början nu förresten – snart ska jag på nån intervju och så rullar det på). Jag tror att det i praktiken och i förlängningen innebär att jag lämnar över ditt boende till din mamma definitivt; jag tror inte att rätten tycker att det är någon vidare idé att flytta dig från en skola du gått på i ett år när utredningen väl är färdig. Det känns tungt och väldigt ledsamt, men det finns fortfarande en liten glimrande skärva av hopp där nere i dunklet.

Jag frågade din mamma om varannan helg kunde fungera. Det tyckte hon ”men Prinsessan måste vara hos mig jämna helger, för det är då Linnéa är hemma och då vill de leka”. Jag bara stammade för jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kunde inte tro att hon kunde ställa några krav efter att jag just kapitulerat i en extremt viktig (och sannolikt avgörande) fråga. Jag förklarade att jag också ville ha dig hos mig under jämna veckor – på så vis kunde du umgås med dina bonussyskon, eftersom de är hos oss jämna veckor. Din mamma replikerade något i stil med att ”vi får se hur vi löser den frågan”. Innerst inne ville jag säga åt henne att vafan! Du kommer att ha ungen 90% av tiden men ÄNDÅ har du mage att diktera villkor för de 10% JAG ska ha henne. Men det gjorde jag inte. Jag bara stammade och sa att vi väl kunde prata om det senare.

Om vi ska vara krassa är det så att du känt/umgåtts med dina bonussyskon under längre tid än du känt/umgåtts med din mammas andra dotter. De är närmare dig i ålder och ni har verkligt utbyte av varandra. Annorlunda uttryckt har du en mer grundmurad relation till dem – något jag tycker att din mamma borde fatta och respektera. De är betydligt viktigare än Linnéa. I bland (eller rätt ofta) funderar jag dock över om din mamma egentligen är så värst fokuserad på dig och ditt välmående. Snarare känns det som om hon är fokuserad på hur hon ska få så mycket tid med dig som möjligt.

I bland tycker jag att din mamma kan dra åt helvete.

24/9, 2013: Dagarna går

I dag är det tisdagen den 24/9, 2013. Jag äter italiensk gubblakrits. Svindyr och egentligen inte så god. Eller jo det är den. Eller så har jag blivit lätt beroende av den. Mina tänder är gråsvarta av all lakrits. Det är andra dagen jag slipper pendla till Växjö med dig i släptåg. Jag säger slipper eftersom de gångna två veckorna var en pers. Du grät nästan varje morgon och jag kände mig som ett svin. Det var mest stressigt på morgonen då allt krackelerade om tåget var tio minuter för sent. Då fick jag leka att vi skulle ha springtävling eller också fick jag ta dig på axlarna och springa till skolan med dig. Men det var inte lätt på eftermiddagarna heller. Jag fick sluta klockan 15 på jobbet – enda chansen att hinna hämta dig och hinna med tåget 16:08. Du grät kanske varannan dag och blev arg på mig av någon outgrundlig anledning (kanske var du bara lika utmattad som jag?). När vi väl kom hem blev det mat, och en och en halv timme senare var det dags för dig att lägga dig för att kunna orka upp. Det är inget liv för en sexåring, verkligen inte.

Min advokat har ännu inte fått tag på den där människan på Skånekommunen. När jag pratade med honom i fredags berättade han att han tänkte mejla och försöka på det viset. Om det inte funkar – alltså om vi inte kan ordna skolplats i Skåne – så ska vi helt enkelt låta dig bo hos din mamma och utarbeta rutiner för att vi ska kunna träffas du och jag. Det är inte så att vi ger upp – boendeutredningen ska fortfarande genomföras och domstolsutslag ska bestämma var du ska bo i framtiden (jag var på väg att lägga ner – igen – men min advokat menade att han faktiskt såg en chans, och med tanke på att han hittills aldrig gett mig några råd känns det som att han verkligen tror på det).

Egentligen skulle vi ha bett domstolen om ett nytt interimistiskt beslut – ett beslut om att du skulle bo hos antingen mig eller hos din mamma under boendeutredningen – men advokaten avrådde från det. Han menade att det var bättre att det gamla beslutet – två veckor hos din mamma och två veckor hos mig – under förutsättning att jag kunde ta dig till skolan om morgnarna, var bättre än ett definitivt beslut om att du skulle bo hos din mamma rakt av. Genom att meddela att jag för ditt bästas skull inte längre kommer att frakta dig från Skåne till Växjö i okristlig tid kommer du att få bo hos din mamma och gå i skolan i Växjö, samtidigt som det ursprungliga beslutet ligger kvar. Krångligt? Ja. Jag fattar inte själv hur det funkar, men jag litar på att det är till det bästa och att det kan hjälpa mig att vinna i slutet. Till dess får jag njuta av att träffa dig under helger och lov. Det är inte så illa, även om det varit bättre att få ha dig här alltid, eller i alla fall till 50 procent. Jesses vad jag önskar att din mamma kunde se fördelarna med att flytta hit…

16/9, 2013: Bakslag – igen

I dag är det måndagen den 16/9, 2013. Jag insåg just att jag glömt packa dina gymnastikkläder och att du därmed inte kan vara med på gympan i dag. Förlåt.

Det har också gått en vecka sedan du och jag började pendla mellan Skåne och Växjö. Vi stiger upp klockan 05:15 och du är så duktig. Det är en tapper liten tjej som klättrar ner från sin våningssäng när mörkret fortfarande ligger tungt utanför fönstret. Du äter dina mackor på tåget och spelar lite spel på min telefon. I bland blir du ledsen – inte konstigt när du tvingas gå upp på det här viset. Du liksom låser dig om något går fel och det har hänt att vi bråkat. Jag tycker inte att det här är något vidare, och det gör inte du heller. Som tur är kommer det nog bara att fortgå någon månad – vi väntar på besked från kommunen i Skåne om de kan tänka sig att stå för din skolplats här, så länge boendeutredningen fortsätter.

Faktum är dock att jag den 7/9 fick besked från dem. De sa att de tänkte på ”barnets bästa”. Jag argumenterade emot en kvart och hade väldigt goda argument, till exempel ”tingsrätten och familjerätten i Växjö har kommit fram till att det ÄR för barnets bästa att gå i skolan på två orter under den här begränsade tiden”, ”jag och barnets mamma är överens om att det här är det bästa för barnet” eller ”jag förstår att du måste stödja dig på principer i ditt yrke, men eftersom du jobbar med människor – och eftersom varje situation därför är unik – måste du kunna se till varje enskilt fall och ge det en rättvis bedömning”. Men som väntat hade tjänstekvinnan redan bestämt sig för att följa ”policy” och ”principer”. Hon bet ihop, blundade och höll för öronen, samtidigt som hon upprepade mantrat ”vi ser till barnets bästa”. Konstigt att hon ensam – mot två instanser och två föräldrar – kan dra slutsatsen att hon har rätt och att vi har fel. Jag till och med bad henne att hjälpa mig att få till stånd en rättvis bedömning i tingsrätten, men förgäves.

Nu ska min advokat skicka brev till henne så får vi se om det hjälper. Jag är skeptisk, men man vet aldrig.

6/9, 2013: Paragrafrytterier och rättegångar

I dag är det torsdagen den 6 september 2013. I måndags var vi i tingsrätten i Växjö, jag och din mamma. Hon hade med sig en kvinnlig advokat och jag hade med mig en manlig. Jag tyckte att det var lite typiskt. Lite irriterande var det också att den ursprunglige lagmannen – han som skulle ha haft hand om målet – byttes ut av en annan person. Det dumma med det var att den ursprunglige lagmannen och min advokat var gamla kollegor och kände varandra.

Å och din lillasyster F var med och satt och väntade. Jag och advokaten satte oss i ett rum och gick igenom vad som skulle hända. Han har tidigare aldrig rått mig till någonting, men jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna att han tyckte att vi skulle genomgå boendeutredningen – den som jag innerst inne har velat undkomma; jag vill inte att du ska behöva genomgå upp till ett år av ovisshet och närgångna utredningar från nån soc-häxa.

Efter många tankar bestämde jag mig för att lägga ner och låta dig bo hos din mamma om det togs ett interimistiskt beslut som gick mig emot – kort sagt: om du skulle bo hos din mamma under boendeutredningen (och gå i skolan i Växjö) hade jag bestämt mig för att lägga ner. Fördelarna din mor redan har i form av att du är folkbokförd hos henne är stora nog, men om du spenderat sex månader upp till ett år hos henne och bara träffat mig på helger hade det varit helt kört för mig.

Men advokatens mycket subtila trevanden mot boendeutredning har gjort att jag ändrat uppfattning, samtidigt som jag tycker att det är fel att dra tvisten längre än nödvändigt. Jag intalar mig själv att det är bra att verkligen gå så långt jag kan i frågan för att jag i slutändan ska kunna se dig i ögonen och förklara att jag gjorde allt jag kunde och att jag inte gav upp. Antagligen kommer det att ge mig en del sinnesfrid längre fram – något som absolut kan vara en fördel för en grubblare som jag.

Vi satt där i rättssalen. Jag hade ännu inte bestämt mig om jag ville gå vidare med boendeutredning. Det var jobbigt att sitta där. Jag tittade i bordet hela tiden när min advokat anförde argument mot din mamma. Det kändes pinsamt och besvärligt, men det var ännu jobbigare när hennes advokat drog upp en del grejer som jag uppfattade som rena lögner. Trots det var det förvånansvärt enkelt att vara tyst och att inte reagera, även om jag då och då ville protestera. Till sist förklarade din mammas advokat att deras sida ville ha en samförståndslösning. De menade att du kunde få bo kvar hos mig två veckor i taget, men att du fortfarande skulle gå kvar på skolan i Växjö och att jag därmed skulle ta dig till skolan varje dag.

Vi svarade att det gick vi med på – om vi kunde se till att du kunde få plats i skola också i Skåne; med tanke på att förskoleklass inte omfattas av skolplikt trodde vi att det skulle vara genomförbart. Så kom vi överens där i rättssalen, men din mamma ville ändå genomföra boendeutredningen. ”Då behöver vi inte fundera mer över den saken,” menade min advokat.

Jag kontaktade rektorn för skolan i Skåne och frågade honom om de kunde bereda plats för dig. Det var inga problem alls – tills han fick reda på att du var folkbokförd i Växjö. Han menade att det då måste till en överenskommelse mellan kommunerna – ett ”interkommunalt bidrag” – och det var Växjö som skulle stå för kalaset. Jag var tvungen att kontakta Växjö för att be dem betala din förskoleklassplats i Skåne.

Jag hade Växjös paragrafrytteri i färskt minne efter att ha försökt få till barnomsorgsplats i både Skåne och Växjö – de sade blankt nej. Jag visste på förhand att också den här begäran skulle nekas, men jag ringde ändå, för kanske, kanske, kanske fanns det en liten chans att det skulle gå. Tjänstemannen jag pratade med var resonabel och trevlig. Han menade att han aldrig stött på en sådan förfrågan tidigare och att han skulle diskutera saken med sin chef. Det ingav mig ett visst hopp, men dagen efter ringde han och förklarade att det var Växjös ”policy” att inte gå med på sådana saker. De hade bara ansvar för att ge dig förskoleklassplats i Växjö och ville inte betala för något annat. Pengar. Och policies. Människor som jobbar med barn och som lever efter pengar och policies borde skjutas.

Jag satt i bilen på väg hem och slog i ratten. Jag var så satans arg, besviken och uppgiven. Jävla paragrafryttare som dömer efter regelboken utan att ta en enda titt på verkligheten. Där och då ville jag åka till deras kontor och slå ihjäl dem. Jag har kämpat i fyra år och bara stött på motgångar. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan. När jag äntligen kommer någon vart med din mamma hindras jag – av en skrivbordsjockey. Helt jävla osannolikt.

Jag gick hela gårdagskvällen och kände mig misslyckad och värdelös. Jag ville (och vill fortfarande) ge upp. Det skulle vara så skönt att bara ha det överstökat och jag tror inte att jag vinner ändå. Varför utsätta sig för ännu ett års osäkerhet och kamp – för ingenting? Vem blir glad av det? Ingen, så klart. Men jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte gör det. Därför fortsätter jag. Förbannade envishet och kämpaglöd. Fördömda moral och fördömda kärlek till dig. Jag kommer att vara som den där totalt underlägsna simmaren som kommer 15 sekunder efter alla andra, men som ändå kämpar tills han slår i kaklet – även om han på förhand vet att det är lönlöst.

I dag ringde jag kommunen i Skåne och pratade med en tjänstekvinna där. Jag förklarade läget – att domstolen i Växjö tagit ett interimistiskt beslut om att du ska bo växelvis hos mig och hos din mamma och att du också ska gå i förskoleklass växelvis. Jag föreslog att Skånekommunen skulle kunna stå för pengarna för din plats. Jag bönade, bad och förklarade min situation. Hon lovade ta upp det med sin chef – som i sin tur (kanske) kommer att kontakta beslutsfattaren i Växjö – pengaråpoliciesmannen. Kanske går det.

I mig finns en lite solstråle av hopp. Kanske, kanske, kanske finns det en liten chans…

21/8, 2013: Einen Dolchstoss von hinten

I dag är det den 21 augusti. Jag fyller 35 och i går fick jag en dotter. Mina föräldrar är här och stökar i trädgården; de hjälper till med grejer som vi skjutit på framtiden. I kväll blir det middag och tårta. Jag borde vara glad eller till och med lycklig, men jag fick ett brev i dag. Ett brev från familjerätten i Växjö kommun. Det var anteckningar från familjerättens möte med dig och din mamma – motsvarande det möte som ägde rum här hos oss (faktum är att anteckningarna från det sistnämnda mötet såg mycket bättre ut än jag trodde – soctanten var faktiskt objektiv). Inget konstigt med det – tills jag läste en hel sida om hur din mamma ansträngt sig för att dra upp en massa gammal skit om mig. Det står under rubriken ”Uppgifter om hot och våld eller andra särskilda riskfaktorer”.

Din mamma säger att:
– Jag givit henne en örfil
– Jag ”psykat” henne
– Jag sagt åt henne att dra åt helvete
– Jag tagit dig i örat och slängt in dig på sängen
– Du är rädd för mig
– Hon försökt inleda en utredning mot mig med anledning av att du skulle vara rädd för mig
– Jag haft självmordstankar

Det är med det här för ögonen som nämndemännen kommer att träffa mig den 26/8 då förhandlingarna kommer att ske. Jag tror inte att jag behöver nämna att det kan innebära en rejäl uppförsbacke för mig. Jag har inga möjligheter att försvara mig i förtid. Det är så klart inte så kul. Det är också tråkigt att jag inte fått chans att beskriva din mammas alla märkliga sidor; jag kunde ha sagt ett och annat om henne. Men faktum är att jag hela tiden sett till att lämna de av din mammas brister som är irrelevanta utanför det här. Jag har inte tagit upp hennes historia med social fobi och panikångest (som hon mig veterligen hittills inte löst, eftersom hon hoppade av sina terapisessioner). Jag har heller inte nämnt att hon tjatade sig till att vi skulle ha barn – trots att vi hade kommit överens om att det inte riktigt var läge just då (i och för sig borde jag tacka henne så här i efterhand: utan hennes tjat och psykningar hade jag inte haft dig). Jag har inte gått in i detalj på hennes oförmåga att sköta sin vardag och sina studier; när vi träffades hade hon hur många oavslutade kurser och program som helst. Det finns en hel del som jag lämnat utanför och det har jag gjort för att jag inte vill spela så lågt.

Tråkigast är dock att din mamma valt att göra på det här viset. Det gör mig förvånad, besviken, arg och ledsen. Jag kunde aldrig tänka mig att hon skulle börja gå in för att smutskasta och rota i gammal skit. Jag trodde att vi på något plan hade större respekt för varandra. Nåja. Jag kan utan att blinka berätta att det kommer att leda till seriösa samarbetssvårigheter oss emellan och det måste hon också fatta. Hur hon kan tro att det kan leda till något bra för dig – eller ens för någon – kan jag inte förstå.

Jag antar att du undrar om hennes påståenden är sanna. Jag ska svara på det och jag ska försöka ta upp det i rätten också; kanske kan jag förklara ett och annat – så som jag förklarar här för dig.
– Jag har givit din mamma en ”örfil”. Vi bråkade om en skitsak, vi hade druckit och din mamma blev hysteriskt arg och skrek så att våra gäster hörde det i rummet intill. Jag gav henne en lätt ”slap” på kinden för att hon skulle samla sig. I skrivande stund är det nog mer än tio år sedan, men det tyckte din mamma ändå var relevant att ta upp.
– Jag har sagt elaka saker till din mamma. Jag var i djup depression och ansåg att din mamma hade skuld i vår svåra livssituation. Din mamma har sagt elaka saker till mig. I övrigt upplever jag att jag i alla avseenden ville vara överens med din mamma. Jag tog aldrig några beslut utan att rådfråga henne och om hon inte var med på noterna så blev det inget. Det måste vara typ… sju-åtta år sedan. En fjärdedel av min levnad typ. Relevant i dag, 2013? Välj själv.
– Jag har sagt åt din mamma att dra åt helvete. Flera gånger. I synnerhet den senaste tiden när det blev uppenbart att hon hållit mig på sträckbänken i fyra år.
– Jag har tagit dig i örat. Din mamma har tagit dig i håret.
– Du är inte rädd för mig. Det enda jag kan tänka mig är att din mamma på något vis projicerat ett sådant förhållningssätt på dig genom att till exempel ställa ledande frågor. Jag har aldrig slagit dig. Någonsin. Jag har däremot tagit dig och burit in dig på rummet och satt dig på sängen – i bland omilt, men aldrig våldsamt.
– Det faktum att din mamma – utan att ens berätta för mig – valt att dra igång en utredning för att få mig att framstå i dålig dager är kort sagt bara ett kvitto på vad för typ av person hon är. I anteckningarna jag fått ta del av förklarades det att det aldrig blev någon utredning – utan tvivel på grund av att hon helt enkelt bara snackade skit.
– Ja. Jag har haft självmordstankar. Jag löste det problemet genom att gå tre år i terapi. Jag mår i dag extremt mycket bättre än jag gjorde 2007/2008 när nämnda tankar låg och bubblade i bakhuvudet. Men jag antar att hon fortfarande tycker att det är relevant – fem-sex år senare.

Det framgår säkert tydligt att jag känner mig orolig, arg, ledsen och sviken av din mamma. Jag tycker att hon beter sig helt för jävligt och dessutom gör hennes dumheter det ännu svårare för mig att vinna den 26/8. Fan. Jag förlorar dig, min Prinsessa. Och just det: samma dag som jag fick det här brevet, fick jag också ett paket med bäbiskläder. ”Lycka till med den nya familjemedlemmen” stod det på ett kort. Det var från din mamma. Jag slängde det i soptunnan.

20/6, 2013: Lupinen

För någon månad sedan var jag hos advokaten och vi bestämde oss för att dra igång hela processen. Något senare – i början av juni – fick jag ett brev för kännedom. Det var en kopia av det brev advokaten skickat till din mamma. Hon har hittills inte reagerat.

Under den här tiden har jag försökt få din mamma att gå med på att ställa dig i skolkö i Skåne, men hon har som vanligt sagt att hon vill ”återkomma”, något som hon sin vana trogen inte gjort. Det gör mig förbannad. Jag blir arg för att hon bara flyter vidare som om inget hade hänt och som om mina önskemål och behov inte ens fanns.

Däremot förväntar hon sig alltid att jag ska ställa upp och skriva på hit och dit. I förrgår kom hon till jobbet med nya papper. Det enda fina med det var att du var med. Vi pratade om hur kul vi hade haft det i Tyskland och så plockade du en lupin till mig. Jag önskar att jag kunde spara den, men ett foto gör den nästan mer rättvisa.

Jag saknar dig. Fastän du bara varit borta i två dagar.

image

21/5, 2013: Om huru saken tyckas utveckla sig

I dag är det den 21 maj och eftersom tågtrafiken gick helt i lås i Älmhult på grund av ett ”transmissionsfel” valde jag att ta mig tillbaka hem och jobba hemma. Det har hittills gått så där. Jag har sovit på soffan i flera timmar och jag skulle ha behövt sova ännu längre, men telefonen ringde och väckte mig. Det var familjerätten. Din mamma hade ringt dem och undrat om det egentligen skulle bli något möte eftersom jag redan gått vidare till tingsrätten.

Jag suckade lite inombords, eftersom jag anser att jag hela tiden varit tydlig med att vi ska genomföra detta sista familjerättsmöte. Tydligen har din mamma inte uppfattat mig så. Eller, vilket tyvärr är mer troligt, har hon helt enkelt inte lyssnat. Hon hör vad jag säger, men hon lyssnar inte. Hon filtrerar liksom bort det. Det är därför hon aldrig ens kan tänka sig att överväga mina förslag på lösningar.

Jag meddelade hur som helst familjerätten om min avsikt och berättade samtidigt att jag vid två tillfällen förvarnat din mamma om att advokaten ska kopplas in, varefter jag avslutat med att bekräfta att vi ”pratar om det i familjerätten”. Jag vill ju lösa det här på bästa sätt – utan advokat – och jag upplever att familjerätten fungerat bra som forum. Nu är nog sannolikheten för att din mamma ska göra en kovändning och gå med på att du ska bo hos mig eller flytta ner till Skåne ganska liten, men ändå.