Burgare

Idag ska jag äta hamburgare. Ingen Sibyllaburgare och inget från Donken heller. Det ska bli en tung, a la minute-lagad burgare på fin oxfärs, med bröd, fräscha grönsaker, klyftpotatis (det är trevligare än pommes), chilisås eller kanske whiskeysås. Till det ska jag dra i mig minst en öl. Kanske två till och med. Fan vad jag är hungrig. Och fanken vad jag längtar efter den där burgaren… Kanske ska jag till och med äta två stycken? Kanske. Om jag klarar det.

Mot operan!

Malmö Opera ger Madama Butterfly, ett av de mest uppsatta operastyckena någonsin. Jag har sett en hel del opera i mina dagar, men den har jag aldrig sett. Senaste operan jag gick på var Tristan och Isolde, men jag får erkänna att jag helt enkelt inte är en Wagner-kille. Scenografin var… taffligt futuristisk, huvudrollsinnehavarna var gamla, slitna och rätt mediokra och jag får erkänna att jag somnade till under första akten. Sen gick jag. Trots att biljetterna kostade över 500 spänn.

Malmö Operas uppsättning av Madama Butterfly har dock fått lysande kritik och att döma av de bilder jag sett från föreställningen är den färgstark på gränsen till det suggestiva; 75 % av idén med opera, eller nej, 100 % av idén med opera, är de jättelika gesterna, svulstigheterna och de vansinniga känslosvallningarna. Jag gråter nästan garanterat och är helt slut när jag kommer därifrån. Jag grät på opera redan långt innan jag blev så känslig som jag är nuförtiden, så nu lär det bli en bölfest utan dess like. Hehe! Jag blir nästan lite tårögd bara av tanken just nu.

I afton är det dags för operavärlden att reparera mitt stötta förtroende för den. Jag ska se föreställningen ikväll tillsammans med – en kvinna. Yes. Ja. Jag har en dejt. Och vi ska gå ut och äta på en trevlig restaurang som jag är väldigt förtjust i och därefter ska vi ta ett glas med ett par vänner till mig. Jag är galet snygg idag. Nya skorna, nya jeansen, en ny tröja, nyrakad, putsad, luktar gott – hela grejen. Hon kommer garanterat att få svårt att motstå mig, och det är ju förstås tanken, men bara för att göra det ännu svårare för henne så ska jag svida om innan. Tredelad kostym ska det bli. Kvinnligheten i Malmö kommer att ställas inför en känslomässig härdsmälta så fort jag stiger av tåget, men vad gör man? Jag vill ju se opera. Och träffa en alldeles förtjusande dam. Inget annat spelar någon roll ikväll.

Gamla mönster

Det verkar som om åldern och erfarenheten talar till fler än mig. Fina Åsa har bloggat så klokt och bra, och jag känner igen mig i varje ord. När jag tittar tillbaka på mina förhållanden sedan mitten av tonåren så är det nästan skrattretande, för jag tror inte att jag haft något förhållande där kvinnan inte haft någon form av mer eller mindre allvarliga besvär. Sedan jag var 15 har jag haft åtta förhållanden av längre eller kortare art, och i samtliga fall har jag dragits till tjejer med någon form av demoner. Utan undantag. Jag har i varierande utsträckning fått antingen stå ut, ta hand om eller stå villrådig och osäker.

Jag undrar hur det kan komma sig att det blir så här, för jag kan ju inte se på dem att de inte mår bra, och det är inget man tar upp på första dejten. ”Hej, jag heter Lina. Jag har panikångest.” Och de kan inte se på mig att jag fastnat i en roll som stöttepelare och vårdare. Jag funderar på om det liksom är feromoner som gör att vi klickar, men på senaste tiden har jag haft ett par dejter med tjejer från dejtingsajter. Och de KAN inte lukta sig till mig. De vet inte ens vad jag heter till att börja med. Och hur läser man mellan raderna i meningar som ”Jag gillar att laga mat, att sitta i solen, att promenera och dricka vin”? Det kan inte vara det heller. Kanske finns det där, outtalat, när man slutligen ringer till varandra och börjar prata. Det är kanske då det går utför.

Jag har tagit upp det här på terapin. Min terapeut (en rätt skön tant) kastade huvudet bakåt och asgarvade när jag räknade upp namnen på alla åtta. Hon sa något i stil med att de där tjejerna säkert har problem, men att jag har ännu större, eftersom jag valde att involvera mig med dem. Det ligger något i det. Jag har det i tankarna när jag träffar någon. Det viktigaste, enligt terapeuten, är att jag ska ta det jäkligt lugnt om jag känner mig förtjust i någon. Jag är väldigt, väldigt bra på att kasta mig med näsan före rakt in i mjuk bekräftelse, hångel och sex.

Men på andra sidan om det varma och sköna är det till och med hårdare och kargare än det var innan. Det ska jag undvika genom att ta ett steg tillbaka, skärskåda mig själv och fråga: ”Anguin. Tycker du verkligen om den här tjejen? Är hon så speciell som du intalar dig, eller är det så att du går in i gamla Mönstret igen?” Jag måste lära mig att respektera mina varningsklockor så att jag inte fastnar hos någon som jag egentligen inte vill vara med. Exet hade både den ena och den andra diagnosen. Jag stod vid hennes sida i nära sju år och stöttade henne igenom hennes malande depressioner och skärande ångestattacker. I retrospekt är jag häpen över att jag ens försökte och förbluffad över att jag orkade så länge som jag gjorde.

I de senaste kontakterna med kvinnor har jag gått in med en mer medveten och krass inställning, precis som terapeuten föreslog. Det har varit som att äta mat utan salt och utan chili. De där kvinnorna har varit fadda. De har inte tilltalat någon del av mig, bortsett från kanske driften. Men knappt den heller. Jag är förvånad över att de är så intetsägande. De är inte alls som australiskan i Zürich. Henne kunde jag ha pratat ihjäl om hon inte pratade ihjäl mig först. Det är en sån kvinna jag måste träffa! Som överraskar mig och som får mig att skratta, undra och längta.

På ett sätt så trivs jag med att vara behövd, men samtidigt är jag rätt skör själv och har inte kraft nog att bära någon annan. Jag skulle bara vilja att jag och den där tjejen skulle kunna gå sida vid sida, le åt varandra ibland och ligga tätt, tätt med öppna ögon, helt nära. Tysta och andäktiga av varandra, eller bubblande, pratande, skrattande utan hejd. Jag önskar att varken hon eller jag behövde bäras, i alla fall inga längre stunder. Jag önskar att jag fick känna doften av henne, höra henne andas när jag vaknar, höra henne skratta om kvällen och torka hennes tårar de dagar som är sämre än andra. Jag har så fantastiskt mycket kärlek att ge, men till vem?

Är du en vanlig tjej mellan 28-36? Kan du tänka dig att få ett barn (till?)? Är du lagom på de flesta av hållen och kanterna, men extraordinär på de andra? Är du hyfsat frisk, mentalt och fysiskt? Kan du skratta, prata, kramas och gråta? Står du ut med mig? Mejla för fanken! Jag tar dig på studs!

Blont besök!

Ikväll får jag förtjusande besök av min tjej! Men innan dess måste jag handla, skaffa mig nytt pass, städa, fixa lite med ekonomin inför nästa veckas resa och putsa till mig så att jag blir lite snygg. Det är mycket nu…

Lessebo 06:50…

…är ingen vacker syn; det liknar Lessebo vid i stort sett alla andra tidpunkter på dygnet. Kanske säger det ett och annat om Lessebo. Men vad fanken gjorde jag i Lessebo vid den tidpunkten? Jo, ni förstår – jag hade varit på dejt. Inte i Lessebo, gubevars, utan på Öland. Tjejen hade lägligt nog placerat sin nätta bakdel i en stuga 20 meter från stranden mellan Färjestaden och Borgholm, så jag tog mig dit genom helvetiska regnskurar som var så furiösa att de flesta trafikanter stannade vid sidan av vägen snarare än att köra vidare. Jag tror inte att jag varit med om värre regnskurar någonsin. Men jag kom säkert fram till sist.

Och så fick jag ett glas vin och så började jag laga fisksoppa. Så härligt att få laga mat där, i ett litet kök, med tjejen alldeles nära. Prat och skratt. Mat till 14 personer. Komplimanger för maten tills jag skämdes – till och med från barnen – ett av dem förklarade att det var den godaste soppa han någonsin ätit. Och så äpplepaj. Fy fanken vad bra den var! Och så fick jag sån lust att bada.

Klockan var kanske 22 eller något. Mörkret hade nästan lagt sig men lite gyllenrött solljus målade fortfarande molnen lila. Det föll ett lätt duggregn när jag och tjejen gick ner till bryggan och havet låg kav lugnt. Gräshopporna spelade som besatta i tystnaden. Jag frös som en häst när jag klev i, för det var fördömt kallt om ni frågar mig. Tjejen fnös åt mig och kallade mig något i stil med mes. Jag trodde att det skulle vara mycket varmare! Jag stod kvar med vatten upp till knäna tills jag kunde samla mig. Och så kastade jag mig framåt. Och då var det inte så kallt längre.

Jag stod och såg på henne när hon stilla flöt runt i vattnet. Min tjej gillar vatten. Hon älskar att bada, simma, dyka, surfa – typ allt som har med vatten att göra. Hon var en underbart vacker syn i dunklet. Hennes nakna, ljusa kropp mot det svarta vattnet. En helt perfekt kväll. Ett stycke perfektion skuret rakt från perfektionen själv. I stort sett allting som jag kallar sommar på en och samma gång.

Jag fick vara där några timmar. Hos henne. Vi var nära. Pratade, kramades och skrattade. Det kändes så bra. Men det kändes mindre bra när jag steg upp 05:45 och ännu mindre bra i Lessebo. 06:50.

Hon tar ett bad…

…jag ler hemligt för mig själv. Varm om läpparna. Nästippen bedövad av precis lagom mycket rödvin. Det smakar choklad i min mun. Sommarnatten susar in. Alla de där underbara dofterna som gör att man nästan kan smaka kvällen. Kranen brusar där inne i badrummet. Jag tänker på henne nu. Tiden går så sakta, så sakta – den har överseende med mig. Är lite hygglig och låter mig ha de sista stunderna länge. I morgon åker hon, och vem vet när jag får se henne igen?

Kväll

Det är friskt ute. Det har regnat i flera dagar. Luften som sveper in genom balkongdörren andas fukt, och kanske, kanske – avlägsen höst. Jag har hängt ut de nytvättade lakanen på balkongen. De ska lukta så när hon kommer. Sängen ska vara nybäddad, för hon ska sova i den. Och jag får vakna hos henne. Bredvid mig. Hon ska lämna lukt och blonda hårstrån så att jag kan minnas när hon åkt. Nu kör hon genom natten. Hon är här om två timmar. Min tjej. Och i högtalarna…

Blondie

I natt kommer hon den blonda till mig. Vad skönt att slippa längta!

Väntar bara några dagar till…

…och sen kommer Hon. Det blir blonda hårstrån för hela slanten!

Lördag

Ett tag var jag lite olycklig, för jag fick beskedet att min dejt inte skulle kunna komma. I hemlighet kände jag mig nere, men jag botades av en korttidsinneboende som huserade hos mig i ett par dagar. Vi hade fördömt trevligt. Vi har känt varandra i en tre år eller så, men vi har aldrig haft tid ensamma. Det var sjysst att börja lära känna henne närmare. Hon ör bra. jag skulle nog kalla henne min bästa vän.  Jag är dessutom helt betagen i hennes fina familj. Den här gången hade hon med sig yngsta bäbis-sonen, som jag fullkomligt avgudar. Vilken unge. Ler tandlösa, bländande leenden mot mig. Jollrar. Drar mig i skägget. Jag är så förtjust och önskar att han var min. Men idag stack de och jag kände sådan saknad. Det var väldans tur att den tilltänkta dejten lyckades ändra planerna. Hon kom ändå. Nu är hon här och vi ligger på balkongen och dricker drinkar och kramas, alltmedan sommarkvällen sveper över oss. Solen har skinit på oss. Mitt i regnet. Vi har sett en dubbel regnbåge (”What does it mean?!”), ätit sashimi, berättat saker för varandra, skrattat och tittat på molnen. Livet är helt enastående ibland. Just nu dricker jag så mycket jag bara förmår ur bägaren; jag får fylla upp och komma ikapp med tanke på det senaste året. Det är jag fan värd!

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna