Under huden

Jag har ont. Det finns missljud i mig. Stress. Oro. Min fantastiska förmåga att tänka framåt och måla helvetet på väggen. Armarna är matta. Huden är öm. Det är som om det fanns våldsam kolsyra där inunder. Jag är rastlös på gränsen till djuriskhet. Går i försvar, stålsätter mig och förbereder mig. Jag mår inte bra. Jag inser det. Alla tecken finns där och det gör mig illa till mods. Jag vet hur jag tar mig ur det och jag vet hur jag ska göra för att dra upp oron och irritationen med roten. Men det skrämmer mig och gör mig osäker. Tur att det snart är fredag så att jag kan sova.

Annonser

På plats

Den senaste tiden har jag av allt att döma varit väldigt rastlös och stressad. Det är ett problem med mig; jag VET ju inte när jag är stressad eller splittrad. Jag missar signalerna och märker dem bara när jag sitter ner och känner efter – mindfulnessar. Och det har jag inte gjort på jag vet inte hur länge. Länge. Har helt tappat den biten, mig själv trogen. Jag kan fan i mig aldrig hålla rutin på någonting, i synnerhet inte saker som träning. Att sitta ner och ge mig själv 15 minuter med mig själv är nästan helt omöjligt. Livet bara fräser förbi som ett höghastighetståg och om jag någon gång bestämmer mig för att ta några medvetna minuter inser jag att jag är så trött att jag måste gå och lägga mig.

Jag har börjat få ont i magen igen. Och jag har börjat känna av det där molandet i axlarna. Och så börjar jag gråta för nästan ingenting. Och så känner jag mig som en dålig pappa och jämför mig med andra i stället för att se till mina egna förutsättningar. Det är ganska skönt att jag blivit medveten om det i alla fall, för jag vet att det är signaler om att jag börjar må dåligt igen.

Den verkliga insikten kom när jag pratade med en vän i telefon igår kväll.

”Ont i magen säger du? DET känner vi ju igen – det har du haft förut.” Och så började jag känna efter. Tänka till. Och så insåg jag att hej å hallå – jag mår ju rätt dåligt igen. Det är som en lightversion av den riktigt dåliga tiden och dit vill jag aldrig igen.

Min kompis kan de här grejerna. For real. Min depression och mina stressymtom är som lekis i jämförelse med det hon gått igenom. Hon har kontroll nu, till allra största delen, och det är delvis tack vare medveten närvaro. Hon berättade hur hon brukade göra och jag skakade bara på huvudet åt mig själv; så självklara, enkla saker som jag faktiskt utövar vid särskilt jobbiga situationer, som i snabbköpet när det snurrar för snabbt. Men jag har aldrig tänkt på att jag kan göra det när som helst och var som helst. Det måste inte ta 30 minuter och jag måste inte sitta med stängd dörr och fokusera blicken på en ljuslåga eller ligga och köra avslappningsövningar efter röstinstruktioner på en CD. Jag behöver inte öva. Jag kan ju göra.

Min vän har gjort till rutin att ta ett antal ögonblick under dagen och landa i dem. I bilen efter att ha lämnat sin son. ”Det här är ratten. Den känns så här. Och så känns det att sitta i sätet.” På toa. ”Så här känns det att sitta här. Så känns det när fötterna rör golvet.” Såna grejer. Så enkla. De tar en minut. Kan man göra dem kanske fem gånger dagligen har man rafsat ihop sinnet nog för att veta vad som försiggår därinne i huvudet och därute i kroppen.

Det är bra att ha vänner, kort sagt. Och ikväll ska jag yoga.

Inte välkommen

Jag har inte skrivit om terapin på väldigt länge, och det har att göra med att jag går väldigt sällan nuförtiden. När jag går är det mer som ett samtal än som faktisk vård. Jag pratar av mig. Bubblar en massa. Får lite synpunkter och en del ”men vad menar du nu?” och går därifrån ganska nöjd. De få tillfällena jag varit skärrad den senaste tiden har det känts skönt att få lite perspektiv. Idag var jag där igen. Min terapeut tyckte inte att jag skulle komma tillbaka. Jag behöver det inte längre, menar hon.

Hon berättade om hur hon upplevt mig när hon först träffade mig, och hur hon såg mig idag. Hon använde uttryck som ”fantastiskt förändrad” och ”helt annorlunda”. Det kändes helt overkligt att höra. Och det kändes dessutom väldigt bra.

Ville bara säga det.

Status: hell yeah!

Sedan Zürich har allt gått som det ska. Det har gått bättre och bättre för varje dag, och trots min lilla dykning i helgen har jag mått bra. Jag har känt. Och jag har varit nästan rusig av det. Jag har varit på terapi idag, för första gången på två veckor. Jag avlade rapport till terapeuten som log, nickade och antecknade. Det slog mig att jag mår så mycket bättre nu. Jag har kommit till många insikter och kommer dagligen till många fler. Terapeuten hjälper mig att tolka och att se andra sidor av saker – den där dykningen är inte fel. Den är bara ovan. Det är OK (och till och med bra) att må dåligt ibland – så länge man inte fastnar i det. Jag får vara rastlös och olustig – jag måste möta det för att lära mig hantera det. Det låter självklart och lite klyschigt, men jag har insett vad det betyder nu. Jag förstår det och börjar lära mig leva eftet det.

Jag har insett att jag på allvar måste ta hand om mig själv. Alltså på riktigt. Jag kan inte låtsas ta hand om mig. Jag måste vilja, och jag måste aktivt se till att det sker. Det är inget som bara kan gå vid sidan om, i alla fall inte för mig. För mig måste det vara ett medvetet val att träna, tagga ner, andas och vara. Jag måste prioritera mig och det som får mig att må bra. Jag får aldrig slarva med det för då löper jag risken att åka baklänges ner i skiten igen. Det kommer så klart att hända, men nu vet jag bättre hur jag ska ta mig upp; nu har jag en bild av hur jag vill vara. En blek bild, måhända – men ändå en liten fyrbåk i mitt hjärta och för mitt sinne.

Jag har börjat skära ner på mina hobbies för jag vill ha tid att vårda mig själv. Det slog mig i detta ögonblick att mina fritidsintressen fungerat som undanflykt när det gäller att möta livet. Men vardagen är inte så illa, i synnerhet inte om man bjuder in den till sig och gör den värd att leva. Jag förstår att jag så smått har börjat göra det, och ur askan av det gamla kan jag se spår av det jag en gång var. Det finns bara kol och sot kvar och det kan inte återuppstå. Det kan bara skapas nytt. Jag försöker att välja bara de bra bitarna – det jag tyckte om med det gamla; självsäkerhet, trygghet, humor och omtanke. Det ska stå som grund när jag skapar det nya, steg för steg. Det känns. Det känns bra.

Gamla mönster

Det verkar som om åldern och erfarenheten talar till fler än mig. Fina Åsa har bloggat så klokt och bra, och jag känner igen mig i varje ord. När jag tittar tillbaka på mina förhållanden sedan mitten av tonåren så är det nästan skrattretande, för jag tror inte att jag haft något förhållande där kvinnan inte haft någon form av mer eller mindre allvarliga besvär. Sedan jag var 15 har jag haft åtta förhållanden av längre eller kortare art, och i samtliga fall har jag dragits till tjejer med någon form av demoner. Utan undantag. Jag har i varierande utsträckning fått antingen stå ut, ta hand om eller stå villrådig och osäker.

Jag undrar hur det kan komma sig att det blir så här, för jag kan ju inte se på dem att de inte mår bra, och det är inget man tar upp på första dejten. ”Hej, jag heter Lina. Jag har panikångest.” Och de kan inte se på mig att jag fastnat i en roll som stöttepelare och vårdare. Jag funderar på om det liksom är feromoner som gör att vi klickar, men på senaste tiden har jag haft ett par dejter med tjejer från dejtingsajter. Och de KAN inte lukta sig till mig. De vet inte ens vad jag heter till att börja med. Och hur läser man mellan raderna i meningar som ”Jag gillar att laga mat, att sitta i solen, att promenera och dricka vin”? Det kan inte vara det heller. Kanske finns det där, outtalat, när man slutligen ringer till varandra och börjar prata. Det är kanske då det går utför.

Jag har tagit upp det här på terapin. Min terapeut (en rätt skön tant) kastade huvudet bakåt och asgarvade när jag räknade upp namnen på alla åtta. Hon sa något i stil med att de där tjejerna säkert har problem, men att jag har ännu större, eftersom jag valde att involvera mig med dem. Det ligger något i det. Jag har det i tankarna när jag träffar någon. Det viktigaste, enligt terapeuten, är att jag ska ta det jäkligt lugnt om jag känner mig förtjust i någon. Jag är väldigt, väldigt bra på att kasta mig med näsan före rakt in i mjuk bekräftelse, hångel och sex.

Men på andra sidan om det varma och sköna är det till och med hårdare och kargare än det var innan. Det ska jag undvika genom att ta ett steg tillbaka, skärskåda mig själv och fråga: ”Anguin. Tycker du verkligen om den här tjejen? Är hon så speciell som du intalar dig, eller är det så att du går in i gamla Mönstret igen?” Jag måste lära mig att respektera mina varningsklockor så att jag inte fastnar hos någon som jag egentligen inte vill vara med. Exet hade både den ena och den andra diagnosen. Jag stod vid hennes sida i nära sju år och stöttade henne igenom hennes malande depressioner och skärande ångestattacker. I retrospekt är jag häpen över att jag ens försökte och förbluffad över att jag orkade så länge som jag gjorde.

I de senaste kontakterna med kvinnor har jag gått in med en mer medveten och krass inställning, precis som terapeuten föreslog. Det har varit som att äta mat utan salt och utan chili. De där kvinnorna har varit fadda. De har inte tilltalat någon del av mig, bortsett från kanske driften. Men knappt den heller. Jag är förvånad över att de är så intetsägande. De är inte alls som australiskan i Zürich. Henne kunde jag ha pratat ihjäl om hon inte pratade ihjäl mig först. Det är en sån kvinna jag måste träffa! Som överraskar mig och som får mig att skratta, undra och längta.

På ett sätt så trivs jag med att vara behövd, men samtidigt är jag rätt skör själv och har inte kraft nog att bära någon annan. Jag skulle bara vilja att jag och den där tjejen skulle kunna gå sida vid sida, le åt varandra ibland och ligga tätt, tätt med öppna ögon, helt nära. Tysta och andäktiga av varandra, eller bubblande, pratande, skrattande utan hejd. Jag önskar att varken hon eller jag behövde bäras, i alla fall inga längre stunder. Jag önskar att jag fick känna doften av henne, höra henne andas när jag vaknar, höra henne skratta om kvällen och torka hennes tårar de dagar som är sämre än andra. Jag har så fantastiskt mycket kärlek att ge, men till vem?

Är du en vanlig tjej mellan 28-36? Kan du tänka dig att få ett barn (till?)? Är du lagom på de flesta av hållen och kanterna, men extraordinär på de andra? Är du hyfsat frisk, mentalt och fysiskt? Kan du skratta, prata, kramas och gråta? Står du ut med mig? Mejla för fanken! Jag tar dig på studs!

Den här veckan

Min morgon gjordes av två saker:

1. http://vimeo.com/13639493

2. Lilla blå (jag är förresten så sjukt nyfiken på vem hon är – jag tjusas å det grövsta av hennes språk :-D)

Annars är det en rätt vanlig höstdag. Minus tre. Klart. Sur förkylning med signalgult snor. All by my lonesome. Barnalämning och en hektisk vecka med få egentliga ljusglimtar, bortsett från på fredag. Då ska jag på gåsamiddag med en vän, och det ska bli ruskigt trevligt, inte minst för att det är första gången vi ses. Och ja, just det; jag har ju fått lön. Alltid något! Då kan jag handla mat till sist.

Jag får förresten ångestkänningar när jag handlar. Skumt va? Jag fattade det inte innan, men den jäkla mindfulnessen gör mig medveten om mig själv på ett helt annat sätt. ”Det är vanligt med såna bakslag”, förklarade terapeuten. ”När man tillfrisknar börjar det med att man inser att man faktiskt mår dåligt och det kan vara lite jobbigt. Det blir snart bättre.” Och ja. Det blir det. Det blir faktiskt bättre. Jag kan andas för att komma ur något som skulle fått mig att svettas och få skitont i magen (jag fattade inte ens att jag hade ont i magen förr, men när jag tänker tillbaka kan jag inte ens komma ihåg att jag inte haft det). Jag får göra det kontinuerligt – stanna och andas – men det fungerar. Jag blir bättre.

Jag märker det inte minst eftersom jag bryr mig om saker. Att jag faktiskt vill göra grejer. Jag vill. Igår ville jag åka till Frankfurt. Det kändes friskt. Jag har börjat fundera över hur jag klär mig och hur jag ser ut. Jag går ut och gör saker. I veckan, om jag har tid, så ska jag gå och köpa linser. Mina glasögon gör att jag ser ut lite för mycket som en mysfarbror och det är jag inte bekväm med. Man behöver inte göra så att man ser äldre ut, i synnerhet inte när man har dubbelhaka, gubbspäck och begynnande flint. Så. Glasögonen ska jag spara tills när jag ska läsa böcker. Jag ska bli snygg(are) nu. Lite farlig. Het. Jag ska ärligt talat helt byta stil (har ni några förslag förresten – tips mottages tacksamt!). Lustmörda min gamla garderob och hitta ett uttryckssätt som är genomtänkt, snyggt och passar mig. Jag har ingen som helst aning om hur det ska se ut eller hur jag ska hitta dit, men det ska sitta lika klockrent som ett hugg i ryggen och jag ska välta hela världen där jag glider fram, med byxor vassare än rakknivar, en rumpa lika tajt som en doberman i en plastkasse och ögon att dö för.

Acceptans, eller – den gula jeepen

Människor pratar gärna om Acceptans. Man måste inse att det är på ett visst sätt. Acceptera det för att vara en bättre människa. För att få frid. För att bli lycklig. I synnerhet brukar ”spirituella” människor komma med det påståendet. Jag har aldrig fattat vad de menar egentligen. Jag är kanske för mycket av en fajter. Jag vägrar inse att loppet är kört. Vägrar förlora mot mig själv. Vågar inte (och hatar att) släppa kontrollen. Att acceptera är att ge upp. Att förlora. Jag har aldrig tyckt att det funnits någon logik i Acceptans. Förrän idag. Och det tack vare min terapeut. Och den gula jeepen.

Föreställ dig en gul jeep. Illgul verkligen, så att den verkligen etsar sig fast på den mentala näthinnan. Så att du omöjligen kan glömma den. Ser du den? Bra. Då ska du, i tre minuter, tänka på vad som helst . Utom den gula jeepen. Om du tänker på den har du misslyckats med den här lilla grejen. OK. Sätt igång. Jag tar tiden.

Nå? Hur gick det? Jag antar att det tog en stund för dig att släppa jeepen. Kanske dök den upp lite här och där och du kämpade ilsket ner den. Började tänka på mat, resor, jobb, sex – whatever. Men trots det låg den där bak kulisserna. Du kunde känna dess blotta närvaro, trots mantrat ”Inte tänka på jeepen! Inte tänka på jeepen! Inte tänka på jeepen! Inte tänka på jeepen!”. Så. Du misslyckades.

Nästa steg. Du får tänka på precis vad du vill. Den gula jeepen också. Hur mycket som helst. Tre minuter till. Jag klockar.

Nu då? Hur mycket tänkte du på jeepen? Tre gånger och sen på nåt helt annat?

Så gick det i alla fall för mig. Först fattade jag inte vad det skulle vara bra för. Jag är söt, men lite dum vet ni. Sen förstod jag. Jag kan aldrig styra mina tankar. Jag kan inte styra den gula jeepen. Men; med Acceptans kan jag rycka på axlarna och säga: ”Jaså du, din gula jeep! Är du här? Det skulle du ju inte vara. Nåja. Skitsamma. Det är ju nån annan som kör dig så jag får väl bara låta dig vara här. Så försvinner du säkert snart.” Och faktum är att den faktiskt gör det.

Om jag bara klär mina demoner i gult och låter dem sitta och svina lite på mina axlar ett tag, så må de vara obehagliga – men de kommer inte att förtära mig. Min förhoppning och min önskan är att jag ska minnas det i det ögonblick då de kommer på sina svarta själaätar-vingar för att festa på min osäkerhet, min sorg och min ångest. Det ska tydligen vara gult i år!

Somnat

Det var jag och sju kvinnor i varierande åldrar på kursen. De flesta var där för att de hade smärtor; kursen sköts i smärtrehabs regi. En läkare och en sköterska höll i det hela. Först kändes det verkligen som en sån där grupp för tokiga vrak, när vi sträckte på oss i ring och gick runt, runt i en gymnastiksal. Sedan tog övningarna vid. Jag kände igen dem från det jag tidigare gjort. Efter första övningen kände jag mig lätt och smidig. Lättad till och med.

Under andra övningen gick jag antingen in i någon form av meditativt tillstånd eller så somnade jag (jag känner en som somnar på sin yoga; jag tänkte vi kunde bilda klubb). Hela jag blev till ljummen gröt som bara låg där på golvet, halvt medvetande, mjuk, härlig och varm. Tankarna var som bortblåsta. När övningen var slut hade jag inte ont i magen. Jag har inte ont i magen nu heller, och de där huggen i maggropen, de som känns som om jag vore rädd, har jag inte känt av sedan klockan 14 igår.

Jag funderade ett tag på att prova psykofarmaka. Min mamma berättade om min släkt, där flera av männen på min mors sida har misstänkts ha eller ha haft depressiva åkommor. Min mammas farfar tog livet av sig. Min morfar dog under oklara omständigheter, och han var alltid mycket svårmodig. En morbror till mig har gått på antidepressiva i stort sett under hela livet, och så är det en av mina nära som gör det nu. Hen har berättat om hur livet blev så mycket bättre sedan hen tog beslutet att prova. Hen njuter mer, skrattar mer och ser livet mer i färg. Det känns lite som om jag har oddsen mot mig när det gäller förutsättningar, och med tanke på de positiva effekter som hen beskrivit, verkade det långt mycket bättre än att gå runt och må dåligt. Så jag tänkte be om det. Men så provade jag mindfulness. Just nu känns tanken på psykofarmaka väldigt avlägsen. Om utvecklingen fortgår i samma takt som den gjort hittills, kanske jag kommer att ha ett rikt och känslofyllt liv till sommaren.

Nästa steg

Idag ska jag på mitt första möte i mindfulness-gruppen. Det kommer att fortgå i åtta veckor och vara på mer avancerad nivå än mina övningar med min terapeut. De avslappningsövningar jag fått av terapeuten gör verkligen nytta – jag mår bättre efter att jag gjort dem och jag märker tydligt när jag känner att jag ”måste” göra dem. Tack vare hennes lektioner i hur stress fungerar och hur det påverkar mig, ser jag mycket tydligare signalerna på att jag är för stressad. Även om jag långt ifrån kan sluta upp att jäkta på en gång, inser jag i alla fall att jag borde sätta mig en stund i stället för att fara runt som en speedad irländsk setter i en hönsbur. Att jag sedan inte sätter mig ner är så klart en brist. Jag får öva.

Jag är lite nervös för hur det ska gå i gruppen. Jag vet inte vad jag ska ha med mig, och jag är inte 100 % säker på vilken adress jag ska vara på; terapeuten visste precis vilket hus det var, men kunde inte för sitt liv komma ihåg vilket nummer på gatan. Jag har surfat runt lite och tror att jag hittat rätt. Klockan 15 är det dags, och då hoppas jag kunna hitta ännu bättre möjligheter att bli bättre. För bättre har det verkligen blivit. Det är riktigt skönt att känna skillnaden mellan tokstress och intestress. Jag kommer ner på en nivå där jag känner igen mig själv och där jag har lite koll på min kropp och hur jag mår. De där känslorna ligger fortfarande någonstans under ytan, men de ska jag nog kunna locka fram.

Jag ska bejaka. Inse. Validera. Acceptera att jag har alla möjliga känslor och att det finns rum för dem, även om de är negativa. Men jag ska inte hänga upp mig, älta eller grubbla. Det blir bra det här.

Mindful

Jag har varit på terapin. Vi gjorde en mindfulnessövning där jag var rädd att jag skulle svimma, hade svårt att koncentrera mig, hade svårt att andas, var på väg att börja gråta, hyste misstro – och förlorade mig själv. Helt. I ett kort ögonblick eller längre var jag på plats. Medveten. Fokuserad som jag aldrig varit. Förlorad i mig själv och så lidande insiktsfull som jag inte kan påminna mig om att jag varit.

När det var över hade jag lättare att andas. Jag hade inte ont i magen längre. I trappen på väg tillbaka till jobbet bubblade skrattet i mig, och jag släppte lös det. Njöt. Tillät mig att må bra och att skratta. Så underbart. Till och med nu känner jag mig fokuserad och lugn. Tankarna rusar inte som skrämda kaniner. Jag njuter. Jag kan och jag ska komma ur den här skiten, och det kommer att gå, för nu vet jag hur jag bör må. Och det är fan i mig inte ens i närheten av hur jag brukar fungera.

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna

  • Annonser