Dra åt skogen

Det har gått några månader nu. Du har bott här sedan i början av augusti och det har inte varit någon dans på rosor, samtidigt som jag älskat det. Ibland häpnar jag över hur mycket du orkar bråka, men jag häpnar samtidigt över hur bra du passar in här. Du har så mycket vilja och du har så mycket att säga. Du är full av liv och tillvaron är lika brokig som jobbig som fantastisk med dig. Den är allt jag vågat hoppas på och allt jag kämpat för – från familjerätt till tingsrätt till tågresor, mejl och telefonsamtal. I augusti var jag fullständigt urblåst, men så fantastiskt lycklig över att jag äntligen fick ha min lilla dotter hos mig – efter alla dessa år.

Sedan du flyttade hit har jag och Å verkligen tagit tag i saker och ting som vi inte har kunnat ta tag i när du bott hos mamma. Vi har varit hos doktorn och kollat varför du ständigt har ont i huvudet och magen och vi ska snart till en barnläkare igen för att verkligen reda ut vad det är som händer med dig. Ont i huvudet varenda dag kan man ju inte ha. Dessutom ska du till BUP i Lund så att vi kan ta reda på vad det är som gör att du hela tiden är så ledsen, varför du har så förtvivlat dåligt självförtroende, hemsk självbild och svårigheter att tolka in omvärlden. Det är en massa andra grejer med, som att du har svårt att knyta an till människor, att du inte kan ta instruktioner, att du är otroligt bokstavlig och så vidare. Å misstänker att du är autistisk och jag är benägen att hålla med. Du ska träffa en psykolog, för man blir ärligt talat lite skärrad när man upptäcker att du skrivit att du inte vill leva på en teckning du gjort tillsammans med din lillasyster. Det blir liksom allvar då.

Din mamma har fan inte gjort ett enda dugg för att reda ut ditt mående. Visst, jag fattar att hon måste flyga till England och att hon har en annan dotter att ta hand om och att hon ensam försörjer er tre, men om hon inte är förmögen att ta hand om dig ordentligt så tycker jag inte att hon borde göra det. Ibland säger du att du saknar mamma. Det känns jobbigt, för jag trodde att du skulle finna dig tillrätta här och komma till ro, utan att ständigt behöva sakna. Jag trodde att det var mig du saknade och jag trodde att du kanske inte skulle sakna din mamma så mycket som du säger att du saknat mig. Ibland säger du att du vill flytta tillbaka. Det känns för jävligt. Helt för jävligt. Du kan inte fatta hur för jävligt det känns. En sådan dag slutar med att jag ligger till sängs och gråter. Jag brukar bli påverkad i flera dagar därefter. Det är så jävla jobbigt när det händer. Det tar fullständigt knäcken på mig och det gör att jag ständigt känner mig trött och orolig; jag vet inte vad du plötsligt bestämmer dig för. Det blir så förbannat konstigt i vardagen också. Folk undrar varför jag är hängig, det går dåligt på jobbet och hela mitt mående går ut över de som står mig närmast – också dig. Och jag vill berätta för alla att jag är förtvivlad längst inne i själen för jag känner mig ratad och övergiven och orättvist behandlad, men det kan jag inte, för det skulle vara det enda jag pratade om då.

Så här fin var du på en halloweenfest 2017…

När du säger att du vill flytta är min första reaktion att bli förbannad – fast innerst inne förstås; både jag och din mamma har försäkrat dig om att vi kommer att vara glada oavsett var du väljer att bo. Jag tror du fattar att det är ren lögn. Din mamma berättade att hon gick in i väggen när du flyttade till mig och själv går jag sönder inombords vid tanken på att du skulle flytta härifrån, så att all skit vi gått igenom blir förgäves.

Efter att jag blivit arg blir jag så ledsen. Jag tänker att jag inte vill ha dig här mer – att det är bäst att du flyttar hem till din mamma och att du stannar där, för jag vill inte ha med dig att göra mer. Det känns som om du gör slut med mig varenda gång. Hjärtat fullkomligen mosas. Men några dagar senare är du övertygad om att du aldrig ska flytta härifrån och att du har det så bra här. Och jag håller med. Jag tror på fullaste allvar att du har det bättre här – att jag och Å kan ge dig en bättre tillvaro och att vi bättre kan lära dig om hur livet fungerar. Din mamma hon försöker bäst det går, men jag vet att vi gör det bättre här. Därför kan jag inte bara låta dig flytta tillbaka när du säger att du vill det. Det blir förstås särskilt svårt när din mamma har samma inställning.

Idén var att du själv skulle få välja var du ville bo, för vi hade ju den här terminen som testperiod. Den är inte över än, men när jag pratade i telefon med dig för någon timme sedan hade du åter bestämt dig för att du ville stanna hos din mamma; jag lät dig vara hos henne även om det egentligen är ”mitt” höstlov. Du är så fantastiskt kortsiktig att du bara kan se det som sitter framför näsan på dig. Just nu är det dina gamla skolkamrater och en halloweenfest. Jag ska inte sticka under stol med att jag tror att din mamma fixat till det för att påverka dig. Mitt i det här skickade du mig en liten bild på din halloweenkostym och önskade mig glad halloween. Jag övervägde att inte svara, för det var så satans ironiskt. Glad halloween själv, din… Men jag svarade förstås. Jag skrev att jag saknade dig och att jag älskade dig, för det är ju så det är.

Men problemet med att du ska välja själv är just det. Beroende på vad som råkar hända just för ögonblicket så vill du det ena eller det andra. Och egentligen har jag hela tiden vetat att det som BUP och skolkuratorn säger är korrekt – du är för liten för att kunna göra det valet. Och då återstår ett alternativ: jag och din mamma ska bestämma det tillsammans. På sju år är det enda vi kunnat komma överens om att du ska bo här på prov i en termin – det, och att vi inte kan låta dig bestämma var du ska bo. Vi kommer aldrig dock att komma överens om den saken. Det kommer att bli precis samma visa igen. Samma vidriga process, samma ångest, samma väntan, samma tårar, samma bitterhet. Din mamma kommer aldrig att vika sig och jag kommer inte heller att göra det om jag inte ser att du skulle få det betydligt bättre hos henne. Men det tror jag inte att du kommer att få. Om jag på något vis kunde få någon oberoende att ta beslut om var du skulle bo – utan att jag och din mamma fick något att säga till om – så hade det kanske varit bäst. Men det går din mamma antagligen aldrig med på. Det rimliga är att vi kommer att återgå till hur det var innan – att du kommer att bo hos din mamma. En del av mig vill bara säga att visst – flytta hem till mamma. Det viktigaste är att du är lycklig. Det skulle vara en sådan lättnad att ha det överståndet för den här ovissheten suger livet ur mig och jag vet ju att du inte precis kommer att fara illa hos henne – så länge hon tar dig till psykolog och ger dig den tid du behöver.

Samtidigt vet jag om att det inte är så enkelt. Det kommer inte att vara överståndet bara för att jag slutar kämpa och försöker ta den enkla vägen ut, för det finns ingen enkel väg. Jag kommer alltid att få trösta dig och lyssna på hur ledsen du är över att du saknar antingen mamma eller mig. Din sorg – som också är min – kommer med andra ord aldrig att ta slut. Du kommer aldrig att komma till ro och du kommer alltid att nära en längtan och en vilja att flytta till än den ene och än den andre. Jag kommer alltid att få ta ansvar för din sorg utan att egentligen kunna påverka den. Om vi på något sätt hade kunnat bestämma att du ska bo kvar här så hade det kanske varit enklare. Det hade känts som om jag hade större mandat att ta hand om dig och att fatta beslut som rör dig.

Jag kommer inte att gå till rätten för att få saken utredd. Inte igen. Jag har ingen chans där. Mitt enda alternativ i tingsrätten kommer att vara att försöka få ensam vårdnad och det kommer inte att hända. Det kommer bara att kosta en jävla massa tid och pengar och det kommer att åsamka både dig, mig, dina syskon, din bonusmamma och din biomamma större smärta och sorg än du kan ana. Det som återstår är väl egentligen att jag kastar in handduken och då är det här experimentet över – trots att det kommer att betyda att jag får se dig sakna, gråta och lida från åskådarplats, med nästan ingen makt att påverka.

…och så här ledsen var du hösten 2017. 10 år gammal. Jag ska göra allt som står i min makt för att du ska få hjälp.

En parentes på en termin. Det var det jag fick av din uppväxt. Jag kan inte beskriva hur besviken, arg och ledsen jag är nu. Det är helt jävla ogripbart hur förtvivlat ledsen jag är. Det känns som om du kan dra åt helvete och stanna där; det kommer bara att vara jobbigt att du ska komma hit och gästspela några timmar varannan helg. Fan att du skulle vara så förbannat kortsiktig och impulsstyrd! Fan att du inte fattar dit eget bästa.

Det känns så för jävla typiskt. Jag har tidigare sagt till mig själv att jag aldrig kan ha allt. Om jag har ett jobb så är jag singel, har jag ett förhållande har jag inte dig, har jag dig så är jag sjuk, är jag frisk så har jag ingen bostad – det är liksom aldrig så att jag kan få ha jobb, bostad, förhållande, hälsa och så dig. Det känns som om såna saker är helt grundläggande och självklara och att det är något som de flesta lyckas med, men inte jag. Det kanske är någon form av förbannelse som jag tvingas leva med? Aldrig ska man kunna vara helt lycklig. Fy fan. Det här livet är fan i mig byggt på sorg och svårigheter. Och nu känns det som om jag är självisk och som att jag borde ha varit en bättre pappa.

”Jag ska inte flytta nu på några år!” sa du i telefon. Jag skulle vilja säga att du inte ska flytta alls mer, att du faktiskt inte får komma hit och bo, att du borde stanna hos din mamma, att jag skiter i vilket och att det ska bli skönt att slippa få hjärtat krossat när du får dina nycker. Men det kan jag förstås inte. Det får stanna här på bloggen, och frågan är om du någonsin får läsa det, oavsett hur gammal du blir. Du är min dotter och du ska veta att jag alltid älskar dig och sätter dig först. Idag, just nu, finns mycket förtvivlan i mig och den färgar hur jag mår och hur jag tänker, men innerst inne skulle jag dö för dig och det vet du.

Jag älskar dig och du är alltid välkommen hit. Jag vill allra helst att du bor här hos mig, och det är väl egentligen inte dig jag borde vara arg på, utan din mamma som är lika jävla förändringsbenägen som en sengångare i en hink tjära och självisk som själve fan. Om hon verkligen ville ditt bästa så skulle det inte vara någon diskussion. Jag borde vara arg på hur samhället är beskaffat – att en man knappt aldrig får chansen att få vara med sina barn för att domstolarna nästan alltid dömer till mammans fördel. Jag borde vara arg på omständigheterna och det är jag. Jag hatar omständigheterna så innerligt att jag vill bita sönder mina tänder och slita någonting i stycken med mina bara händer. Det är inte ditt fel. Fast just ikväll vill jag nog vara ensam ett tag. Och just ikväll kan du dra åt skogen.

4/3, 2014: Saknig liten tjej

I torsdags besökte jag dig på skolan och fick se hur du har det. Det är helt tydligt att du trivs och att du mår bra. Jag fäller en liten tår av glädje för den sakens skull, samtidigt som jag fäller en tår av sorg och uppgivenhet; ju starkare band du har med Växjö och med skolan desto mindre är sannolikheten att du får bo hos mig i Skåne.

I dag är det den 4/3 2014. Det är en tisdag. I går pratade du och jag i telefon. Eftersom din mamma berättat att din klass skulle till museet i Växjö på fredag – då du normalt sett är hemma hos mig – nämnde jag det.

”…och på fredag ska du på museum Prinsessan!”
”SKA VI?! DU OCH JAG!” ropade du överförtjust, och jag fick förklara att du skulle dit med skolan.
”DET VILL JAG  I N T E !” skrek du. ”JAG VILL TILL  P A P P A!” Din mamma tog telefonen. Jag sa att jag gärna hämtar dig på torsdag som vanligt. Din mamma sa att hon skulle prata med dig om det.

I morse ringde du. Du lät väldigt ynklig.
”Pappa. Jag vill komma till dig på torsdag.”
”Du är så välkommen min Prinsessa. Jag älskar dig och du får alltid vara hos mig.” Din mamma tog över. Hon talade lågt:
”Prinsessan fick ett utbrott i går kväll. Hon skrek och grät och sa att hon ville vara med dig och Lillprinsessan – och med mig och sin lillasyster i England. Jag fick förklara att man inte kan göra båda sakerna samtidigt.”

Nej. Man kan inte göra båda sakerna samtidigt. Det gör mig ledsen in i tandrötterna att du tvingas genomgå det här. Varför måste du behöva vara ett offer för två vuxnas dumma spel? Jävla liv. Varför är du så hänsynslöst och hårt? Mitt barn behöver trygghet och kärlek. Det gör jag också. Send sum o’ that love our way, if yo please.

23/2, 2014: Simmaren

I dag är det den 23/2 2014. Det är en söndag och vi har varit på äventyrsbad. Vi övade simning enligt avtal – varje gång vi är på badet måste vi öva i minst tio minuter. Men den här gången var du inte sugen. Du grät, frös och sa hela tiden att du inte kunde, vilket försatte mig i förälderns värsta dilemma: du måste ju kunna simma, men gör jag rätt i att pressa dig? Jag beslöt mig för att pressa. Började berätta om hur människor som inte kan simma drunknar ute på sjön. Tvingade dig att hålla i kanten och öva bentag. Du ylade och klagade tills jag till sist högg tag i ett sånt där orangefärgat flythjälpmedel och satte det om livet på dig. Du klagade förvisso över den också, men sen försökte du simma. Vi skanderade ramsan ”Tummen upp, tummen ner – gör ett hjärta upp och ner!”. Och så simmade du. Lite oborstat, men framåt gick det. Jag höll på att dö av stolthet och är fortfarande lite tårögd. Det är i och för sig inte omöjligt att det faktum att du ska åka till din mamma i morgon spelar in, men jag väljer hellre att fokusera på att du tagit första steget till att kunna simma! Jag älskar dig, min Prinsessa!

29/1, 2014: En saknad

I dag är det den 29/1, 2014. Det är en onsdag och jag lämnade dig på skolan i måndags efter att du varit hos oss i Skåne i en vecka. Jag såg till att du fick ledigt så att farmor och farfar kunde fira din födelsedag ordentligt.

I söndags kväll var du trilsk och arg. Du ville absolut inte gå och lägga dig. ”Jag avskyr dig!” ropade du åt mig från våningssängen, och jag svarade att det kanske var bäst att du fick vara själv. Men då tittade du ner på mig genom tårarna och sa att du ville att jag skulle klättra upp.

”Jag märker att du är väldigt arg och ledsen på mig.” sa jag. ”Du kanske tycker att jag är dum?” Du skakade på huvudet.
”Jag vill inte åka. Jag kommer att sakna dig. Det är så orättvist att jag måste åka fram och tillbaka hela tiden; ingen av mina kompisar måste ju göra det.” Efteråt lugnade du dig. Vi låg och kramades och småpratade en stund efter det och jag berättade hur mycket jag älskar dig och hur stolt jag är över dig. Men jag kunde inte komma på något att säga om det du berättade. Vad skulle jag säga? Allting jag kunde säga lät som klichéer; jag kunde inte ens säga att det kommer att bli bra eftersom det inte kommer att bli bra; oavsett var tingsrätten tycker att du ska bo så kommer du alltid att sakna en av dina föräldrar. Det skär i mig när jag tänker på det. Jag känner mig så misslyckad, rådvill och hjälplös att jag inte ens vet hur jag ska kunna uttrycka det. Det känns för jävligt att jag spelat en roll i skapandet av den situation du nu befinner dig i och jag önskar att det varit annorlunda. Jag önskar i bland till och med att jag och din mamma fortfarande bott ihop – inte på något vis för att jag skulle vilja bo med din mamma för min egen skull, utan för att du kanske skulle vara lyckligare då.

I går kväll ringde du mig och berättade att du saknade mig. Du ville träffa mig nu. Jag lovade att komma och besöka dig på skolan på torsdag och då kände du dig bättre. Jag vet inte, min Prinsessa, men jag hoppas att vi kan lära oss leva så här – varannan helg och på loven; jag har väldigt lite hopp om att du får bo hos mig. Samtidigt kvittar det så klart dig lika: var du än bor är du skild från antingen mamma eller pappa, så det blir alltid varannan helg och på loven på något vis för dig. Det är för jävligt och jag kan inte sluta skämmas fast jag vet att jag inte gjort fel. Kanske skäms jag för att jag inte gjort mer.

Och jag är trött på vintern – fast den precis har kommit.

24/9, 2013: Dagarna går

I dag är det tisdagen den 24/9, 2013. Jag äter italiensk gubblakrits. Svindyr och egentligen inte så god. Eller jo det är den. Eller så har jag blivit lätt beroende av den. Mina tänder är gråsvarta av all lakrits. Det är andra dagen jag slipper pendla till Växjö med dig i släptåg. Jag säger slipper eftersom de gångna två veckorna var en pers. Du grät nästan varje morgon och jag kände mig som ett svin. Det var mest stressigt på morgonen då allt krackelerade om tåget var tio minuter för sent. Då fick jag leka att vi skulle ha springtävling eller också fick jag ta dig på axlarna och springa till skolan med dig. Men det var inte lätt på eftermiddagarna heller. Jag fick sluta klockan 15 på jobbet – enda chansen att hinna hämta dig och hinna med tåget 16:08. Du grät kanske varannan dag och blev arg på mig av någon outgrundlig anledning (kanske var du bara lika utmattad som jag?). När vi väl kom hem blev det mat, och en och en halv timme senare var det dags för dig att lägga dig för att kunna orka upp. Det är inget liv för en sexåring, verkligen inte.

Min advokat har ännu inte fått tag på den där människan på Skånekommunen. När jag pratade med honom i fredags berättade han att han tänkte mejla och försöka på det viset. Om det inte funkar – alltså om vi inte kan ordna skolplats i Skåne – så ska vi helt enkelt låta dig bo hos din mamma och utarbeta rutiner för att vi ska kunna träffas du och jag. Det är inte så att vi ger upp – boendeutredningen ska fortfarande genomföras och domstolsutslag ska bestämma var du ska bo i framtiden (jag var på väg att lägga ner – igen – men min advokat menade att han faktiskt såg en chans, och med tanke på att han hittills aldrig gett mig några råd känns det som att han verkligen tror på det).

Egentligen skulle vi ha bett domstolen om ett nytt interimistiskt beslut – ett beslut om att du skulle bo hos antingen mig eller hos din mamma under boendeutredningen – men advokaten avrådde från det. Han menade att det var bättre att det gamla beslutet – två veckor hos din mamma och två veckor hos mig – under förutsättning att jag kunde ta dig till skolan om morgnarna, var bättre än ett definitivt beslut om att du skulle bo hos din mamma rakt av. Genom att meddela att jag för ditt bästas skull inte längre kommer att frakta dig från Skåne till Växjö i okristlig tid kommer du att få bo hos din mamma och gå i skolan i Växjö, samtidigt som det ursprungliga beslutet ligger kvar. Krångligt? Ja. Jag fattar inte själv hur det funkar, men jag litar på att det är till det bästa och att det kan hjälpa mig att vinna i slutet. Till dess får jag njuta av att träffa dig under helger och lov. Det är inte så illa, även om det varit bättre att få ha dig här alltid, eller i alla fall till 50 procent. Jesses vad jag önskar att din mamma kunde se fördelarna med att flytta hit…

6/9, 2013: På reträtt

Det är samma dag som sist. Jag hämtade dig just på skolan och du berättade om dina vänner, om simskolan och om scouterna. För varenda ord sjönk hjärtat i bröstet på mig – det känns allt mer fel att kämpa för att du ska bo hos mig. Och det ser ut som om din mammas advokat coachat henne ordentligt – först ny och större lägenhet (där jag skrev på flyttningsanmälan utan att tjafsa – du kanske minns att det var ett jävla liv och att jag försökte med alla medel utan framgång för att din mamma inte skrev på pappren) och sedan en massa aktiviteter för dig; det är ju precis så man vinner en sådan här tvist. Det är kört för mig. Det finns inte en chans i helvete att jag vinner. Jag har snart inga argument kvar för att du ska få det bättre hos mig.

Och sen verkar det som om det finns någon som backar upp din mamma med ekonomiska medel. Jag har svårt att tro att hon skulle ha råd med en trea, simskola och scouter på sin 80-procentiga vårdlön… Det är lite typiskt din mamma: hennes slagord ”det ordnar sig” är alltid beroende av att någon curlar henne – precis som när vi var gifta. Bitter? Absolut. Extremt bitter. Men jag måste rycka upp mig. Måste sluta vara bitter och sluta hata. Framför allt måste jag sluta misströsta. Om jag bara tror kommer det här att gå vägen – på något sätt.

15/8, 2013: Soc-kärring

I dag är det den 15/8 2013 och det är fyra dagar tills dess att Å ska bli igångsatt på förlossningen. Dessutom är det fyra dagar tills du ska börja i nollan. I går hämtade jag dig efter din tredje inskolning på Bäckaslövsskolan i Växjö. Det värkte i hjärtat när du – mycket ivrig – visade mig runt på skolgården, presenterade dina fröknar och sade hej då till dina nya vänner. Du kommer säkert att trivas väldigt bra på Bäckaslövsskolan och det gör mig både glad och ledsen; what am I fighting for, liksom? Varför ska jag ens försöka se till att du bor hos mig? Jag tänker mycket på det, och det händer att jag tvivlar, men jag måste löpa linan ut, för både din och min skull. [Just nu tjatar du hål i huvudet på mig för att jag ska komma och spela spel med dig. Snart blir vi ovänner för att du inte lyssnar när jag ber dig ge mig fem minuter för att skriva ner vad som hänt i dag. Du kommer att tacka mig när du läser det här :-)]

I dag var också en soc-tant här. Hon heter Gunilla. Du var världens bästa lilla värdinna. Du visade runt, bjöd på äpplekaka, skojade och stod i. För några dagar sedan träffade du Sune – soc-gubbe i Växjö – och när jag berättade att Gunilla skulle komma tyckte du att det skulle bli jobbigt eftersom Sune ”aldrig ville gå och frågade så mycket”.

Jag satt med när du berättade för Gunilla att det var jobbigt att åka till England med mamma eftersom du inte känner någon där, och att du hellre ville vara hemma och leka med dina kompisar. Du berättade hur bra du har det här, hur mycket du tycker om mig, dina bonussyskon och Å och hur du ville gå i skolan med Alma, Ronja och Julia. Du berättade dessutom att det var jobbigt att vara hemma i Växjö eftersom din syster skrek hela tiden så att du aldrig kunde sova, vila eller ta det lugnt. Inte konstigt om man delar rum med ett spädbarn… Allt verkade kort sagt gå väldigt bra.

Ändå fick jag en klump i magen när Gunilla gick. Hon talade ensam med mig och Å och började fråga hur jag ville umgås med dig: ”man kan få tre helger i månaden – man måste inte bara ha varannan”. Hon pratade också en del om att det är svårare för den som flyttat att vinna en boendetvist. Hon hade kort sagt redan bestämt att det var dåligt för dig att bo här, även om hon inte ens varit hemma hos din mamma; förvisso har Sune varit det, men ärligt talat känns det väldigt märkligt att Gunilla kan ha en uppfattning om att vårt hushåll inte håller måttet – det måste ju vara baserat på en jämförelse hushållen emellan.

Men antagligen har det inte att göra med det. Det har antagligen att göra med att Gunilla är en gammaldags soc-kärring som jobbat 35 år med vårdnads- och boendetvister, och när hon skolades in var det minsann alltid mamman som hade rätt – något hon säkert fortfarande tycker. Men om jag fattat saken rätt är det inte hennes jobb att tycka. Hon ska rapportera om fördelar och nackdelar med ett boende – på ett opartiskt och objektivt vis så att rätten kan göra sin bedömning av var du ska bo. Det känns rätt bittert att vara tvungen att vara beroende av en gammal reliks uppfattning och orättvist att stå i uppförsbacke redan från början. Om något av hennes rapport indikerar sådana saker ska jag ta upp det med rätten och yrka på att hennes bedömning är felaktig och att hennes kompetens inte speglar dagens förhållanden och diskurs. Det är något som också vår granne tycker. Han har haft kontakt med Gunilla gällande en vårdnadstvist. Han menade att hon har ”hål i huet” och att hon bidragit till oändligt lidande och oändlig splittring här i trakten. Han gav mig också visitkort med tips om bra familjerättsadvokater, men jag tror att jag håller mig till den jag redan har. Jag har stort förtroende för honom och jag hoppas så klart att jag inte får ångra den saken.

Vi får se hur det blir. Vi ska till tingsrätten om mindre än två veckor: den 26/8. Då får jag äntligen svar och kan äntligen börja leva utan att ha den här ovissheten över huvudet.

13/5, 2013: Hur det känns just nu

Dagarna efter mötet i familjerätten ringde jag den advokat som jag sedan länge haft kontakt med. Jag underrättade honom om att jag förlorat folkbokföringen och om att din mamma uttryckt sin vägran att egentligen ge mig ens ett lillfinger; hon ville inte ens prata om att du skulle kunna bo hos mig. Och advokaten berättade för mig om hur det nu kommer att gå till, och hur lång tid det kan komma att ta. Han berättade att hela processen kan komma att ta ett år i anspråk, och under den tiden kommer alla inblandade att utsättas för granskning, intervjuer och annat. Jag har redan skrivit om det. Om det och det interimistiska boendet. När advokaten berättat det gick det några dagar innan jag lyckats smälta informationen. Jag kan inte säga att jag  blev direkt ledsen när jag insåg att mina chanser att vinna det här verkar vara väldigt små – snarare blev jag så väldigt trött. Jag kände mig tom. Likgiltig. Urholkad. Urtvättad. Uppgiven. Helt förbi faktiskt. Jag tappade lusten att göra något och jag kunde inte sova.

Det är bättre nu. Men det går inte en dag utan att jag drömmer om dig eller tänker på dig, och jag blir så lycklig när jag får höra att du har det bra och att du leker. Och jag saknar dig så väldigt. Det är först nu jag börjar bli riktigt orolig och dessutom väldigt ledsen. Det är svårt att skriva det här faktiskt, för att tårarna rinner så. Det här betyder så otroligt mycket. Det betyder hela mitt liv och min tillvaro, alla år av uppoffringar, alla tårar, all kamp, all frustration, alla försök att komma överens – det betyder allt. För var ska jag ta vägen om det här inte fungerar? Hur ska jag fylla det tomrum som blir om jag knappt ens får träffa dig längre och när kampen för att du ska få vara med mig är över? Hur kommer mitt liv att bli? Jag är så rädd att jag till sist ska försöka skaka av mig känslan av förlust och saknad för att jag ska kunna leva ett drägligt liv, och att jag då ”på köpet” mer eller mindre räknar bort dig som del av mitt liv. Men det får aldrig hända och det SKA inte hända. Jag och Å är överens om att vi ska planera resten av våra liv som om du alltid fanns hos oss. Vi ska köpa en bil med sex sittplatser – även om du kanske nästan aldrig kommer att åka med. Ditt rum ska alltid vara städat och det ska målas om och möbleras om som du vill ha det. Du ska alltid prioriteras. Du ska alltid finnas med i beräkningarna om vi ska åka någonstans eller göra något speciellt och du ska vara så självklar och naturlig i vår familj att det känns som om du alltid är hos oss. Det ska bara vara som om du måste åka bort i veckorna och ”jobba på annan ort” eller så. Du är det viktigaste jag har och jag kommer aldrig att åsidosätta dig.

På fredag ska jag träffa advokaten och då ska vi prata igenom hela grejen. Jag har bett honom uttala sig om han tror att det är värt att gå igenom processen med det lidande och den osämja – kanske det hat – som den kommer att innebära. Om han tror att jag har en reell chans att vinna så ska jag göra det, men jag kommer inte att utsätta varken dig eller någon annan i vår familj för det en process innebär om inte advokaten tror att det kan gå vägen. På fredag vet jag. På fredag skriver jag antagligen mer. Om jag orkar. Jag älskar dig, min fantastiska Prinsessa!

2/5, 2013: We are at war

I måndags, den 29/4, träffade jag din mamma i familjerätten. Jag ska inte bli långrandig: din mamma sa att hon aldrig någonsin kunde tänka sig att flytta till Skåne, hon såg det som avgjort att du skulle bo i Växjö och hon ältade en massa gamla grejer från förr, samtidigt som hon berättade hur manipulativ och påstridig jag var.

Samtidigt som det inte är så kul att höra kan jag inte låta bli att fundera över varför hon tar upp de där gamla sakerna. Någonstans misstänker jag att hon är osäker och egentligen skulle vilja överväga möjligheterna som finns, men hon intalar hela tiden sig själv att hon inte kan samarbeta med skurkstater som jag. Hon hånlog när jag grät och hon hånlog när jag gjorde ett sista försök att presentera lösningar. Själv har hon aldrig kommit med några förslag som skulle göra det enklare för alla inblandade; hennes förslag har dessvärre främst sett till hennes egen situation utan hänsyn till att vi nu är två familjekonstellationer som måste kunna fungera tillsammans.

Men det spelar mindre roll. Jag förklarade att jag i så fall inte kunde se någon annan utväg än att gå till tingsrätten – inte för att jag anser att du kommer att få det fundamentalt mycket bättre hos mig, utan för att jag anser att du förtjänar att ha det så bra som möjligt, även om skillnaden är marginell. Din mamma började gråta.

Sedan dess har jag funderat över vad som ska hända. Jag tänker prata med min advokat och fråga honom om han tror att jag har en reell chans att vinna. Säger han nej så lägger jag ner processen. Jag vet ju att du får det bra hos din mamma och jag vet också att vi kan träffas i ganska stor utsträckning trots allt. Fast det värker i hjärtat av bara tanken. Och då kan jag inte låta bli att fundera över vilka intressen jag själv har i det här. Självfallet vill jag att du ska stanna med mig – mest av allt i världen – men med den känslan kommer också en annan fundering: vad händer om advokaten säger att jag borde köra – att jag har chans att vinna?

Varför – bortsett från att jag innerligt vill att du ska växa upp med mig och från att jag tror att du får det marginellt bättre här – vill jag utsätta alla inblandade för en rättsprocess och en utredning som kan ta upp till tio månader? Jag frågar mig om svaret är stolthet. För en tid sedan bestämde jag mig för att jag aldrig skulle låta din mamma diktera mitt liv igen, och att jag någonstans måste sätta ner foten. För mig gick gränsen vid ditt boende. Men är det egentligen relevant?

Om jag skalar bort stoltheten och min egen önskan att ha dig här finns nog bara en anledning till att gå igenom hela pärsen med rättegången och det är att du kommer att få det marginellt bättre. Din mamma behandlar dig ju verkligen inte illa – även om hon inte har samma resurser som jag och Å för att ta hand om dig – och du hade saknat henne lika mycket som du saknat mig om du bott hos henne.

Så vad är rättvist? Jag har en mängd tankar i huvudet och jag vet inte vad jag bör göra. Jag har ringt min advokat och diskuterat det hela med honom. Han förklarade att tingsrätten, så snart som de kan efter det att processen börjat, fattar ett interimistiskt beslut om var du ska bo under tiden rättegång och utredning pågår. Det beslutet går i de allra flesta fall boendeförälderns väg (i synnerhet om det är mamman som är boendeföräldern) – och med tanke på att du är folkbokförd i Växjö hos din mamma, så kommer tingsrätten med största sannolikhet att fatta beslut om att det är där du ska bo under processen. Advokaten berättade dessutom att den förälder som inte får det interimistiska boendet kommer att få det rejält svårt i resten av skeendet – annorlunda uttryckt: får jag inte det interimistiska boendet så förlorar jag med största sannolikhet boendetvisten. Om det omvända gäller så vinner jag med lika stor sannolikhet. Därför har advokaten i dag föreslagit att vi ska göra en sista ansträngning för att ta reda på vilka chanser vi har.

Jag har börjat fundera över att ta den här processen till dess att det interimistiska boendet har beslutats om. Går det mig emot lägger jag ner ärendet; det är orättvist mot alla inblandade att jag tvingar igenom en kamp som jag antagligen inte vinner. Jag tänker på det här natt och dag. Tårarna och vanmakten ligger ständigt och bränner under ytan.

Det här är tunga tankar. Det är tankar jag aldrig ville stå inför. Men nu gör jag det och jag bävar för att det jag gör blir fel. Men en sak ska du veta: allt jag gör i dag gör jag för att jag upplever det som det bästa för dig. Med den kunskap jag besitter i nuläget ser jag inga andra rimliga alternativ och om saker och ting skiter sig, hoppas jag innerligt att du kan förlåta mig om jag trots allt valde fel.

Jag älskar dig mer än något. Alltid.

24/3, 2013: Ytterligare tre veckor till ända

Det är söndagen den 24/3 2013 och jag ska egentligen jobba lite, men jag har en del att skriva. Bara någon dag efter att jag skrev mitt förra inlägg kom kallelsen från familjerätten. Den 2/4 är det dags för din mamma och mig att ses. Det är inte ett ögonblick för tidigt; hur det än går borde jag kunna komma till rätta med de ”akuta” problemen som finns i relationen mellan mig och din mamma.

Här om dagen, i söndags tror jag att det var, pratade du och hon på Skype. Jag passade på att fråga om hon kunde hämta dig halvvägs – till exempel i Osby eller Hässleholm, så att jag skulle slippa lägga fyra timmar och flera hundra kronor på att lämna dig i Växjö.

”Jaha, när då?” undrade hon.
”Lördag eller söndag – det som passar dig bäst.”
”Jag ska bara kolla i min kalender. Jag återkommer.”

På torsdagen ringde jag henne och frågade när det passade bäst.

”Jag har ganska mycket att göra den här helgen, men visst – lördag går bra om Prinsessan nu vill det. Jag möter er på stationen.”
”I Osby eller?”
”Eh… Nej, det har jag inte tid med. Jag har som sagt mycket att göra. Och förresten är det du som flyttat, så du får lämna tillbaka henne.”

Jag påminde henne om att det inte var någon självklarhet att Växjö verkligen var din utgångspunkt; tills vi kommit överens om var du ska bo i framtiden så väger vi så att säga lika. Jag förklarade att situationen för mig var exakt den samma – det är ju lika långt att åka för mig och jag hade också ”mycket att göra”.

”Det spelar ingen roll. De pengarna har jag inte nu. Du får lämna i Växjö.”
”För den här gången. Framöver väntar jag mig att vi hämtar och lämnar halvvägs – vi har lika stort ansvar för att Prinsessan ska kunna umgås med respektive förälder.”
”Det får vi ta upp i familjerätten.”
”Men ärligt talat! Du vet om att det är boendeföräldern som har det största ansvaret för att se till att barnet får träffa den andra föräldern va? Hur ska du göra om du får boendet? Har du inte råd nu så har du inte råd sen.”

Hon hånskrattade. Och så fortsatte det en stund tills jag tröttnade. Jag blev väldigt besviken på henne, men samtidigt inte förvånad; jag upplever det som om hon har svårt att se andras perspektiv. Jag har precis lika långt att åka som hon och precis lika mycket eller lite tid. Allt jag bad henne om var att vi skulle gå halva vägen, men det var hon inte intresserad av. För stor uppoffring helt enkelt.

Det blev inte bättre när jag pratade med dig någon dag senare. Du var väldigt noga med att understryka att du inte ville göra mig ledsen, men du förklarade att du hellre ville gå i skolan i Växjö. Det har du sagt en gång tidigare, och då trodde jag mest att det var för att du saknade din mamma (det var under sista veckan – precis som den här gången), men eftersom du berättade det en gång till så började jag fundera över om det faktiskt var det du ville. Innerst inne kom det som en lättnad; nu kunde jag gå så långt som till familjerätten och om jag inte lyckades där kunde jag bara låta dig bo hos din mamma och slippa utsätta oss alla för en rättegång med tillhörande utredningar – det var trots allt så du ville ha det.

Men den lättnaden varade inte länge: en dag senare sa du att du aldrig ville lämna mig, och när jag då påminde dig om att du ville bo hos mamma så svarade du att det ville du inte alls. Och så tvekade du. Och så sa du att du inte  kunde välja. Jag berättade för dig att det ska du inte heller:

”Jag och din mamma ska bestämma var du ska bo mest, men vad som än händer ska vara säker på att du kommer att få det jättebra.”

En annan sak som jag inte vill glömma är att du hade ett stort bråk med mig och Å. Å satte sig och pratade en lång stund med dig och sen kom du ner i vardagsrummet, med tårar i ögonen.

”Pappa. Nu ska jag faktiskt berätta en sak för dig och nu måste du lyssna på mig.” Jag nickade och lovade att lyssna. ”Jag är faktiskt rädd att min mamma och du ska bestämma att jag ska bo fyra veckor i taget hos er och det är alldeles för lång tid.” Det häll jag med om, och du fortsatte: ”Tre veckor är också för lång tid, och en vecka är för kort tid – då kommer jag bara att åka fram och tillbaka hela tiden. Jag vill bo två veckor hos dig och två veckor hos mamma. Du måste lova att du pratar med min mamma om det.” Jag lovade, sa,tidigt som jag väldigt stolt över dig. Du var sex år gammal och kunde så klokt och klart föra fram något som du så klart hade oroat dig för länge.

Jag förde fram ditt önskemål till din mamma. Hon svarade att hon inte kunde gå med på det utan att ha pratat med dig och jag blev sjukt besviken på henne. Igen.

I morse stod jag nedanför trappan när du och A kom rusande ner till frukost. Du hoppade från trappan rakt in i min famn och pussade mig. Du sade till mig att jag är den bästa pappan i världen och att du älskade mig så mycket. Mitt hjärta sprack nästan av kärlek till det där vita leendet, de blonda lockarna och de glittrande gröna ögonen. Hur kan man älska någon så mycket, mitt vackra barn? Det är omöjligt att förklara, inte minst för att jag inte förstår det själv. Jag står handfallen och känner bara hur känslorna rinner över.

I morgon stiger vi upp klockan 05 och åker till tåget. Du har varit så duktig och lagt fram kläder som du ska ha på dig. Efter en och en halv timmes tågresa är du hos din mamma och mina tre ensamma veckor tar sin början. Mitt i alltihop kommer familjerättssamtalen – början till slutet på fyra års oro, osäkerhet och konflikt. Snart ses vi igen, mitt älskade barn.