29/7, 2014: The end is here

Idag är det den 29/ 2014. Det är sent – redan mörkt. Den här sommaren har hittills varit en av de absolut varmaste jag kan minnas, så det är skönt att känna den svala luften komma in från mörkret. Jag kan höra en gräshoppa spela som besatt. Igår kom domen från tingsrätten och tvisten om ditt boende är därmed över. Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle tvingas avstå från så mycket – både i form av tid med dig samt i form av tid rent generellt, för att inte tala om pengar.

I korta drag ser det ut så här:

– Så länge jag jobbar i Växjö måste jag hämta och lämna dig där. Din mamma slipper hjälpa till med den saken. Att göra resan tar fem timmar tur och retur, vilket betyder att jag får lägga tio timmar på ren transport varje helg vi ska ses. OK – jag åker ändå till jobbet, men rent principiellt kan jag känna att det är lite orättvist.
– Din mamma behöver inte hjälpa till ekonomiskt när det gäller dina resor. Det kostar mig i runda slängar 1 800 kronor per månad – pengar jag gärna betalar för att få vara med dig – men också här känns det orättvist.
– Jag betalar underhåll till din mamma. Det kostar mig ungefär 1 200 kronor i månaden.
– Jag får träffa dig varannan helg. Jag får också varannan jul och varannan nyår, vartannat påsklov och vartannat höstlov, samt fem veckor under sommaren.
– Jag får träffa dig varje sportlov.
– Jag har fortfarande vårdnad om dig.

Jag är lättad över att det hela till sist har nått vägs ände. Jag känner att jag gjort vad jag kunnat, utan att riva upp himmel och jord och utan att du kommit i kläm mer än tvunget. Jag skulle ha kunnat kämpa hårdare, men jag är rädd att det hade gjort dig mer illa, så jag har backat, backat och backat. Och sen har jag förlorat. Det känns verkligen som om jag inte har några som helst rättigheter och att allt ska vara på din mammas villkor. Det borde göra mig bitter, men jag är snarare ledsen över att din mamma inte backat som jag. Om jag hade satt hårt mot hårt – som hon gjort – hade du fått ett helvete, och det önskar jag dig absolut inte. Jag får för mig att hennes hårda hållning var mer för hennes egen skull än för din; jag menar – hur illa hade det egentligen varit för dig att bo med mig?

Du vet vad jag tycker. Jag är övertygad om att du hade haft det bättre här hos oss i Skåne, med dina tre syskon, din katt, din bonusmamma och dina många kompisar. Nära till farfar, farbror, faster och kusin. Du kommer absolut inte att ha det dåligt hos din mamma, men om man skulle sätta henne och mig i två stora vågskålar och sen stapla alla fördelar som hör till respektive förälder så hade vågen slagit över på min sida. Det hade inte varit med buller och bång, men det hade absolut varit märkbart.

Samtidigt som jag är sorgsen över att din mamma verkar ha satt sina egna önskemål framför ditt välbefinnande har jag också slutat att förvånas, uppröras och förfäras. Jag har tagit emot så många nederlag och upplevt så många besvikelser att jag nästan slutat bry mig. Jag antar att det är någon form av skyddsmekanism. Jag kan inte rasa, skrika, hata och gråta varenda gång jag får ett nytt kvitto på att ”umgängesföräldern” inte har några som helst chanser att påverka. Mitt enda hopp är att du väljer att flytta hit i tonåren. Det är bara fem år till dess att du kan få välja själv. Jag hoppas så väldigt mycket på att du väljer att komma hit, även om jag innerst inne inte tror att det kommer att ske. Det kan kvitta – så länge du är lycklig.

Jag saknar dig, min Prinsessa. Jag älskar dig mer än livet.

Annonser

25/11, 2013: Nervös

I dag är det den 25 november 2013. På onsdag ska du intervjuas av familjerätten i Växjö. Jag insåg det i morse och på tåget hit satt jag med en liten orolig boll i magen. Jag känner sällan nervositet, men till och med nu är jag spänd. Jag undrar vad de ska fråga dig och hur du svarar; jag får för mig att mycket avgörs här. Icke desto mindre är processen nu långt gången – kanske längre än till hälften – och det betyder rättsförhandlingar tidigt nästa år. Skönt att äntligen komma till skott. Men väldigt nervöst.

24/9, 2013: Dagarna går

I dag är det tisdagen den 24/9, 2013. Jag äter italiensk gubblakrits. Svindyr och egentligen inte så god. Eller jo det är den. Eller så har jag blivit lätt beroende av den. Mina tänder är gråsvarta av all lakrits. Det är andra dagen jag slipper pendla till Växjö med dig i släptåg. Jag säger slipper eftersom de gångna två veckorna var en pers. Du grät nästan varje morgon och jag kände mig som ett svin. Det var mest stressigt på morgonen då allt krackelerade om tåget var tio minuter för sent. Då fick jag leka att vi skulle ha springtävling eller också fick jag ta dig på axlarna och springa till skolan med dig. Men det var inte lätt på eftermiddagarna heller. Jag fick sluta klockan 15 på jobbet – enda chansen att hinna hämta dig och hinna med tåget 16:08. Du grät kanske varannan dag och blev arg på mig av någon outgrundlig anledning (kanske var du bara lika utmattad som jag?). När vi väl kom hem blev det mat, och en och en halv timme senare var det dags för dig att lägga dig för att kunna orka upp. Det är inget liv för en sexåring, verkligen inte.

Min advokat har ännu inte fått tag på den där människan på Skånekommunen. När jag pratade med honom i fredags berättade han att han tänkte mejla och försöka på det viset. Om det inte funkar – alltså om vi inte kan ordna skolplats i Skåne – så ska vi helt enkelt låta dig bo hos din mamma och utarbeta rutiner för att vi ska kunna träffas du och jag. Det är inte så att vi ger upp – boendeutredningen ska fortfarande genomföras och domstolsutslag ska bestämma var du ska bo i framtiden (jag var på väg att lägga ner – igen – men min advokat menade att han faktiskt såg en chans, och med tanke på att han hittills aldrig gett mig några råd känns det som att han verkligen tror på det).

Egentligen skulle vi ha bett domstolen om ett nytt interimistiskt beslut – ett beslut om att du skulle bo hos antingen mig eller hos din mamma under boendeutredningen – men advokaten avrådde från det. Han menade att det var bättre att det gamla beslutet – två veckor hos din mamma och två veckor hos mig – under förutsättning att jag kunde ta dig till skolan om morgnarna, var bättre än ett definitivt beslut om att du skulle bo hos din mamma rakt av. Genom att meddela att jag för ditt bästas skull inte längre kommer att frakta dig från Skåne till Växjö i okristlig tid kommer du att få bo hos din mamma och gå i skolan i Växjö, samtidigt som det ursprungliga beslutet ligger kvar. Krångligt? Ja. Jag fattar inte själv hur det funkar, men jag litar på att det är till det bästa och att det kan hjälpa mig att vinna i slutet. Till dess får jag njuta av att träffa dig under helger och lov. Det är inte så illa, även om det varit bättre att få ha dig här alltid, eller i alla fall till 50 procent. Jesses vad jag önskar att din mamma kunde se fördelarna med att flytta hit…

Uti arla morgonstund

För en timme sedan, alltså klockan 05, steg jag upp för att hålla min yngsta dotter sällskap. Sista gången jag minns att jag var vaken var klockan 01, så jag är hyfsat trött. Jag försöker lägga Lillprinsessan igen, men hon protesterar därinne i mörkret. Jag har dessutom tittat en timme på tv. Nollinfoveckan går sakta mot sitt slut, och vad fanken ska man göra klockan 05 om man ser efter en tjurig ettåring och inte får titta på tv? Det var ett naturprogram om lagunens rovdjur – bland annat naturens superskurk/superhjälte: bönsyrseräkan (mantis shrimp). Om det hade varit måndag så hade jag googlat fram en tecknad serie åt er, men nu får ni göra det själv. Det är väl värt besväret, ty den där räkan är rena dynamiten.

Sent om cider

cidre

Ursäkta ordvitsen, men jag kunde inte låta bli. Jag ska slutligen skriva om den vackraste plats jag sett, och jag funderar i detta nu på vad det kan vara för plats. Skogen, de gamla byggnaderna, rummen, städerna och bergen susar förbi, men jag måste bestämma mig för havet. Det finns ett ställe i nordvästra Skåne kallat Kullen. Där står branta klippor rakt ner i skummande vågor – en syn som inte är så värst vanlig i Skåne, som annars behagfullt böljar och sträcker ut sig. En fyr står där och iakttar, tyst och måttligt intresserad. Det blåser, och beroende på dag kan jag tycka att klipporna är antingen rödaktiga eller grå, medan havet kan vara grått, grönt, blått, brunt, svart eller någon färg där mitt emellan. Utsikten och den känsla som omger platsen är hisnande, förtrollande och betagande – allt på en gång.

Precis i närheten finns den gamle främlingsfienden Lars Vilks pretentiösa konstverk Nimis och Arx, om man nu är intresserad av dem. I övrigt finns dessutom en del sköna grottor, fantastiska klättringsleder och den mytomspunne Kullamannen.

Det är lite av ett helsike att ta sig dit, men både resan och målet är väl värda besväret: http://goo.gl/maps/y20zl
Go. Now. Before it’s too late.

Rågbrödsbagare

Jag har bakat rågbröd. Jag avskyr att baka rågbröd. Det har att göra med att jag inte har någon som helst kontroll över mitt bakande när det gäller rågbröd. Jag går som på glas när jag bakar i normala fall (och då bakar jag vanliga, enkla vetedegar eller nån surdegslimpa på sin höjd), men är kristallklart medveten om att inget bröd jag bakar blir det andra likt – ett tecken på att jag inte egentligen förstått mer av bagarekonsten än att följa recept.

När det gäller rågbröd är det etter värre. Det går inte att göra degprov på en rågdeg och när man vill blanda den i degblandare (i alla fall i min) blir det bara ett hål i mitten; själva degen trycks ut mot sidorna och blandas inte alls. I går började jag handknåda skiten i stället. Det var slitigt. Men det blev ännu slitigare när jag ringde en vän med större erfarenhet av rågdegsbakande. Hon menade att degen skulle vara så pass klibbig att den fastnade på händerna i alla fall lite när man knådade. Min deg var inte i närheten av den konsistensen; snarare liknade den Play-Doh – fast, formbar och lite äcklig.

Så jag fick tillsätta vatten – antagligen för lite – och knåda i ytterligare tio minuter (jag VEEEET: man ska inte arbeta rågdegar för mycket). Till sist satte jag in bröden i ugnen. De växte en liten bit. Ugnen var för varm, vilket ledde till att jag var tvungen att ta ut dem efter för kort tid, något som i sin tur innebar att skorpan blev ungefär centimetertjock samtidigt som själva inkråmet inte riktigt var färdigt.

Men… Jag kan ju glädja mig över min nya uppfinning: degskorpan. Knaprig utanpå och krämigt mjuk inuti. Fy fan.

Mustig och hårdnackad

Häromdagen, när jag fick besked om att jag inte fick det där jobbet, gjorde jag en ordentlig djupdykning i mig själv. Jag återfick det tankemönster som jag grottade runt i för fyra-fem år sedan och var enastående bitter, självföraktande, hatisk, besviken, arg, ledsen och uppgiven. Jag kunde verkligen inte hitta något bra med livet och kände mig redo att bara skita i allting och flytta utomlands till nåt tropiskt land där jag kunde sitta och dra i mig tunga droger tills jag bara smälte samman med vegetationen och djungelbottnen och försvann för evigt.

påbottenavdjungeln

Längst nere bland de döda löven i djungeln

Jag försökte resa mig. Kollade utbildningar som skulle kunna hjälpa mig att bredda min kompetens så att jag skulle kunna komma ur den återvändsgränd jag själv byggt mig genom mina val. Tänkte att jag kunde komplettera för att ta ut ytterligare en magisterexamen för att stärka mitt ”varumärke”.

Det börjar ta emot lite i jobbsökandet nu. Jag har sökt i mer än ett år och fått ungefär 50 nej tack, så jag börjar tröttna. Man kan väl säga att ett nej tack efter en intervju var en fet spik i kistan. Kanske skulle ytterligare ett karriärbyte vara svaret (även om det känns helt stört att vara 35 år gammal och byta bana igen).

Men inte ens där gick det som jag hoppades. Det visade sig att jag (hör och häpna) INTE ÄR BEHÖRIG för att ta min sista kurs i mediavetenskap. För att få ta den måste jag först studera en hel termin – metod och nånting annat. Tack för den, nya högskoleförordningen. Det hade varit en lögn att påstå att det gjorde mig gladare; jag vill fan inte studera ett halvår för att få studera ett halvår. Jag har redan gjort fem år på högskolan och det får vara nog. Snacka om att jag känner mig gammal och utgången.

Jag somnade på tåget hem och när jag vaknade kändes det bättre. I dag är jag nästan lite förundrad över mig själv. För fyra år sedan hade det varit helt omöjligt för mig att samla ihop mig och fortsätta. Nu behövde jag bara bryta ihop en gång under en halvdag för att sedan borsta av mig och traska vidare – även om jag knappt har en plan för vart jag är på väg eller hur jag ska nå dit.

Det känns skönt att veta att jag i dag kan skaka av mig den typ av svåra motgångar som för fem år sedan hade gjort att jag stannat kvar i sängen i flera dagar. Det känns skönt att vara starkare och att ha ett bättre självförtroende.

På tur

image

Det var ganska precis elva månader sedan jag var här sist. Den gången åkte jag över havet för att gifta mig. Den här gången ska jag hålla kurs. Oskarshamn har hittills bjudit på burkchampinjonspizza vilken överösts med oregano som dödar alla andra smaker (något som kanske är tur i det här fallet) och parkeringsavgift på 150 spänn. Det hittills bästa är Destination Gotlands orangea toaletter, där man både kan blogga och bajsa i fred (bör man uttrycka det som bajsblogga eller bloggbajsa?).

image

Brottare

Jag brottas lite med mig själv inför mitt skrivande på bloggen. Jag vill inte skriva om banaliteter som köksrenovering, nya bokhyllor eller såna grejer. Jag vill skriva viktiga saker – grejer som betyder något. Det händer väldigt mycket just nu, men jag känner inte att det är läge att skriva om dem för närvarande; det får bli när allt är över. Och jag inspireras inte av att skriva hittepåsaker för skrivandets skull, och om jag tycker att det är tråkigt själv är jag ganska säker på att andra också tycker det. Men jag ska på opera i morgon. Det ser jag fram emot. Och så kan jag inte låta bli att trots allt tycka att köket verkar bli väldigt fint…

Exets handlingar

I samtliga fall har jag fått backa eller i alla fall acceptera att utgången blivit en annan än den jag ville.

– Hon bodde kvar i lägenheten i flera månader efter det att hon sagt att hon ville skiljas, samtidigt som hon påbörjade ett nytt förhållande. Hon hade hans ring på fingret redan innan vi skildes. Jag sa nej. Ville att hon skulle flytta ut. Det hade jag gjort – direkt.
– Hon lät mig betala för henne. Krävde det. Fast jag sade nej. Jag hade inte tagit emot en spänn av henne.
– Hon tog hela barnbidraget. Jag sade nej. Det sket hon i.
– För att inte tala om skilsmässan – jag sa nej. Det sket hon i. Det räknas i och för sig inte – det tjänar bara till att illustrera hur hon beter sig – hon bestämde sig från första början att bara dra och lade inte två fingrar i kors för att lösa de problem vi hade. Våra besök hos familjerådgivaren var bara spel för gallerierna. I samma liga får vi räkna in att jag sagt nej till att Prinsessan ska träffa Nyamannen. Och det skiter hon i. Det är så klart inget jag kan påverka, men återigen…
– Hon och hennes mamma tyckte att jag skulle vara med och betala en gemensam skuld som vi hade till mamman. Jag sa nej. Enligt samma logik skulle exet betala mig tusentals kronor som jag stått för under vår tid tillsammans. Men jag betalade ändå.
– Hon ville gå i familjeterapi. Det ville inte jag. Men jag gjorde det för hennes skull.

I övrigt finns det rätt mycket annat i hennes beteende som är sårande:
– Hon var öppet otrogen mot mig.
– Hon har under lång tid varit väldigt otydlig med hur hon vill ha det. Det var till exempel jag som både betalade skilsmässan och som begärde skilsmässoblanketter – trots att det var hon som ville skiljas.
– Oavsett var det gäller (FB, msn och Skype) har hon profilbilder på sig och Nyamannen.
– Hon umgås gärna med mina vänner – till och med mina NYA vänner som hon inte ens har någon direkt beröringspunkt med, och kommenterar gärna deras foton på FB så att jag hela tiden tvingas se hennes profilbild.
– Hon uppträder som om inget hade hänt, som om det var vardag som vanligt och vi typ aldrig haft ett förhållande.
– Hon går inte att komma överens med eftersom hon aldrig kan ge ett vettigt svar, alternativt undviker att prata med mig, alternativt börjar gråta för att komma undan.
– Mycket länge betedde hon sig som om hon ville äta kakan och ha den kvar. Hon gav så otydliga signaler att jag varken visste ut eller in – och när man frågade fick man ”Jag vet inte” till svar.
– Hon har ljugit mig rätt upp i ansiktet vid ett flertal gånger.
– Symboliskt nog firade hon vår årsdag hos honom – redan innan vi skilt oss.
– Hon tar mig för givet. Fortfarande. Men ännu mer innan vi skilt oss. Räknar med att jag ska ställa upp och att jag ska anstränga mig.

Dessutom:
– Jag stöttade henne till och med när hon var osäker på sina känslor. Bad henne åka till England för att reda ut det.
– Jag ändrade i skilsmässoavtalen för hennes skull.
– Jag har hela tiden varit öppen med att jag kan tänka mig att ta tillbaka henne. Hon har alltid haft chansen.

Skrivet den 17/12 2009
”Men så började jag att tänka på Prinsessan. Det sker varenda gång jag sätter ner foten. Jag vill klargöra att jag känner mig illa behandlad och att jag fått nog. Och så kommer tankarna. Tänk om det här helt pajar det förhållande jag trots allt måste ha till min fru de närmaste 15-17 åren? Det skulle bli så jobbigt för Prinsessan, men också för oss två. Ständig konflikt.”

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna

  • Annonser