29/7, 2014: The end is here

Idag är det den 29/ 2014. Det är sent – redan mörkt. Den här sommaren har hittills varit en av de absolut varmaste jag kan minnas, så det är skönt att känna den svala luften komma in från mörkret. Jag kan höra en gräshoppa spela som besatt. Igår kom domen från tingsrätten och tvisten om ditt boende är därmed över. Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle tvingas avstå från så mycket – både i form av tid med dig samt i form av tid rent generellt, för att inte tala om pengar.

I korta drag ser det ut så här:

– Så länge jag jobbar i Växjö måste jag hämta och lämna dig där. Din mamma slipper hjälpa till med den saken. Att göra resan tar fem timmar tur och retur, vilket betyder att jag får lägga tio timmar på ren transport varje helg vi ska ses. OK – jag åker ändå till jobbet, men rent principiellt kan jag känna att det är lite orättvist.
– Din mamma behöver inte hjälpa till ekonomiskt när det gäller dina resor. Det kostar mig i runda slängar 1 800 kronor per månad – pengar jag gärna betalar för att få vara med dig – men också här känns det orättvist.
– Jag betalar underhåll till din mamma. Det kostar mig ungefär 1 200 kronor i månaden.
– Jag får träffa dig varannan helg. Jag får också varannan jul och varannan nyår, vartannat påsklov och vartannat höstlov, samt fem veckor under sommaren.
– Jag får träffa dig varje sportlov.
– Jag har fortfarande vårdnad om dig.

Jag är lättad över att det hela till sist har nått vägs ände. Jag känner att jag gjort vad jag kunnat, utan att riva upp himmel och jord och utan att du kommit i kläm mer än tvunget. Jag skulle ha kunnat kämpa hårdare, men jag är rädd att det hade gjort dig mer illa, så jag har backat, backat och backat. Och sen har jag förlorat. Det känns verkligen som om jag inte har några som helst rättigheter och att allt ska vara på din mammas villkor. Det borde göra mig bitter, men jag är snarare ledsen över att din mamma inte backat som jag. Om jag hade satt hårt mot hårt – som hon gjort – hade du fått ett helvete, och det önskar jag dig absolut inte. Jag får för mig att hennes hårda hållning var mer för hennes egen skull än för din; jag menar – hur illa hade det egentligen varit för dig att bo med mig?

Du vet vad jag tycker. Jag är övertygad om att du hade haft det bättre här hos oss i Skåne, med dina tre syskon, din katt, din bonusmamma och dina många kompisar. Nära till farfar, farbror, faster och kusin. Du kommer absolut inte att ha det dåligt hos din mamma, men om man skulle sätta henne och mig i två stora vågskålar och sen stapla alla fördelar som hör till respektive förälder så hade vågen slagit över på min sida. Det hade inte varit med buller och bång, men det hade absolut varit märkbart.

Samtidigt som jag är sorgsen över att din mamma verkar ha satt sina egna önskemål framför ditt välbefinnande har jag också slutat att förvånas, uppröras och förfäras. Jag har tagit emot så många nederlag och upplevt så många besvikelser att jag nästan slutat bry mig. Jag antar att det är någon form av skyddsmekanism. Jag kan inte rasa, skrika, hata och gråta varenda gång jag får ett nytt kvitto på att ”umgängesföräldern” inte har några som helst chanser att påverka. Mitt enda hopp är att du väljer att flytta hit i tonåren. Det är bara fem år till dess att du kan få välja själv. Jag hoppas så väldigt mycket på att du väljer att komma hit, även om jag innerst inne inte tror att det kommer att ske. Det kan kvitta – så länge du är lycklig.

Jag saknar dig, min Prinsessa. Jag älskar dig mer än livet.

Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: