Ursäkta ordvitsen, men jag kunde inte låta bli. Jag ska slutligen skriva om den vackraste plats jag sett, och jag funderar i detta nu på vad det kan vara för plats. Skogen, de gamla byggnaderna, rummen, städerna och bergen susar förbi, men jag måste bestämma mig för havet. Det finns ett ställe i nordvästra Skåne kallat Kullen. Där står branta klippor rakt ner i skummande vågor – en syn som inte är så värst vanlig i Skåne, som annars behagfullt böljar och sträcker ut sig. En fyr står där och iakttar, tyst och måttligt intresserad. Det blåser, och beroende på dag kan jag tycka att klipporna är antingen rödaktiga eller grå, medan havet kan vara grått, grönt, blått, brunt, svart eller någon färg där mitt emellan. Utsikten och den känsla som omger platsen är hisnande, förtrollande och betagande – allt på en gång.
Precis i närheten finns den gamle främlingsfienden Lars Vilks pretentiösa konstverk Nimis och Arx, om man nu är intresserad av dem. I övrigt finns dessutom en del sköna grottor, fantastiska klättringsleder och den mytomspunne Kullamannen.
Det är lite av ett helsike att ta sig dit, men både resan och målet är väl värda besväret: http://goo.gl/maps/y20zl
Go. Now. Before it’s too late.
anguin.wordpress.com 
Ann
/ 13 januari, 2014Dit får det nog bli en tur nån gång. Tack för tips!