11/6, 2018
Det är inte ofta jag skriver här. Det är i runda slängar sju månader sedan sist, tror jag. Jag har för mig att jag tidigare uttryckt att jag bara skriver när jag inte mår bra och det kan nog stämma; just idag är det inget vidare. Jag känner mig sjuk i kroppen. Jag har ont och är darrig. Magen är i olag och jag känner mig jagad. Det är nog, kort sagt, precis så jag gick runt och kände mig dagligdags under flera år innan jag fick rätt på det hela. Skillnaden idag är att jag lärt mig känna igen tecknen på att jag närmar mig den där mörka gropen som jag har så svårt att komma upp ur. Jag har dessutom hyfsad koll på hur jag kan kontra den här skiten. Och så vet jag vad det är som ligger bakom de här känslorna.
I morgon är det din skolavslutning, Prinsessan. Fjärde klass. Ett år på ny skola. Det har varit både upp och ner; huvudvärken har vi i princip fått bukt med och förutredningarna på BUP borde snart vara klara. Ibland grälar vi men oftast kramas vi och jag är så glad att jag har dig hos mig. Jag tror att du tycker det samma. Jag tror att du trivs och mår bra här – bättre än hemma hos din mamma. Jag tror att allt hade varit frid och fröjd – om det inte vore för just henne.
Hon har hela tiden ansett att det här varit en prövoperiod – en tid där du skulle känna efter var du ville bo. Det var för all del det vi kom överens om, jag och din mamma, och det är klart att vi ska ha en diskussion om den saken. Problemet ligger i att när du enträget tjatade dig till en flytt ner till Skåne så gjorde du det med en tydlig målsättning och en konsekvent kommunikation. Du ville hit, kosta vad det kosta ville. Om du hade haft samma kommunikation till mig idag – alltså att du ville flytta tillbaka till varje pris – så hade saken inte varit konstig. Då hade du fått flytta på stört.
Det dumma är att du säger en sak till din mamma och en sak till mig – precis som det var innan du bestämde dig för att komma hit. Jag och din mamma är på precis samma plats som vi var för två år sedan. Vi står i låsta positioner och ingen kommer att vika en millimeter. Din mamma vill att du flyttar tillbaka. Jag vill att du stannar kvar. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte har egoistiska skäl till det, men jag är dessutom övertygad om att du faktiskt har det bättre här. Jag upplever dig som mycket mer harmonisk och mycket mer trygg än innan. Det känns som om du landat lite nu och av den anledningen kommer jag inte att släppa iväg dig till mamma, om hon inte har mycket goda argument för att du ska det. Och det har hon nästan garanterat inte. Det kommer antagligen att leda till nya konflikter. Familjerätt. Utredningar. Ovisshet. Tingsrätt. Den lilla tillit som jag och din mamma byggt upp under det här året kommer att raseras.
Jag bävar för det och faktum är att jag faktiskt hellre kommer att låta dig flytta tillbaka till mamma än att tvinga dig (och mig) att gå igenom en sån här process till. Om din mamma börja hota med tingsrätt när hon inte får sin vilja igenom så får hon ta dig. Det är inte rättvist mot alla inblandade att det ska bli som det var när jag drog din mor till tings för att få ha dig hos mig. Det är gjort. Jag har kämpat hela vägen in i kaklet en gång och jag vill inte göra det igen. Det skadar mer än det är värt.
Din mamma kommer på din skolavslutning imorgon och då vill hon ”sitta ner och en stund du och jag och prata med Prinsessan om hösten”. Jag har sagt att visst, det måste vi, men att vi heller inte får glömma att du inte ska behöva ta såna beslut. Både jag och din mamma vet att du inte klarar förändringar särskilt bra och att du vill vara alla till lags. Du kommer aldrig att fatta ett beslut där och då – om ens någonsin; jag har i något svagt ögonblick frågat dig var du egentligen vill bo och du har svarat att du inte vet. Kanske vet du trots allt. Jag tror att du vet. Men jag tror också att du helt enkelt inte vill göra någon ledsen. Det ska du inte behöva göra, men då måste jag och din mamma ta det beslutet åt dig. Det är fullständigt osannolikt att vi lyckas med den saken. Vi har inte klarat det på över åtta år så jag har svårt att tro att vi skulle fixa det imorgon.
Oavsett vad jag tror och vad jag tycker så kommer din mamma i morgon. Jag har bjudit in henne på grillunch. Vi kommer att ha det där samtalet – med eller utan dig, beroende på vad din mor har föresatt sig. Det kommer inte att leda till något och det kommer inte att bli vackert. Jag tror bestämt att det är därför som jag mår som jag mår idag. Det är det som ligger bakom min rätt risiga dagsform. Jag önskar att det vore över. Eller att det aldrig skulle hända.
anguin.wordpress.com 