Moral

Det finns många olika sorters moral. Det finns moral som kopplas till etik, det finns moral som kopplas till humör eller sinnesstämning och så finns det arbetsmoral. Det är om det där sistnämnda jag vill skriva några rader. De senaste tre åren har min arbetsplats dragit ner. Det rör delvis antalet anställda men främst omkostnader för de tidningar vi producerar. Det har lett till att tidningarna blivit gradvis sämre och att en del av dem lagts ner.

När jag började här hade jag ett av de bästa jobb jag kunde tänka mig; mina drömmar hade slagit in och jag jobbade så mycket att det nästan inte var hälsosamt. Jag gjorde det för att det var roligt och för att det gav mig saker. Jag hade förtroende från ledningen, kallades ”en tidningsmänniska” och gick från klarhet till klarhet. Mitt jobb kändes uppskattat och viktigt: folk började lägga märke till mitt namn ute i stora världen också. Men så började de svåra åren ge sig tillkänna också hos oss på förlaget. Vi hade lyckats rida ut de värsta av lågkonjunkturens vågor utan att behöva sparka fler än en handfull kollegor (till skillnad från kollegor i branschen, där mer än 25% fick gå från sina jobb), men det verkade inte gå längre. Så resurserna ströps och min tidning blev därmed en liten smula sämre. I kombination med konkurrensen på marknaden räckte det för att vi skulle börja tappa läsare och eftersom intäkterna inte blev de samma som förr valde man att strypa min budget ytterligare. Så fortgick det tills tidningen slutligen lades ner. Det var ett och ett halvt år sedan det skedde, men fortfarande strömmar det in likes på tidningens fb-sida, vilken fortfarande finns kvar.

I takt med att resurserna ströps och tidningen tappade läsare blev det förändringar i ledningen. Den nya chefen har bara sett nedgången – inte storhetstiden – och det verkar det som om hans förtroende för mig redan från början var ganska lågt. Nu jobbar jag med en annan tidning som lämpades över till mig för några månader sedan. Den var redan då förlusttyngd och på gränsen till att läggas ner. Nu förväntas jag komma med lösningar som vänder minus till plus, fast jag knappt ens fått grepp om vad det är för tidning, vilka som läser den och varför de hela tiden blir färre.

I måndags fick jag reda på att min chef var hemma i vinterkräkan. Jag gick och frågade second in command om det fortfarande var aktuellt att genomföra det planerade mötet på tisdagen; om inte så tänkte jag arbeta hemma. Second in command menade att det nog var bäst att skjuta upp mötet tills chefen blev frisk och föreslog fredag som ny mötesdag. Följaktligen arbetade jag hemma igår. Men tro det eller ej: där nåddes jag av ett telefonsamtal där en av mötesdeltagarna undrade varför jag inte var på jobbet. Vi skulle ju ha möte. Jag förklarade mitt samtal med second in command och hänvisade till vår plan att avhålla mötet på fredagen.

I morse när jag kom till jobbet gick jag in till chefen (som nu var på plats) för att stämma av med honom:
”Jag pratade med second in command i måndags och med tanke på att du var sjuk så siktade vi på fredag istället.”
”Ja. Men det var i måndags jag var sjuk. Vi hade mötet igår.”
”Det var ju lite olyckligt. Second in command menade…”
”Det må vara hänt. Vi hade mötet i alla fall. Jag informerar dig om vad vi gick igenom på fredag.”

Det gjorde mig rätt irriterad. Chefen valde alltså att hålla ett möte om min tidning och ta beslut om den utan att jag fick vara med och komma med synpunkter eller ens lyssna på resonemangen. Dessutom verkade han se det som att jag misskött mig som inte var på plats i tisdags. Just nu har det resulterat i att jag skriver ett blogginlägg om arbetsmoral – som i skrivande stund är ofantligt dålig. Men för att vara ärlig började förfallet i samma stund som förlaget började förfalla – genom att höja kraven och sänka resursnivån. Min arbetsmoral har blivit sämre undan för undan de senaste tre åren och jag har faktiskt sett mig om efter andra jobb. Det är något djupt olustigt över att se hur saker och ting rinner som vatten mellan fingrarna hur man än kupar händerna samtidigt som man vet att man hade kunnat lösa problemen om man bara fått pengar nog att köpa en skål. Det gör mig illa till mods att uppleva hur chefen går över huvudet på mig och det gör mig väldigt omotiverad när han klart och tydligt inte har förtroende för mig och mitt arbete.

Kort sagt: idag är min arbetsmoral så låg som den någonsin varit. Jag är ytterst nära att resa mig upp och gå längs korridoren tills jag kommer längst ner dit chefen har sitt kontor. Väl där skulle jag överräcka mitt korta meddelande om min uppsägning. Det enda som hindrar mig är att jag inte vet vad jag skulle göra sedan; arbetslöshet är inte direkt moralhöjande det heller. Så jag sitter väl här och harvar vidare med en skittidning som jag inte intresserar mig det minsta för och som antagligen kommer att läggas ner inom ett par månader ändå. Jag har inga resurser för att göra den bättre så även om jag var våldsamt passionerat förälskad i blaskan och dess innehåll så skulle jag ändå inte ha kunnat göra något för att vända den tragiska utvecklingen. Det är som att sitta och se någon dö. Allt jag kan göra är att blåsa in lite luft i de rosslande lungorna för att hålla stackarn vid liv ytterligare några dagar. Det är ett ofantligt resursslöseri och dessutom förödmjukande. Jag är en jävligt duktig tidningsmupp och jag har all förmåga i världen att lägga ner min själ i projekt som jag upplever som meningsfulla. Att jag blir satt att vispa sur grädde ser jag nästan som en förolämpning; är det allt jag duger till? Vem fan som helst fattar väl att sur grädde inte blir fluffig hur man än vispar den. Dessutom stinker den.

Fy fan för att jobba på undantag. Det finns mängder med organisationer (och chefer) som jag hellre skulle arbeta för. Det är dags att lämna den här skutan och ta sig till en båt som håller vatten och där jag har förtroende nog att stå vid rorkulten. Det är idag det börjar. Idag är början till slutet för dålig arbetsmoral och för min tid på den här skorven. Jag ska vidare. Havet är blått, stort och kan ta mig var jag vill. Känner du till ett fartyg med ärlig besättning och en hygglig skeppare så mönstrar jag gärna på. Jag erbjuder kompetens, plikttrohet och yrkesstolthet. Jag bidrar med innovation, passion och nya lösningar. Jag står för mångsidighet, icke linjärt tänkande och en jävligt het penna. Dessutom kan jag garantera god arbetsmoral så länge jag tas på allvar och så länge jag får förvalta ett förtroende. Jag finns här, men jag skapar min egen framtid. Vänta inte för länge.

Annonser

31/8, 2014: Responsen

Samma kväll som jag skrivit mejlet i förra inlägget fick jag ett sms från exet. Det löd så här:

”Jag har sett ditt mail. Ska lägga tjejerna nu och svarar dig imorgon.” Jag var fortfarande omtumlad och väldigt besviken, så jag svarade:
”Om du tänker föra ett resonemang som grundar sig på att jag har mig själv att skylla, ber jag dig låta bli.”

Hittills inget svar, ett förhållande som på sätt och vis bevisar min tes; det hon tänkte skriva var en radda förmanande ”I-told-you-so”-skitsnack, där hon egentligen inte hade annat att säga än att det hela är mitt fel, alternativt hänvisa till domen som just fått laga kraft. I det fallet skulle hon antagligen säga nåt i stil med att ”eftersom domen är som den är så har jag inga förpliktelser gentemot dig”. På ett rent juridiskt plan stämmer det, men på ett mellanmänskligt och föräldramässigt plan gör det det inte; bara för att man har rätt (ett av exets favorituttryck) att göra en sak, betyder det inte att man måste utnyttja den rätten. Man kan till exempel vara den storsinta i relationen och bjuda till för att det ska bli så bra som möjligt för alla.

Även om jag egentligen inte vet om eller vad hon tänker skriva, kan jag inte låta bli att via mina förutfattade meningar tycka att sådan respons är jävligt konstig, eftersom jag på ett ganska tydligt sätt uttrycker att hon börjar närma sig gränsen för samarbetets kollaps, samtidigt som jag uttryckligen ber henne att bjuda till och ge mig en fingervisning på vad jag kan göra för att hon ska bedöma det vara lönt att vara mer delaktig i mitt och Prinsessans umgänge.

Menmen. Sånt är livet. Och på tal om livet: jag har satans ont i fingrarna efter ett elva timmar långt sushikockpass på extrajobbet igår. Just sayin…

29/8, 2014: Det är så vi samarbetar

Enligt avtalet i rätten skulle exet betala en mindre summa pengar eftersom jag hämtade och lämnade i Växjö under våren och sommaren, trots att jag är hemma och är föräldraledig. Det är allt hon (enligt avtalet) kommer att betala eftersom jag ändå åker till Växjö för att jobba; när jag ändå är där så kan jag lika gärna stå för resorna, praktiskt likväl som ekonomiskt. I augusti ställde hon dock faktiskt upp och åkte halvvägs eller i alla fall en bit på väg för att lämna Prinsessan, så att det skulle bli lite kortare för mig. Jag blev jätteglad för det kändes som om vi slutligen kunde börja ställa upp för varandra. När jag påminde henne om betalning för augusti fick jag emellertid svaret att hon räknat på kostnaderna för de resor hon gjort – alltså de där resorna jag just nämnt – som jag trodde att hon gjorde för att vara hygglig och för att främja samarbetet. Hon ville, med stöd av sitt ombud, betala mindre än hälften av summan ifråga, och dra bort det från det underhåll jag ändå ska betala:

”Det kan mycket riktigt vara så att räkning inte är din starka sida då 333:- för juni samt 500:- för augusti blir 833:- och inte 883:-. 😉

Dessutom är det ju så att du inte hämtat och lämnat i Växjö mer än en gång i augusti månad. Jag har diskuterat med mitt ombud som tycker att det är rimligt att jag gör ett avdrag motsvarande den sträcka jag kört för att hjälpa till med hämtning och lämning av Prinsessan. Jag har kört sammanlagt 25 mil (4 mil Växjö – Alvesta t&r, 13 mil Växjö – Älmhult t&r samt 8 mil Växjö – Diö t&r) vilket ger 25 mil a 18,50 = 462,50. Efter avdrag ska jag betala dig 371:-. Vill du dra bort de från de 889:- som är månadens underhåll eller ska vi skicka pengar fram och tillbaka?”

Jag blev bestört och lite yr. Händerna skakade. Jag kunde inte tro att hon kunde vara så jävla, jävla småsint. Jag var fortfarande lite i chock, men jag samlade mig nog för att skriva ett någorlunda nyanserat brev tillbaka till henne:

”Jag drar bort pengarna, inga problem.”

Samtidigt vill jag berätta något som gör mig väldigt ledsen. Du har alltid sagt att du vill att jag och Prinsessan ska ses, att det är viktigt och så vidare. Samtidigt lyfter du inte ens ett finger för att se till att det händer. Det faktum att du ett par gånger i augusti körde en liten bit för att underlätta för mig gjorde mig så glad och hoppfull, eftersom jag innerst inne vill tro att du faktiskt bryr dig tillräckligt mycket för att anstränga dig – att vi faktiskt skulle kunna samarbeta som andra föräldrar. Jag trodde att du faktiskt öppnade för ett samarbete. Ditt sista mejl visade att det kanske inte är så.

Jag är medveten om att du lyckats få till ett mycket bra avtal i rätten. Jag vet om att du har rätt att knappt betala en spänn för att Prinsessan ska få träffa mig. Jag är också på det klara med att du knappt ens behöver stiga ur sängen för att se till att det händer. Jag vill dock göra dig medveten om att det inte gör det lättare för mig att ställa upp tillbaka. För varje sån här grej blir jag mindre och mindre villig att göra saker för dig – till exempel byta helger för att det ska bli enklare för dig att åka till England eller Asperö eller vad det månde vara. Annorlunda uttryckt: det här gör att samarbetet oss emellan försvåras. Mycket. För jag vill bara gråta när såna här saker händer. Jag blir bestört, förtvivlad och alldeles matt. Jag blir nedstämd i dagar. Jag kan inte – och vill inte – tro att du bryr dig så lite om att det fungerar. Det är ju nämligen så att det först och främst kommer att gå ut över Prinsessan.

Låt oss leka med tanken att jag, precis som du, skulle vägra att betala och vägra stå för hämtning och lämning. Vad skulle då hända? Prinsessan skulle inte få träffa mig alls, för du hade hävdat att du har rätt att inte vara delaktig. Det gör mig skitledsen och helt bestört. För även om du har rätt att strunta i hela grejen med mitt och Prinsessans umgänge så kan jag inte fatta att du faktiskt gör det. Om det verkligen är så som du säger – att du vill att vi ska ses, Prinsessan och jag – så undrar jag varför du inte har något intresse av att arbeta för att det sker. Din och min relation är ju själva grunden till att Prinsessan mår bra, och när grunden börjar knaka så kommer hon att fara illa. Och jag vill berätta för dig att grunden nu knakar. Betydligt.

Jag är så ledsen att det inte fungerar bättre mellan oss än att du ska vända på varenda krona när du gör ditt barn en tjänst. Jag tycker att jag generellt ställt upp på väldigt mycket de senaste åren, men kanske har jag fel för mig. Oavsett vilket: om jag kan göra något för att förbättra vår relation så att du kan känna att du vill ta större del i att se till att Prinsessan får träffa sin pappa, så lovar jag att försöka göra det.”

Jag har inga som helst förhoppningar om att det kommer att leda till någon förändring. Antagligen kommer hon att komma med lama motargument som inte håller längre än en avlöning och när jag påtalar det så kommer hon att bli tyst och ändå göra som hon själv tycker.

 

29/7, 2014: The end is here

Idag är det den 29/ 2014. Det är sent – redan mörkt. Den här sommaren har hittills varit en av de absolut varmaste jag kan minnas, så det är skönt att känna den svala luften komma in från mörkret. Jag kan höra en gräshoppa spela som besatt. Igår kom domen från tingsrätten och tvisten om ditt boende är därmed över. Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle tvingas avstå från så mycket – både i form av tid med dig samt i form av tid rent generellt, för att inte tala om pengar.

I korta drag ser det ut så här:

– Så länge jag jobbar i Växjö måste jag hämta och lämna dig där. Din mamma slipper hjälpa till med den saken. Att göra resan tar fem timmar tur och retur, vilket betyder att jag får lägga tio timmar på ren transport varje helg vi ska ses. OK – jag åker ändå till jobbet, men rent principiellt kan jag känna att det är lite orättvist.
– Din mamma behöver inte hjälpa till ekonomiskt när det gäller dina resor. Det kostar mig i runda slängar 1 800 kronor per månad – pengar jag gärna betalar för att få vara med dig – men också här känns det orättvist.
– Jag betalar underhåll till din mamma. Det kostar mig ungefär 1 200 kronor i månaden.
– Jag får träffa dig varannan helg. Jag får också varannan jul och varannan nyår, vartannat påsklov och vartannat höstlov, samt fem veckor under sommaren.
– Jag får träffa dig varje sportlov.
– Jag har fortfarande vårdnad om dig.

Jag är lättad över att det hela till sist har nått vägs ände. Jag känner att jag gjort vad jag kunnat, utan att riva upp himmel och jord och utan att du kommit i kläm mer än tvunget. Jag skulle ha kunnat kämpa hårdare, men jag är rädd att det hade gjort dig mer illa, så jag har backat, backat och backat. Och sen har jag förlorat. Det känns verkligen som om jag inte har några som helst rättigheter och att allt ska vara på din mammas villkor. Det borde göra mig bitter, men jag är snarare ledsen över att din mamma inte backat som jag. Om jag hade satt hårt mot hårt – som hon gjort – hade du fått ett helvete, och det önskar jag dig absolut inte. Jag får för mig att hennes hårda hållning var mer för hennes egen skull än för din; jag menar – hur illa hade det egentligen varit för dig att bo med mig?

Du vet vad jag tycker. Jag är övertygad om att du hade haft det bättre här hos oss i Skåne, med dina tre syskon, din katt, din bonusmamma och dina många kompisar. Nära till farfar, farbror, faster och kusin. Du kommer absolut inte att ha det dåligt hos din mamma, men om man skulle sätta henne och mig i två stora vågskålar och sen stapla alla fördelar som hör till respektive förälder så hade vågen slagit över på min sida. Det hade inte varit med buller och bång, men det hade absolut varit märkbart.

Samtidigt som jag är sorgsen över att din mamma verkar ha satt sina egna önskemål framför ditt välbefinnande har jag också slutat att förvånas, uppröras och förfäras. Jag har tagit emot så många nederlag och upplevt så många besvikelser att jag nästan slutat bry mig. Jag antar att det är någon form av skyddsmekanism. Jag kan inte rasa, skrika, hata och gråta varenda gång jag får ett nytt kvitto på att ”umgängesföräldern” inte har några som helst chanser att påverka. Mitt enda hopp är att du väljer att flytta hit i tonåren. Det är bara fem år till dess att du kan få välja själv. Jag hoppas så väldigt mycket på att du väljer att komma hit, även om jag innerst inne inte tror att det kommer att ske. Det kan kvitta – så länge du är lycklig.

Jag saknar dig, min Prinsessa. Jag älskar dig mer än livet.

3/6, 2014: En flytt är en flytt är en flytt

Det slog mig just att jag borde skriva ner det här. Den 28/5, alltså för en knapp vecka sedan, pratade du och jag om döden. Du undrade när jag skulle dö och jag förklarade att man inte kan veta sånt. Du förklarade att det kunde vara bra att veta: ”Om du dör kan mamma och jag flytta till England mycket tidigare.” På så vis. Din mamma planerar att flytta till England. På tal om saker som kan ”vara bra att veta”…

3/6, 2014: En kort summering

Det var länge sen jag skrev här, men saker och ting har inte gått som jag önskat – på något plan. Det jag beskriver här är således inte till största mina första intryck, vilket var lite av idén med de här inläggen, men oavsett det så är det min syn på saken.

Idag är det den 3/6 2014 och jag har just pratat med min advokat. Det var ett av en rad samtal där jag successivt slogs allt längre ner i skoskaften. Det började den 5/2, då utredningen var klar och familjerätten fastställde att de anser att du ska bo hos din mamma. Därmed var egentligen den formella rättsprocessen över, och jag valde att inte dra saken till tings; sannolikheten att tingsrätten ska bedöma saken annorlunda är minimal. Jag har därför, med hjälp av min advokat, försökt mildra fallet, så att säga. Till att börja med ville jag att du skulle vara hos mig större delen av loven. Det sa din mamma blankt nej till. Det faktum att hon får träffa dig varje dag – och jag varannan helg – brydde hon sig inte om. Hon skulle ha lika mycket tid på loven som jag. Slutligen gick hon med på att jag får något påsklov eller höstlov extra per år, men inte mer.

Därefter var det fråga om hämtning och lämning. Lagen säger att både parter ska dela på uppgiften att se till att du kan träffa umgängesföräldern – alltså jag. Som jag ser det är det fullständigt självklart. Det visade sig dock att en serie domar i Göta hovrätt fastställt att boendeföräldern – din mamma – inte behöver ta fysisk del i hämtning och lämning. Din mamma skulle ju kunna ha struntat i den saken och ställt upp för din och min skull, men icke. Det innebär att jag får spendera 20 timmar i månaden för att hämta och lämna dig.

Däremot säger lagen att man ska dela på kostnaderna. Din mamma menade att hon kunde bidra med 200 spänn i månaden. Jag satte lite i halsen eftersom mina kostnader för att ta dig fram och tillbaka två helger i månaden ligger på runt 1 900 kronor. Det påpekade min advokat, varpå din mamma uppgav att hon bara hade 600 kronor i månaden över. Jag erbjöd mig att stå för alla reskostnader – din mammas, dina och mina – mot att din mamma tog ansvar för hälften av hämtningar och lämningar. Hon avvisade också det erbjudandet. Hon kunde inte tänka sig att resa med dig för att du skulle få träffa din pappa. Jag är helt mållös. Jag erbjuder mig att lösa hela den ekonomiska biten eftersom jag vet att din mamma har det sämre ställt än jag, mot att din mamma tar del av de praktiska bitarna av ditt och mitt umgänge. Om hon bryr sig om dig så borde hon utan att tveka acceptera och kanske till och med tacka för erbjudandet. Menmen. Det bekräftar vad hon är för sorts människa och var hennes lojaliteter ligger: de ligger hos henne och hos hennes andra dotter. Även om hon inbillar sig att hon gör det bästa för dig så har jag svårt att se det. Faktum är att jag inte kan se det alls. Det enda jag kan se är hur hon med alla medel och på allas bekostnad gör vad hon kan för att hon ska få det så bra som möjligt; det stämmer väl in i mantrat som hon och hennes mamma alltid upprepat: ”Det ordnar sig.” Och ja. Visst ordnar det sig. För att andra får arbeta för att det sker. Det är så jävla ansvarslöst att jag nästan kortsluter.

Det visar sig också att eftersom jag tjänar mer än din mamma så ska jag ändå stå för lejonparten av kostnaderna – oavsett om lagen säger att det ska delas lika. Jag tänker i mitt stilla sinne på din mammas resor till England och undrar hur hon kan ha råd med dem samtidigt som hon inte ens har råd att stå för hälften av dina resor för att du ska kunna träffa mig.

Det är bittert. Så jävla bittert. Jag känner mig fullständigt rättslös. Min advokat, som arbetar trots att han är 75, höll med; han gav mig flera exempel på hur män och kvinnor inte är lika inför lagen. Mannen behandlas alltid hårdare medan kvinnan ofta kommer undan. Det är ärligt talat helt sjukt.

Jag betalar underhåll till din mamma. Jag har under hela den här tiden kämpat för att vara en stand up guy och för att du ska påverkas så lite som möjligt av det här. Det ironiska är att din mamma inte bryr sig ett dugg om att hennes handlingar skulle kunna påverka dig extremt mycket. Det gör de inte, eftersom jag står med böjt huvud och tar emot varenda skithink hon kastar över mig. Hade jag börjat bete mig som hon gör så hade ditt liv varit ett rent helvete av konflikt. Din mamma är utan motstycke den mest egoistiska och mest självcentrerade människa jag träffat. Hon är ett riktigt jävla svin och jag är så satans trött på att få käftsmäll på käftsmäll. Hela rättsprocessen har varit ett skämt som inte gett mig annat än feta advokaträkningar. Din mamma kan dra åt helvete och stanna där.

5/2, 2014: All is lost

I dag är det den 5/2, 2014. Det är en onsdag och jag jobbar hemma. I går kväll låg ett tjockt kuvert på bordet. Utredningen var färdig. Just nu nöjer jag mig med att säga att jag förlorade större delen av din uppväxt. Det var väl väntat, men det är svårt att beskriva hur bittert det känns. Om jag får samla mig en tid så ska jag skriva något längre – förhoppningsvis med färre invektiv angående din mor än vad som just nu snurrar runt i mitt huvud.

Jag ångrade mig

Det här stör mig så inihelvete så jag kommer att skriva ett bittert inlägg i alla fall.

Hade jag haft ett val så hade jag gjort något annat. Jag hade inte pendlat fem timmar om dagen. Men som synes kan jag inte ens komma in på en yrkesutbildning i konkurrens med lastbilschaufförer och dropouts. Varför kan jag aldrig anses vara bäst eller i alla fall bra nog?

Varje sån här sak blir ett kvitto på att jag inte duger. Det spelar ingen roll att jag vet att jag är så jävla bra, för det är ingen annan som tycker det. Jag tror jag har sökt hundra jobb snart och jag är så satans, satans trött på att om och om sätta mig ner och lägga en halvtimme-tre kvart på att skriva en ansökan och sedan vänta på ett nej tack som kanske aldrig kommer eftersom jag inte ens får svar på alla tjänster jag söker. De första 50 misslyckandena kunde man skaka av sig hyfsat enkelt, men nu blir det bara svårare och svårare. Smaken i munnen blir allt mer bitter och motståndet jag känner inför att söka fler jobb blir hela tiden större. Jag vill inte söka ett enda jobb till, men det verkar vara enda vägen härifrån. Faaan vad jag hatar det.

Jag har kontaktat nära 100 pers som jag känner och som bor i regionen. Jag förklarade att jag sökte nytt jobb och bad dem att ta en titt i sina kontaktnät om det fanns någon som var i behov av en typ som jag. Jag fick kanske tio svar och inget av dem har lett till någonting. Det var bara löften om att de skulle kolla.

Vad fan har jag för nytta av 100 bekanta? Vad har jag för nytta av fem år på högskolan och sju års yrkeserfarenhet? Uppenbarligen ingen jävla nytta alls. Det är fullständigt slängt i sjön. Jag vet fan inte vad jag ska ta mig till. Folk kan dra helt åt helvete. Dra åt helvete.

Inte blir jag nån bryggare inte

Jag sökte till en utbildning i bryggeriteknik men eftersom jag har kassa gymnasiebetyg kom jag inte in. Jag skulle kunna skriva ett låååååångt inlägg om hur dörrar konstant stängs för mig och hur jävla begränsad, instängd, desperat och hopplös jag känner mig. Men det gör jag inte. Glad jävla fredag.

Ett hej

Jag har sett en film som surrar på fb. Det är en amerikansk tjej som filmar sig själv när hon går på stan och så räknar hon ihop alla ”cat calls” – alltså oombedda kommentarer – som hon får. Det är skitmånga. Verkligen. Jag förstår att det är minst sagt jobbigt att få höra ”Damn!”, ”Nice!” eller ”Darling” hela tiden, och det borde inte hända. Hela idén med videon är, om jag tolkat det rätt, att visa hur kvinnor görs till objekt och i förlängningen hur de alieneras från män och det patriarkala samhället. Den visar hur män inte kan ta ett nej och hur de trakasserar kvinnor. Genom att lägga särskild vikt vid att visa män som följer efter kvinnan i klippet visar det också hur otäckt det kan vara att vara kvinna; jag tyckte själv att det kändes lite läskigt när jag såg de där snubbarna som bara inte kunde fatta vinken. Det är ett stort och allvarligt problem att folk inte kan respektera andra människor.

Jag tycker att klippet illustrerar det här problemet på ett bra sätt, och det får mig att bättre förstå hur jobbig vardagen kan te sig för en kvinna i dag. Men vad jag inte förstår är när det blev ett problem att människor säger ”Hej”, ”Godmorgon” eller ”Ha en trevlig kväll” och till på köpet kalla det cat calling och tala om det som ”en del av många kvinnors vardag” på ett negativt sätt. Jag kan inte hålla med om att det är att gå över gränsen. Det är inte fel att säga hej till en snygg tjej, eller en ful för den delen. Eller till en snygg eller ful eller tjock eller smal eller vanlig kille. Eller till någon. Det är artighet. Det är ett sätt att öppna för kommunikation. Det är kontaktsökande. Hej, vem är du? Du verkar spännande och jag skulle vilja veta mer om dig.

Låt vara att en del människor inte alls vill interagera med sin omgivning eller med okända. Det är tråkigt att de människorna utsätts för det – inget tvivel om den saken – men är det anledning att helt sluta att tilltala människor vi möter? Lite tillspetsat: det är inte ok att män säger hej till kvinnor på stan, och då borde det heller inte vara ok för kvinnor att säga hej till män. För att löpa linan ut: det är inte ok att prata med okända. Kanske berör vi här en del av problemets kärna; vi har sedan vi var små blivit noga tillsagda att aldrig prata med främlingar och jag inser att jag själv säger det till mina barn. Jag säger det för att jag tror att det är ett gott råd för små barn som inte känner vidden av världens underbara äventyr och gruvliga fasor. För vuxna människor med god koll på verkligheten, sig själva och andra är det däremot en fullständigt vansinnigt uppmaning. Det är ju en uppmaning att ständigt och jämt vara på sin vakt, att alltid se det värsta i människor och att hela tiden vara rädd. Det får mig genast att tänka på en vis varelse som bestämt menade att rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till vrede. Vrede leder till hat. Hat leder till lidande.

Ja men tänk om den där människan man pratar med är ett galet psykfall?! Tänk om man blir våldtagen? Ja. Tänk om. Men det är ingen hemlighet att den absoluta majoriteten av alla våldtäkter begås av människor du är bekant med, som du känner väl eller till och med älskar. Varningen borde i stället lyda: ”Tala inte med folk du känner!”

Nu raljerar jag förstås, men låt oss vända på det: tänk om den du pratar med råkar visa sig vara din nya bästa vän, din väg till ett nytt jobb, ett äventyr eller en himlastormande kärlek? Tänk om du missar något sådant? Min övertygelse står fast: att helt sluta prata med människor på stan är inte lösningen. Jag tycker att man ska heja mer; att lura i människor att de måste vara rädda och tro att varje hej som undslipper någon annan på stan, på krogen, i hissen eller var som helst är ett förtäckt hot, främjar tveklöst alienering, utsatthet och osäkerhet. Det leder rimligen också till misstro och ett hårdare klimat där samtalet blir något konstigt. Och så leder det som sagt till vrede, hat och lidande, vilket motverkar vad samtalet varit under hela mänsklighetens historia och vad det bara måste få fortsätta att vara: nyckeln till förståelse, vänskap, fred, forskning och utveckling. Den vägen får vi absolut inte gå, särskilt inte i dessa tider.

Sluta alltså vara rädd. Heja på folk och bli inte förskräckt om de hejar på dig. Ett hej är ett hej. Och i 99 fall av 100 betyder det att någon tycker att du verkar trevlig och vill lära känna dig. Inget annat.

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna

  • Annonser