I händelse av kris eller krig

11/6, 2018
Det är inte ofta jag skriver här. Det är i runda slängar sju månader sedan sist, tror jag. Jag har för mig att jag tidigare uttryckt att jag bara skriver när jag inte mår bra och det kan nog stämma; just idag är det inget vidare. Jag känner mig sjuk i kroppen. Jag har ont och är darrig. Magen är i olag och jag känner mig jagad. Det är nog, kort sagt, precis så jag gick runt och kände mig dagligdags under flera år innan jag fick rätt på det hela. Skillnaden idag är att jag lärt mig känna igen tecknen på att jag närmar mig den där mörka gropen som jag har så svårt att komma upp ur. Jag har dessutom hyfsad koll på hur jag kan kontra den här skiten. Och så vet jag vad det är som ligger bakom de här känslorna.

I morgon är det din skolavslutning, Prinsessan. Fjärde klass. Ett år på ny skola. Det har varit både upp och ner; huvudvärken har vi i princip fått bukt med och förutredningarna på BUP borde snart vara klara. Ibland grälar vi men oftast kramas vi och jag är så glad att jag har dig hos mig. Jag tror att du tycker det samma. Jag tror att du trivs och mår bra här – bättre än hemma hos din mamma. Jag tror att allt hade varit frid och fröjd – om det inte vore för just henne.

Hon har hela tiden ansett att det här varit en prövoperiod – en tid där du skulle känna efter var du ville bo. Det var för all del det vi kom överens om, jag och din mamma, och det är klart att vi ska ha en diskussion om den saken. Problemet ligger i att när du enträget tjatade dig till en flytt ner till Skåne så gjorde du det med en tydlig målsättning och en konsekvent kommunikation. Du ville hit, kosta vad det kosta ville. Om du hade haft samma kommunikation till mig idag – alltså att du ville flytta tillbaka till varje pris – så hade saken inte varit konstig. Då hade du fått flytta på stört.

Det dumma är att du säger en sak till din mamma och en sak till mig – precis som det var innan du bestämde dig för att komma hit. Jag och din mamma är på precis samma plats som vi var för två år sedan. Vi står i låsta positioner och ingen kommer att vika en millimeter. Din mamma vill att du flyttar tillbaka. Jag vill att du stannar kvar. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte har egoistiska skäl till det, men jag är dessutom övertygad om att du faktiskt har det bättre här. Jag upplever dig som mycket mer harmonisk och mycket mer trygg än innan. Det känns som om du landat lite nu och av den anledningen kommer jag inte att släppa iväg dig till mamma, om hon inte har mycket goda argument för att du ska det. Och det har hon nästan garanterat inte. Det kommer antagligen att leda till nya konflikter. Familjerätt. Utredningar. Ovisshet. Tingsrätt. Den lilla tillit som jag och din mamma byggt upp under det här året kommer att raseras.

Jag bävar för det och faktum är att jag faktiskt hellre kommer att låta dig flytta tillbaka till mamma än att tvinga dig (och mig) att gå igenom en sån här process till. Om din mamma börja hota med tingsrätt när hon inte får sin vilja igenom så får hon ta dig. Det är inte rättvist mot alla inblandade att det ska bli som det var när jag drog din mor till tings för att få ha dig hos mig. Det är gjort. Jag har kämpat hela vägen in i kaklet en gång och jag vill inte göra det igen. Det skadar mer än det är värt.

Din mamma kommer på din skolavslutning imorgon och då vill hon ”sitta ner och en stund du och jag och prata med Prinsessan om hösten”. Jag har sagt att visst, det måste vi, men att vi heller inte får glömma att du inte ska behöva ta såna beslut. Både jag och din mamma vet att du inte klarar förändringar särskilt bra och att du vill vara alla till lags. Du kommer aldrig att fatta ett beslut där och då – om ens någonsin; jag har i något svagt ögonblick frågat dig var du egentligen vill bo och du har svarat att du inte vet. Kanske vet du trots allt. Jag tror att du vet. Men jag tror också att du helt enkelt inte vill göra någon ledsen. Det ska du inte behöva göra, men då måste jag och din mamma ta det beslutet åt dig. Det är fullständigt osannolikt att vi lyckas med den saken. Vi har inte klarat det på över åtta år så jag har svårt att tro att vi skulle fixa det imorgon.

Oavsett vad jag tror och vad jag tycker så kommer din mamma i morgon. Jag har bjudit in henne på grillunch. Vi kommer att ha det där samtalet – med eller utan dig, beroende på vad din mor har föresatt sig. Det kommer inte att leda till något och det kommer inte att bli vackert. Jag tror bestämt att det är därför som jag mår som jag mår idag. Det är det som ligger bakom min rätt risiga dagsform. Jag önskar att det vore över. Eller att det aldrig skulle hända.

Lämna en kommentar

by Anguin on 24 januari, 2024 • Permalänk

Publicerad i Barn, Livet, Processen

Publicerat av Anguin den 24 januari, 2024

https://anguin.wordpress.com/2024/01/24/kris-eller-krig/

Dra åt skogen

Det har gått några månader nu. Du har bott här sedan i början av augusti och det har inte varit någon dans på rosor, samtidigt som jag älskat det. Ibland häpnar jag över hur mycket du orkar bråka, men jag häpnar samtidigt över hur bra du passar in här. Du har så mycket vilja och du har så mycket att säga. Du är full av liv och tillvaron är lika brokig som jobbig som fantastisk med dig. Den är allt jag vågat hoppas på och allt jag kämpat för – från familjerätt till tingsrätt till tågresor, mejl och telefonsamtal. I augusti var jag fullständigt urblåst, men så fantastiskt lycklig över att jag äntligen fick ha min lilla dotter hos mig – efter alla dessa år.

Sedan du flyttade hit har jag och Å verkligen tagit tag i saker och ting som vi inte har kunnat ta tag i när du bott hos mamma. Vi har varit hos doktorn och kollat varför du ständigt har ont i huvudet och magen och vi ska snart till en barnläkare igen för att verkligen reda ut vad det är som händer med dig. Ont i huvudet varenda dag kan man ju inte ha. Dessutom ska du till BUP i Lund så att vi kan ta reda på vad det är som gör att du hela tiden är så ledsen, varför du har så förtvivlat dåligt självförtroende, hemsk självbild och svårigheter att tolka in omvärlden. Det är en massa andra grejer med, som att du har svårt att knyta an till människor, att du inte kan ta instruktioner, att du är otroligt bokstavlig och så vidare. Å misstänker att du är autistisk och jag är benägen att hålla med. Du ska träffa en psykolog, för man blir ärligt talat lite skärrad när man upptäcker att du skrivit att du inte vill leva på en teckning du gjort tillsammans med din lillasyster. Det blir liksom allvar då.

Din mamma har fan inte gjort ett enda dugg för att reda ut ditt mående. Visst, jag fattar att hon måste flyga till England och att hon har en annan dotter att ta hand om och att hon ensam försörjer er tre, men om hon inte är förmögen att ta hand om dig ordentligt så tycker jag inte att hon borde göra det. Ibland säger du att du saknar mamma. Det känns jobbigt, för jag trodde att du skulle finna dig tillrätta här och komma till ro, utan att ständigt behöva sakna. Jag trodde att det var mig du saknade och jag trodde att du kanske inte skulle sakna din mamma så mycket som du säger att du saknat mig. Ibland säger du att du vill flytta tillbaka. Det känns för jävligt. Helt för jävligt. Du kan inte fatta hur för jävligt det känns. En sådan dag slutar med att jag ligger till sängs och gråter. Jag brukar bli påverkad i flera dagar därefter. Det är så jävla jobbigt när det händer. Det tar fullständigt knäcken på mig och det gör att jag ständigt känner mig trött och orolig; jag vet inte vad du plötsligt bestämmer dig för. Det blir så förbannat konstigt i vardagen också. Folk undrar varför jag är hängig, det går dåligt på jobbet och hela mitt mående går ut över de som står mig närmast – också dig. Och jag vill berätta för alla att jag är förtvivlad längst inne i själen för jag känner mig ratad och övergiven och orättvist behandlad, men det kan jag inte, för det skulle vara det enda jag pratade om då.

Så här fin var du på en halloweenfest 2017…

När du säger att du vill flytta är min första reaktion att bli förbannad – fast innerst inne förstås; både jag och din mamma har försäkrat dig om att vi kommer att vara glada oavsett var du väljer att bo. Jag tror du fattar att det är ren lögn. Din mamma berättade att hon gick in i väggen när du flyttade till mig och själv går jag sönder inombords vid tanken på att du skulle flytta härifrån, så att all skit vi gått igenom blir förgäves.

Efter att jag blivit arg blir jag så ledsen. Jag tänker att jag inte vill ha dig här mer – att det är bäst att du flyttar hem till din mamma och att du stannar där, för jag vill inte ha med dig att göra mer. Det känns som om du gör slut med mig varenda gång. Hjärtat fullkomligen mosas. Men några dagar senare är du övertygad om att du aldrig ska flytta härifrån och att du har det så bra här. Och jag håller med. Jag tror på fullaste allvar att du har det bättre här – att jag och Å kan ge dig en bättre tillvaro och att vi bättre kan lära dig om hur livet fungerar. Din mamma hon försöker bäst det går, men jag vet att vi gör det bättre här. Därför kan jag inte bara låta dig flytta tillbaka när du säger att du vill det. Det blir förstås särskilt svårt när din mamma har samma inställning.

Idén var att du själv skulle få välja var du ville bo, för vi hade ju den här terminen som testperiod. Den är inte över än, men när jag pratade i telefon med dig för någon timme sedan hade du åter bestämt dig för att du ville stanna hos din mamma; jag lät dig vara hos henne även om det egentligen är ”mitt” höstlov. Du är så fantastiskt kortsiktig att du bara kan se det som sitter framför näsan på dig. Just nu är det dina gamla skolkamrater och en halloweenfest. Jag ska inte sticka under stol med att jag tror att din mamma fixat till det för att påverka dig. Mitt i det här skickade du mig en liten bild på din halloweenkostym och önskade mig glad halloween. Jag övervägde att inte svara, för det var så satans ironiskt. Glad halloween själv, din… Men jag svarade förstås. Jag skrev att jag saknade dig och att jag älskade dig, för det är ju så det är.

Men problemet med att du ska välja själv är just det. Beroende på vad som råkar hända just för ögonblicket så vill du det ena eller det andra. Och egentligen har jag hela tiden vetat att det som BUP och skolkuratorn säger är korrekt – du är för liten för att kunna göra det valet. Och då återstår ett alternativ: jag och din mamma ska bestämma det tillsammans. På sju år är det enda vi kunnat komma överens om att du ska bo här på prov i en termin – det, och att vi inte kan låta dig bestämma var du ska bo. Vi kommer aldrig dock att komma överens om den saken. Det kommer att bli precis samma visa igen. Samma vidriga process, samma ångest, samma väntan, samma tårar, samma bitterhet. Din mamma kommer aldrig att vika sig och jag kommer inte heller att göra det om jag inte ser att du skulle få det betydligt bättre hos henne. Men det tror jag inte att du kommer att få. Om jag på något vis kunde få någon oberoende att ta beslut om var du skulle bo – utan att jag och din mamma fick något att säga till om – så hade det kanske varit bäst. Men det går din mamma antagligen aldrig med på. Det rimliga är att vi kommer att återgå till hur det var innan – att du kommer att bo hos din mamma. En del av mig vill bara säga att visst – flytta hem till mamma. Det viktigaste är att du är lycklig. Det skulle vara en sådan lättnad att ha det överståndet för den här ovissheten suger livet ur mig och jag vet ju att du inte precis kommer att fara illa hos henne – så länge hon tar dig till psykolog och ger dig den tid du behöver.

Samtidigt vet jag om att det inte är så enkelt. Det kommer inte att vara överståndet bara för att jag slutar kämpa och försöker ta den enkla vägen ut, för det finns ingen enkel väg. Jag kommer alltid att få trösta dig och lyssna på hur ledsen du är över att du saknar antingen mamma eller mig. Din sorg – som också är min – kommer med andra ord aldrig att ta slut. Du kommer aldrig att komma till ro och du kommer alltid att nära en längtan och en vilja att flytta till än den ene och än den andre. Jag kommer alltid att få ta ansvar för din sorg utan att egentligen kunna påverka den. Om vi på något sätt hade kunnat bestämma att du ska bo kvar här så hade det kanske varit enklare. Det hade känts som om jag hade större mandat att ta hand om dig och att fatta beslut som rör dig.

Jag kommer inte att gå till rätten för att få saken utredd. Inte igen. Jag har ingen chans där. Mitt enda alternativ i tingsrätten kommer att vara att försöka få ensam vårdnad och det kommer inte att hända. Det kommer bara att kosta en jävla massa tid och pengar och det kommer att åsamka både dig, mig, dina syskon, din bonusmamma och din biomamma större smärta och sorg än du kan ana. Det som återstår är väl egentligen att jag kastar in handduken och då är det här experimentet över – trots att det kommer att betyda att jag får se dig sakna, gråta och lida från åskådarplats, med nästan ingen makt att påverka.

…och så här ledsen var du hösten 2017. 10 år gammal. Jag ska göra allt som står i min makt för att du ska få hjälp.

En parentes på en termin. Det var det jag fick av din uppväxt. Jag kan inte beskriva hur besviken, arg och ledsen jag är nu. Det är helt jävla ogripbart hur förtvivlat ledsen jag är. Det känns som om du kan dra åt helvete och stanna där; det kommer bara att vara jobbigt att du ska komma hit och gästspela några timmar varannan helg. Fan att du skulle vara så förbannat kortsiktig och impulsstyrd! Fan att du inte fattar dit eget bästa.

Det känns så för jävla typiskt. Jag har tidigare sagt till mig själv att jag aldrig kan ha allt. Om jag har ett jobb så är jag singel, har jag ett förhållande har jag inte dig, har jag dig så är jag sjuk, är jag frisk så har jag ingen bostad – det är liksom aldrig så att jag kan få ha jobb, bostad, förhållande, hälsa och så dig. Det känns som om såna saker är helt grundläggande och självklara och att det är något som de flesta lyckas med, men inte jag. Det kanske är någon form av förbannelse som jag tvingas leva med? Aldrig ska man kunna vara helt lycklig. Fy fan. Det här livet är fan i mig byggt på sorg och svårigheter. Och nu känns det som om jag är självisk och som att jag borde ha varit en bättre pappa.

”Jag ska inte flytta nu på några år!” sa du i telefon. Jag skulle vilja säga att du inte ska flytta alls mer, att du faktiskt inte får komma hit och bo, att du borde stanna hos din mamma, att jag skiter i vilket och att det ska bli skönt att slippa få hjärtat krossat när du får dina nycker. Men det kan jag förstås inte. Det får stanna här på bloggen, och frågan är om du någonsin får läsa det, oavsett hur gammal du blir. Du är min dotter och du ska veta att jag alltid älskar dig och sätter dig först. Idag, just nu, finns mycket förtvivlan i mig och den färgar hur jag mår och hur jag tänker, men innerst inne skulle jag dö för dig och det vet du.

Jag älskar dig och du är alltid välkommen hit. Jag vill allra helst att du bor här hos mig, och det är väl egentligen inte dig jag borde vara arg på, utan din mamma som är lika jävla förändringsbenägen som en sengångare i en hink tjära och självisk som själve fan. Om hon verkligen ville ditt bästa så skulle det inte vara någon diskussion. Jag borde vara arg på hur samhället är beskaffat – att en man knappt aldrig får chansen att få vara med sina barn för att domstolarna nästan alltid dömer till mammans fördel. Jag borde vara arg på omständigheterna och det är jag. Jag hatar omständigheterna så innerligt att jag vill bita sönder mina tänder och slita någonting i stycken med mina bara händer. Det är inte ditt fel. Fast just ikväll vill jag nog vara ensam ett tag. Och just ikväll kan du dra åt skogen.

3 kommentarer

by Anguin on 31 oktober, 2017 • Permalänk

Publicerad i Barn, Känslor, Kärlek, Livet, Nooooo!, Processen

Publicerat av Anguin den 31 oktober, 2017

https://anguin.wordpress.com/2017/10/31/dra-at-skogen/

Stökigt barn

Det känns jobbigt nu och det är bara en knapp vecka sedan Prinsessan började i nya skolan. Hennes lärare kontaktade mig i morse och förklarade att Prinsessan varit uppkäftig och otrevlig – i rent trots mot läraren: ”Det där tänker inte jag göra!” hade hon sagt.

Och det är lite så det är hemma också. Mitt älskade lilla barn är envis som en gris och kan allt om att trotsa, men jag är orolig för att det är något annat inblandat. Jag tror att Prinsessan har problem med självförtroende och självkänsla. Hon ger upp redan innan hon försökt och går till ytterligheter för att komma undan nya saker – som hon potentiellt kan misslyckas med.

Jag försöker peppa henne och bygga upp henne på alla sätt, men det verkar inte göra någon större skillnad. Jag har velat och funderat över vad jag ska ta mig till, men med tanke på morgonens samtal från skolan har jag bestämt mig. Jag ska sätta Prinsessan i någon form av terapi så att någon som verkligen kan får hjälpa henne.

Det är jobbigt det här, och det gör mig ledsen att min lilla tös mår så dåligt.

Lämna en kommentar

by Anguin on 22 augusti, 2017 • Permalänk

Publicerad i Barn, Känslor, Livet, Nooooo!

Publicerat av Anguin den 22 augusti, 2017

https://anguin.wordpress.com/2017/08/22/stokigt-barn/

Första skoldagen revisited

Idag var Prinsessans första skoldag. I fjärde klass. I sin nya skola. Hemma hos oss. Det gick fan ta mig vägen. Efter alla dessa år. Jag kan knappt tro att det är sant. Hon kom hem, till sist. Detaljerna är oviktiga, men hon är äntligen här. Jag drar en djup suck av… lättnad? Glädje? Alla känslor i världen.

2 kommentarer

by Anguin on 16 augusti, 2017 • Permalänk

Publicerad i Barn, Funderingar, Livet, Processen, Yes!

Publicerat av Anguin den 16 augusti, 2017

https://anguin.wordpress.com/2017/08/16/forsta-skoldagen-revisited/

Är det här dagen?

Idag, min kära Prinsessa, är jag betydligt sämre än jag var igår. Tåget till Växjö där jag skulle träffa din mamma var en halvtimme sent; tur att jag hade lite extra marginal så att jag inte missade tiden. Jag antar att det egentligen finns mycket att säga om det där mötet. Jag försöker dock hålla det kort för jag är trött och sjuk. Hur som helst: det var tydligt att jag dels målat upp en onödigt negativ bild och dels att din mamma och jag inte samma minnen av det telefonsamtal vi hade den 24/5.

Jag gick till mötet för att träffa ett avtal om hur det skulle gå till när du skulle flytta. Din mamma hade inte samma inställning. Turligt nog hade jag och Å ett långt samtal igår där hon påminde mig om att lämna mina egna tankar och känslor utanför. Hon underströk att jag skulle vara din ambassadör och berätta om det du uttryckt att du ville – inte mina intryck, åsikter och känslor. Det gick bättre än någonsin att prata med din mamma – och med familjerätten. Jag förklarade helt enkelt vad du gjort – att du pratat med din rektor om att byta skola och med skolsköterskan istället för en kurator – och att du hade ett genomtänkt resonemang bakom din önskan att flytta. Jag tappade aldrig humöret eller blev upprörd.

Din mamma förklarade att du inte alls varit så tydlig i din kommunikation med henne. Hon tog också upp en handfull grejer som hon inte var så nöjd med, som att jag låtit dig gå på studiebesök på skolan här i Skåne utan att berätta det för henne och att du åkte ensam på tåget. Men jag märkte att luften på något sätt gått ur henne. Familjerätten argumenterade mot henne och hon blev tystare. Hon grät en hel del. Hon var så klart ledsen, för hon förstod vartåt det barkade. Jag förstår henne, för jag har varit i precis samma sits. Jag gissade dessutom rätt när jag antog att en del av det hela hade att göra med pengar.

Hon var rädd att inte kunna bo kvar i sin lägenhet. I det läget kändes det bra att jag och Å tidigare pratat igenom vad som var acceptabelt för oss, så jag erbjöd henne att behålla barnbidraget (som vi ändå aldrig haft tillgång till här i Skånefamiljen) och att hon skulle slippa betala underhåll till oss. Utfallet blir att vi slipper betala dryga 1 500 kronor i månaden till henne. Dessutom betalar hon hälften av dina resor.

Det kändes rätt bra att kunna komma med det budet. Man märkte att hon blev lite lugnare och efter det så gick mötet i stort sett ut på att vi drog upp riktlinjerna till en överenskommelse för hur din flytt hit ska se ut. Din mamma ville vara med och bestämma vilken skola du ska gå i och så pratade vi om hur umgänget med henne ska fungera. Till höstlovet ska vi utvärdera hur du haft det och ge dig en chans att ändra dig. Om allt verkar bra då så kör vi helt enkelt på.

Jag tog helt slut på vägen hem. Tåget var 20 minuter försenat och jag kände mig sjuk och jävlig. Jag är fortfarande matt som… en matta, men jag har packat väskan och imorgon tidigt åker vi till Spanien – du och jag och hela familjen. Jag går och lägger mig efter en stadig pastis, svag, trött och snuvig, men jag gör det med vetskapen om att det här kanske är första dagen på resten av mitt liv. Det här kanske är dagen som är början till slutet för åratal av kamp, sorger, misströstan och sorger. Det här är kanske dagen då vi äntligen kan hoppas på att du får komma hem.

Lämna en kommentar

by Anguin on 16 juni, 2017 • Permalänk

Publicerad i Barn, Livet, Processen, Yes!

Publicerat av Anguin den 16 juni, 2017

https://anguin.wordpress.com/2017/06/16/ar-det-har-dagen/

Frontlines

Det här inlägget publiceras efter en viss tidpunkt eftersom jag inte vill avslöja för mycket för fel läsare.

Senaste halvåret, sedan i februari, har Prinsessan talat allt mer om att flytta till mig. Hon har talat om det tidigare också, men relativt sporadiskt. Sedan februari har hon däremot varit mycket tydlig med vad det är hon vill. Jag har svarat att hon så klart är välkommen hem, men att det är viktigt att hon är tydlig med sina önskemål – och att mamma måste veta. Jag och exet har haft en relation som mycket sakta blivit bättre och vi kan nu ses utan att det blir bittert och skitkonstigt, så jag har varit öppen med att jag har påmint Prinsessan om att påminna mamma. Exet har svarat att det inte är någon omöjlighet, men att hon vill att Prinsessan ska träffa en kurator eller terapeut så att hon får prata med någon om vad hon känner och vill, och att hon vet vad hon ger sig in i när hon byter skola och flyttar från kompisarna.

”Vi får se till att vi får det här klart innan sommaren.” har Exet sagt. För min del passar det utmärkt och vi kom överens om att Exet skulle ta tag i kuratorbiten så snart som möjligt. Tiden gick och inget hände. Prinsessan undrade, frågade och tjatade och jag svarade att vi måste ha tålamod för mamma ska ordna så att du kan prata med någon om vad du vill. Hemma hos Exet uppträdde Prinsessan demonstrativt, bland annat genom att trotsa och genom att sätta upp post-its i hela lägenheten där hon skrev ”jag vill bo hos pappa”. Sedan tog hon själv tag i problemet. Hon gick till sin rektor och bad henne helt sonika om hjälp att byta skola, för att sedan boka egen tid med skolsköterskan – som hon tyckte fungerade bra som kurator. Både rektorn och skolsköterskan (som de facto har utbildning i terapi) berättade för mig att Prinsessan var mycket tydlig och att hon hade en uppsättning mycket genomtänkta argument för att flytta, bland annat det att hon bott hos mamma så länge att det nu inte är mer än rättvist att hon bor hos pappa och att hon har en större familj med fler att sakna här hemma. När man frågar henne om hur hon känner inför att lämna kompisarna så svarar hon att det så klart kommer att vara ledsamt, men att hon kommer att få nya kompisar. Hon är rätt klok, den där tjejen, och jag har känt mig mycket glad och hoppfull: ska jag äntligen få ha min lilla stora tjej hos mig, som det var menat? Som en riktig familj, ett riktigt liv? Jag har knappt kunnat tro det men varit försiktigt positiv.

Till sist kontaktade Exet mig och förklarade att hon bokat en telefontid där Prinsessan skulle prata med en terapeut. Den låg några veckor fram i tiden. När dagen väl kom, visade det sig att det inte alls var Prinsessan som skulle prata – utan Exet – och att det var fråga om någon sorts förberedande samtal inför ett framtida möte. Exet fick alltså definiera problemet och sedan tog väntans tider åter vid. Ytterligare några veckor senare ägde mötet rum, men återigen var det Exet som hade kontakten med terapeuten och inte Prinsessan. Jag undrar i mitt stilla sinne om det var ett medvetet drag eller om Exet missförstod alltsammans. Icke desto mindre.

Den 24 maj ringde Exet. Jag satt på tåget på väg till Helsingborg där jag skulle fira min examen från yrkesutbildningen jag gått de senaste två åren. Täckningen var inte den bästa, bakgrundsljuden var många och Exet pratade inte helt tydligt, eftersom hon var upprörd och tidvis grät, men i grova tal gick samtalet så här:

Hon: ”Jag har pratat med terapeuten nu.”
Jag: ”Har du? Skulle inte Prinsessan..?”
Hon: ”Det trodde jag också, men så var det inte. Terapeuten säger i alla fall att Prinsessan inte under några omständigheter ska blandas in i det här beslutet; det är något som du och jag måste komma överens om.”
Jag: ”Självklart.”
Hon: ”Vi måste låta henne flytta. Annars kommer hon att hata oss för all framtid.”
Jag: ”OK. Ja, det är lugnt. Det ordnar vi.”
Hon: [Snyftar]
Jag: ”Hur är det? Hur känns det?”
Hon: ”Hur tror du?”
Jag: ”Så klart. Jag förstår. Var inte ledsen. Jag lovar att vi fixar det här. Hon kommer att få det jättebra och det är inte så att ni aldrig ses igen; vi byter rakt av så att du har henne mer på loven och så kör vi på det upplägget.”
Hon: ”Jag vet inte om jag har möjlighet att träffa henne varannan helg!”
Jag: ”Men hur kan det komma sig?”
Hon: ”Jag har inte råd!”
Jag: ”Men oroa dig inte för det. Du behöver inte betala något underhåll till mig. Jag behöver inte de pengarna.”
Hon: ”Men det är inte bara det! Om hon flyttar får jag mindre bostadsbidrag och så får jag inte behålla barnbidraget!”

Jag minns inte precis vad mer vi talade om, bortsett från att hon ville att vi skulle ses i familjerätten för att upprätta ett avtal för hur det skulle fungera när Prinsessan flyttade. Jag berättade att vi inte behövde gå till familjerätten, eftersom ett avtal oss emellan är lika giltigt som ett som upprättats av familjerätten. Hon menade att med tanke på vår historik och våra samarbetssvårigheter så ville hon helst att vi sågs med en moderator. Visst, sade jag. Jag vill inte att du ska känna dig obekväm. Jag vill att vi ska fixa det här så att det blir så bra som möjligt för alla. För mig stod sakfrågan klar: Prinsessan ska flytta till Skåne och börja i ny skola till hösten, men premisserna för det är inte helt klara.

Sedan dess har avtalstid bokats, Prinsessan har varit på studiebesök i sin framtida skola och jag har funderat en hel del på vad det är för slags avtal Exet pratade om. Med hennes oro för pengar i bakhuvudet har jag dragit (kanske – förhoppningsvis – falska) slutsatser om att det är det saken handlar om. Om hon skulle mista delar av sitt bostadsbidrag, barnbidraget och det underhåll jag betalar så skulle det innebära en förlorad inkomst på 2 500-3 000 spänn per månad och hon skulle antagligen tvingas flytta till antingen något mindre eller något med betydligt lägre standard. Hade jag varit i hennes kläder hade jag gjort en hel del för att försöka bibehålla den levnadsstandard jag hade, så jag förstår hennes (eventuella) önskan att försäkra sig om mitt fortsatta bidrag och bibehållna barnbidrag.

Samtidigt är det förstås fullständigt vansinnigt. Eftersom det i lagens mening egentligen skulle vara hon som betalade mig om Prinsessan bodde hos mig, så skulle jag få barnbidrag plus underhållsbidrag från henne. Skillnaden mellan 2 500 kronor i extra inkomst (som det hade sett ut om hon betalade mig och jag fick barnbidraget) och runt 1 500 kronor i utgift (alltså min nuvarande situation) är 4 000 kronor. I effekt skulle det betyda att jag i princip betalade henne 4 000 kronor i månaden, att jag försörjde henne, samtidigt som Prinsessan bor hos mig och jag bär upp 95% av kostnaderna för henne. Det låter också helt otroligt, men faktum är att jag inte skulle bli särskilt förvånad om det visade sig att det förhåller sig på det viset.

Jag har suttit och funderat över worst case, vad jag skulle vilja uppnå och vad jag kan acceptera. Människor runt mig har uppmanat mig att inte gå med på ”vad som helst”, medan jag faktiskt kan tänka mig att gå med på rätt mycket bara för att slippa bråka och för att äntligen få hem flickungen; pengar är absolut inte det viktigaste när det gäller mitt barn. Bara Exet hon ställer helt orimliga krav kommer jag att säga tvärt nej, och då är vi i en konflikt som bara kan lösas om endera parten ger sig – eller återigen i domstol, något som jag självfallet vill undvika till varje pris. Nåväl. Den som lever får se, tänkte jag. Hon får helt enkelt bara berätta vad hon vill och jag hoppas att hon överraskar mig på ett positivt sätt.

Idag hämtade jag Prinsessan på skolavslutning och vi for hem till Skåne. Vi pratade en del i bilen under den långa resan hem och jag berättade att jag skulle träffa hennes mamma.

”Imorgon träffar jag mamma och då ska vi prata om hur det ska bli nu med din flytt. Vi måste komma överens.”
”Jag vet. Jag var lite ledsen igår, för det känns jobbigt att lämna alla kompisar.”
”Det förstår jag absolut. Du vet att du inte måste flytta va? Du kan ångra dig om du vill och då stannar jag bara hemma imorgon.”
”Jag vet att jag får det, men jag vill inte ångra mig. Jag vill bo hos dig.”
”Det får du. Det ska bli så fint att äntligen få ha dig hemma. Vad har mamma sagt om mötet vi ska ha?”
”Inte mycket. Hon har sagt att jag får bestämma helt själv när jag blir 12.”

Det tog ungefär en halv sekund innan jag drog nya slutsatser om vad som skulle kunna vara Exets syfte med mötet hos familjerätten. Det är mycket möjligt att det inte alls handlar om pengar – åtminstone inte bara om pengar – utan om att hon tycker att Prinsessan ska flytta när hon fyller 12 och inte alls till hösten och att det är det hon vill upprätta ett avtal om. Det är faktiskt mycket troligt. Jag har svårt att beskriva känslan som sköljde genom mig vid insikten. Det kändes kanske som om någon stack hål på mina fötter och fingrar och att allt rann ur mig. All kraft och all ork och allt hopp.

Jag ska alltså stiga tidigt ur sängen imorgon och jag ska resa i två timmar till Växjö. För resan ska jag betala i runda slängar 200 spänn. Sedan ska jag sitta i en och en halv timme på ett möte där hon åter ska stipulera villkoren för hur saker ska vara. Om det nu är så som jag tror så kunde hon väl för i hela helvete bara kläckt ur sig det på telefon: Prinsessan får bara flytta när hon fyllt 12. Sedan ska jag åter betala 200 spänn och spendera ytterligare två timmar på tåget. Jag ska alltså punga ut med 400 kronor och lägga nästan en hel dag på att åka till Växjö för att hon ska berätta att Prinsessan inte ska flytta förrän om två år och att vi ska teckna något jävla ”avtal” om det.

Jag har fått någon jäkla sommarinfluensa från ungarna. Jag är svag, jag hostar och jag bara vill inte. Jag vill inte åka dit för jag är rädd att det kommer att bli som jag fruktar och då är jag rädd att jag inte kan hålla mig i skinnet. Jag är rädd att jag kommer att berätta precis vad jag tycker om henne och hennes beteende. Jag är rädd för att stackarna på familjerätten återigen ska sitta stumma och passiva – trots att Prinsessan uttrycker precis det hon vill göra. Jag är rädd för att berätta för Prinsessan att mamma låtit oss hoppas förgäves och att hon återigen har ändrat sig. Jag är rädd för att Prinsessan inte orkar vänta, att hon ändrar sig. Jag är rädd att hon aldrig kommer att bo hos mig.

Mitt enda hopp är att jag är alldeles för svartsynt och att jag tolkar in långt mycket mer än vad Exet avser. Men varför i hela friden vill hon ses på familjerätten om det inte är någon jäkligt stor grej hon vill ta upp? Jag hoppas att det bara är någon skitsak och jag hoppas att jag bara målar fan på väggen, precis som vanligt; det är ju det som jag gör bäst.

Min lilla Prinsessa. Av allt mitt hjärta önskar jag att din mamma bara gör dig till viljes, att du slipper vänta, slipper oroa dig och slipper längta. Du förtjänar att bli tagen på allvar. Du förtjänar att alla lyssnar på dig, för du är förståndig och du vet vad du vill. Jag sätter allt mitt hopp till att den här långa, långa väntan äntligen ska få sitt slut i morgon. Du finns alltid i mitt hjärta och jag vill bara att du ska vara lycklig – var du än väljer att bo. Stora kramar från din pappa, som i skrivande stund helst vill springa och gömma sig.

Lämna en kommentar

by Anguin on 16 juni, 2017 • Permalänk

Publicerad i Barn, Känslor, Livet, Processen

Publicerat av Anguin den 16 juni, 2017

https://anguin.wordpress.com/2017/06/16/frontlines/

Vad ska man göra?

Vad ska man göra då man inte får ta sitt liv?

Vad ska man göra när man inte får sticka och aldrig komma tillbaka?

Vad ska man göra när situationen är olösbar?

Ska livet vara så här? Ska man leva med de här känslorna? Ska man leva under de här förhållandena?

Då tror jag att jag tackar nej.

Lämna en kommentar

by Anguin on 6 april, 2017 • Permalänk

Publicerad i Känslor, Nooooo!

Publicerat av Anguin den 6 april, 2017

https://anguin.wordpress.com/2017/04/06/vad-ska-man-gora/

Död?

Det var lite drygt två år sedan jag skrev här, och dessförinnan var jag inte direkt aktiv med skriverierna. Anledningen är att jag helt enkelt har levt ett bra liv i jämförelse; för mig har bloggandet varit ett sätt att spy ur mig lite skit och kanske få sympati för min situation. När jag inte har något särskilt att klaga över så skriver jag inte heller. Drivkraften har varit sorg, ilska, frustration, ångest och liknande känslor. Det är en rätt tråkig drivkraft, inser jag, men så är det. Jag betvivlar att jag kommer att skriva igen inom den närmsta framtiden, men nu skriver jag i alla fall. Det har föranletts av något så märkligt som en lust att skriva för skrivandets egen skull. Det är konstigt eftersom jag nu för tiden ytterst sällan har den lusten, och när jag har den skriver jag saker som jag känner att jag måste skriva. Samtidigt kan jag inte förneka att det är skönt att låta tankarna flyta ut så här. Jag är en skrivande varelse och trivs egentligen allra bäst när jag kan uttrycka mig i skrift.

Jag återhämtar mig från en besvärlig förkylning som gjort mig matt och yr de senaste två veckorna. Jag började bli märkbart bättre för två dagar sedan, men det har gått långsamt. Jag får ta en sak i sänder och vila mycket och då passar det bra att skriva lite. Det blir nästan automatiskt en bra dag när jag kan sitta och knappa lite. Den här dagen är dessutom vacker. För en gångs skull ligger det riktig snö i Skåne och den smälter inte bort. Solen skiner in i vardagsrummet och min treåring pysslar med lite av varje, samtidigt som barn-tv maler på i bakgrunden.

Det är bra. Jag mår bra – i själen alltså. Det känns förvisso som om att jag har ett stort sår i mig, men just nu läker det och ömmar på ett bra sätt. Tyvärr hör det inte till vanligheterna. Eller – i alla fall är det så att jag nästan aldrig hinner stanna upp och känna efter. Det går för fort helt enkelt, och det är nog inte så bra. För jag vet att det kan vara annorlunda imorgon. Faktum är att det har varit det de senaste månaderna, till och från. Det där såret brukar kännas infekterat och det brukar värka. Jag är otrygg och osäker och mår nog egentligen inte så bra. Men idag är en bra dag. Jag tycker om den.

Lämna en kommentar

by Anguin on 12 februari, 2017 • Permalänk

Publicerad i Funderingar, Yes!

Publicerat av Anguin den 12 februari, 2017

https://anguin.wordpress.com/2017/02/12/dod/

Moral

Det finns många olika sorters moral. Det finns moral som kopplas till etik, det finns moral som kopplas till humör eller sinnesstämning och så finns det arbetsmoral. Det är om det där sistnämnda jag vill skriva några rader. De senaste tre åren har min arbetsplats dragit ner. Det rör delvis antalet anställda men främst omkostnader för de tidningar vi producerar. Det har lett till att tidningarna blivit gradvis sämre och att en del av dem lagts ner.

När jag började här hade jag ett av de bästa jobb jag kunde tänka mig; mina drömmar hade slagit in och jag jobbade så mycket att det nästan inte var hälsosamt. Jag gjorde det för att det var roligt och för att det gav mig saker. Jag hade förtroende från ledningen, kallades ”en tidningsmänniska” och gick från klarhet till klarhet. Mitt jobb kändes uppskattat och viktigt: folk började lägga märke till mitt namn ute i stora världen också. Men så började de svåra åren ge sig tillkänna också hos oss på förlaget. Vi hade lyckats rida ut de värsta av lågkonjunkturens vågor utan att behöva sparka fler än en handfull kollegor (till skillnad från kollegor i branschen, där mer än 25% fick gå från sina jobb), men det verkade inte gå längre. Så resurserna ströps och min tidning blev därmed en liten smula sämre. I kombination med konkurrensen på marknaden räckte det för att vi skulle börja tappa läsare och eftersom intäkterna inte blev de samma som förr valde man att strypa min budget ytterligare. Så fortgick det tills tidningen slutligen lades ner. Det var ett och ett halvt år sedan det skedde, men fortfarande strömmar det in likes på tidningens fb-sida, vilken fortfarande finns kvar.

I takt med att resurserna ströps och tidningen tappade läsare blev det förändringar i ledningen. Den nya chefen har bara sett nedgången – inte storhetstiden – och det verkar det som om hans förtroende för mig redan från början var ganska lågt. Nu jobbar jag med en annan tidning som lämpades över till mig för några månader sedan. Den var redan då förlusttyngd och på gränsen till att läggas ner. Nu förväntas jag komma med lösningar som vänder minus till plus, fast jag knappt ens fått grepp om vad det är för tidning, vilka som läser den och varför de hela tiden blir färre.

I måndags fick jag reda på att min chef var hemma i vinterkräkan. Jag gick och frågade second in command om det fortfarande var aktuellt att genomföra det planerade mötet på tisdagen; om inte så tänkte jag arbeta hemma. Second in command menade att det nog var bäst att skjuta upp mötet tills chefen blev frisk och föreslog fredag som ny mötesdag. Följaktligen arbetade jag hemma igår. Men tro det eller ej: där nåddes jag av ett telefonsamtal där en av mötesdeltagarna undrade varför jag inte var på jobbet. Vi skulle ju ha möte. Jag förklarade mitt samtal med second in command och hänvisade till vår plan att avhålla mötet på fredagen.

I morse när jag kom till jobbet gick jag in till chefen (som nu var på plats) för att stämma av med honom:
”Jag pratade med second in command i måndags och med tanke på att du var sjuk så siktade vi på fredag istället.”
”Ja. Men det var i måndags jag var sjuk. Vi hade mötet igår.”
”Det var ju lite olyckligt. Second in command menade…”
”Det må vara hänt. Vi hade mötet i alla fall. Jag informerar dig om vad vi gick igenom på fredag.”

Det gjorde mig rätt irriterad. Chefen valde alltså att hålla ett möte om min tidning och ta beslut om den utan att jag fick vara med och komma med synpunkter eller ens lyssna på resonemangen. Dessutom verkade han se det som att jag misskött mig som inte var på plats i tisdags. Just nu har det resulterat i att jag skriver ett blogginlägg om arbetsmoral – som i skrivande stund är ofantligt dålig. Men för att vara ärlig började förfallet i samma stund som förlaget började förfalla – genom att höja kraven och sänka resursnivån. Min arbetsmoral har blivit sämre undan för undan de senaste tre åren och jag har faktiskt sett mig om efter andra jobb. Det är något djupt olustigt över att se hur saker och ting rinner som vatten mellan fingrarna hur man än kupar händerna samtidigt som man vet att man hade kunnat lösa problemen om man bara fått pengar nog att köpa en skål. Det gör mig illa till mods att uppleva hur chefen går över huvudet på mig och det gör mig väldigt omotiverad när han klart och tydligt inte har förtroende för mig och mitt arbete.

Kort sagt: idag är min arbetsmoral så låg som den någonsin varit. Jag är ytterst nära att resa mig upp och gå längs korridoren tills jag kommer längst ner dit chefen har sitt kontor. Väl där skulle jag överräcka mitt korta meddelande om min uppsägning. Det enda som hindrar mig är att jag inte vet vad jag skulle göra sedan; arbetslöshet är inte direkt moralhöjande det heller. Så jag sitter väl här och harvar vidare med en skittidning som jag inte intresserar mig det minsta för och som antagligen kommer att läggas ner inom ett par månader ändå. Jag har inga resurser för att göra den bättre så även om jag var våldsamt passionerat förälskad i blaskan och dess innehåll så skulle jag ändå inte ha kunnat göra något för att vända den tragiska utvecklingen. Det är som att sitta och se någon dö. Allt jag kan göra är att blåsa in lite luft i de rosslande lungorna för att hålla stackarn vid liv ytterligare några dagar. Det är ett ofantligt resursslöseri och dessutom förödmjukande. Jag är en jävligt duktig tidningsmupp och jag har all förmåga i världen att lägga ner min själ i projekt som jag upplever som meningsfulla. Att jag blir satt att vispa sur grädde ser jag nästan som en förolämpning; är det allt jag duger till? Vem fan som helst fattar väl att sur grädde inte blir fluffig hur man än vispar den. Dessutom stinker den.

Fy fan för att jobba på undantag. Det finns mängder med organisationer (och chefer) som jag hellre skulle arbeta för. Det är dags att lämna den här skutan och ta sig till en båt som håller vatten och där jag har förtroende nog att stå vid rorkulten. Det är idag det börjar. Idag är början till slutet för dålig arbetsmoral och för min tid på den här skorven. Jag ska vidare. Havet är blått, stort och kan ta mig var jag vill. Känner du till ett fartyg med ärlig besättning och en hygglig skeppare så mönstrar jag gärna på. Jag erbjuder kompetens, plikttrohet och yrkesstolthet. Jag bidrar med innovation, passion och nya lösningar. Jag står för mångsidighet, icke linjärt tänkande och en jävligt het penna. Dessutom kan jag garantera god arbetsmoral så länge jag tas på allvar och så länge jag får förvalta ett förtroende. Jag finns här, men jag skapar min egen framtid. Vänta inte för länge.

2 kommentarer

by Anguin on 28 januari, 2015 • Permalänk

Publicerad i Funderingar, Känslor, Livet, Menförihelvete

Publicerat av Anguin den 28 januari, 2015

https://anguin.wordpress.com/2015/01/28/moral/

12/3, 2014: Och så var det nutid

Som ni fattat har jag skrivit en mängd inlägg under Processen, inlägg som jag inte publicerat förrän efter det att själva Processen avslutats. De har jag undan för undan publicerat med jämna mellanrum tills inga inlägg fanns kvar och jag så att säga kommit ikapp. Hädanefter publiceras inlägg när de är färdigskrivna. Bara så att ni vet.

2 kommentarer

by Anguin on 19 januari, 2015 • Permalänk

Publicerad i Processen, Whateva...

Publicerat av Anguin den 19 januari, 2015

https://anguin.wordpress.com/2015/01/19/123-2014-och-sa-var-det-nutid/