31/8, 2014: Responsen

Samma kväll som jag skrivit mejlet i förra inlägget fick jag ett sms från exet. Det löd så här:

”Jag har sett ditt mail. Ska lägga tjejerna nu och svarar dig imorgon.” Jag var fortfarande omtumlad och väldigt besviken, så jag svarade:
”Om du tänker föra ett resonemang som grundar sig på att jag har mig själv att skylla, ber jag dig låta bli.”

Hittills inget svar, ett förhållande som på sätt och vis bevisar min tes; det hon tänkte skriva var en radda förmanande ”I-told-you-so”-skitsnack, där hon egentligen inte hade annat att säga än att det hela är mitt fel, alternativt hänvisa till domen som just fått laga kraft. I det fallet skulle hon antagligen säga nåt i stil med att ”eftersom domen är som den är så har jag inga förpliktelser gentemot dig”. På ett rent juridiskt plan stämmer det, men på ett mellanmänskligt och föräldramässigt plan gör det det inte; bara för att man har rätt (ett av exets favorituttryck) att göra en sak, betyder det inte att man måste utnyttja den rätten. Man kan till exempel vara den storsinta i relationen och bjuda till för att det ska bli så bra som möjligt för alla.

Även om jag egentligen inte vet om eller vad hon tänker skriva, kan jag inte låta bli att via mina förutfattade meningar tycka att sådan respons är jävligt konstig, eftersom jag på ett ganska tydligt sätt uttrycker att hon börjar närma sig gränsen för samarbetets kollaps, samtidigt som jag uttryckligen ber henne att bjuda till och ge mig en fingervisning på vad jag kan göra för att hon ska bedöma det vara lönt att vara mer delaktig i mitt och Prinsessans umgänge.

Menmen. Sånt är livet. Och på tal om livet: jag har satans ont i fingrarna efter ett elva timmar långt sushikockpass på extrajobbet igår. Just sayin…

Annons

29/8, 2014: Det är så vi samarbetar

Enligt avtalet i rätten skulle exet betala en mindre summa pengar eftersom jag hämtade och lämnade i Växjö under våren och sommaren, trots att jag är hemma och är föräldraledig. Det är allt hon (enligt avtalet) kommer att betala eftersom jag ändå åker till Växjö för att jobba; när jag ändå är där så kan jag lika gärna stå för resorna, praktiskt likväl som ekonomiskt. I augusti ställde hon dock faktiskt upp och åkte halvvägs eller i alla fall en bit på väg för att lämna Prinsessan, så att det skulle bli lite kortare för mig. Jag blev jätteglad för det kändes som om vi slutligen kunde börja ställa upp för varandra. När jag påminde henne om betalning för augusti fick jag emellertid svaret att hon räknat på kostnaderna för de resor hon gjort – alltså de där resorna jag just nämnt – som jag trodde att hon gjorde för att vara hygglig och för att främja samarbetet. Hon ville, med stöd av sitt ombud, betala mindre än hälften av summan ifråga, och dra bort det från det underhåll jag ändå ska betala:

”Det kan mycket riktigt vara så att räkning inte är din starka sida då 333:- för juni samt 500:- för augusti blir 833:- och inte 883:-. 😉

Dessutom är det ju så att du inte hämtat och lämnat i Växjö mer än en gång i augusti månad. Jag har diskuterat med mitt ombud som tycker att det är rimligt att jag gör ett avdrag motsvarande den sträcka jag kört för att hjälpa till med hämtning och lämning av Prinsessan. Jag har kört sammanlagt 25 mil (4 mil Växjö – Alvesta t&r, 13 mil Växjö – Älmhult t&r samt 8 mil Växjö – Diö t&r) vilket ger 25 mil a 18,50 = 462,50. Efter avdrag ska jag betala dig 371:-. Vill du dra bort de från de 889:- som är månadens underhåll eller ska vi skicka pengar fram och tillbaka?”

Jag blev bestört och lite yr. Händerna skakade. Jag kunde inte tro att hon kunde vara så jävla, jävla småsint. Jag var fortfarande lite i chock, men jag samlade mig nog för att skriva ett någorlunda nyanserat brev tillbaka till henne:

”Jag drar bort pengarna, inga problem.”

Samtidigt vill jag berätta något som gör mig väldigt ledsen. Du har alltid sagt att du vill att jag och Prinsessan ska ses, att det är viktigt och så vidare. Samtidigt lyfter du inte ens ett finger för att se till att det händer. Det faktum att du ett par gånger i augusti körde en liten bit för att underlätta för mig gjorde mig så glad och hoppfull, eftersom jag innerst inne vill tro att du faktiskt bryr dig tillräckligt mycket för att anstränga dig – att vi faktiskt skulle kunna samarbeta som andra föräldrar. Jag trodde att du faktiskt öppnade för ett samarbete. Ditt sista mejl visade att det kanske inte är så.

Jag är medveten om att du lyckats få till ett mycket bra avtal i rätten. Jag vet om att du har rätt att knappt betala en spänn för att Prinsessan ska få träffa mig. Jag är också på det klara med att du knappt ens behöver stiga ur sängen för att se till att det händer. Jag vill dock göra dig medveten om att det inte gör det lättare för mig att ställa upp tillbaka. För varje sån här grej blir jag mindre och mindre villig att göra saker för dig – till exempel byta helger för att det ska bli enklare för dig att åka till England eller Asperö eller vad det månde vara. Annorlunda uttryckt: det här gör att samarbetet oss emellan försvåras. Mycket. För jag vill bara gråta när såna här saker händer. Jag blir bestört, förtvivlad och alldeles matt. Jag blir nedstämd i dagar. Jag kan inte – och vill inte – tro att du bryr dig så lite om att det fungerar. Det är ju nämligen så att det först och främst kommer att gå ut över Prinsessan.

Låt oss leka med tanken att jag, precis som du, skulle vägra att betala och vägra stå för hämtning och lämning. Vad skulle då hända? Prinsessan skulle inte få träffa mig alls, för du hade hävdat att du har rätt att inte vara delaktig. Det gör mig skitledsen och helt bestört. För även om du har rätt att strunta i hela grejen med mitt och Prinsessans umgänge så kan jag inte fatta att du faktiskt gör det. Om det verkligen är så som du säger – att du vill att vi ska ses, Prinsessan och jag – så undrar jag varför du inte har något intresse av att arbeta för att det sker. Din och min relation är ju själva grunden till att Prinsessan mår bra, och när grunden börjar knaka så kommer hon att fara illa. Och jag vill berätta för dig att grunden nu knakar. Betydligt.

Jag är så ledsen att det inte fungerar bättre mellan oss än att du ska vända på varenda krona när du gör ditt barn en tjänst. Jag tycker att jag generellt ställt upp på väldigt mycket de senaste åren, men kanske har jag fel för mig. Oavsett vilket: om jag kan göra något för att förbättra vår relation så att du kan känna att du vill ta större del i att se till att Prinsessan får träffa sin pappa, så lovar jag att försöka göra det.”

Jag har inga som helst förhoppningar om att det kommer att leda till någon förändring. Antagligen kommer hon att komma med lama motargument som inte håller längre än en avlöning och när jag påtalar det så kommer hon att bli tyst och ändå göra som hon själv tycker.

 

29/7, 2014: Börjas det igen?

Det är fortfarande den 29/7, 2014. De senaste veckorna har du glatt berättat om att du och mamma ska flytta till Lammhult, men att ni också tittat på hus i Kalmar. Mellan Kalmar och Norrhult, där din mamma jobbar, är det en timme och en kvart. Då hade din mamma nästan lika gärna kunnat titta på hus i Hässleholm. Det hade varit närmare 50 minuter närmare mig. Icke desto mindre: din mamma har inte nämnt något om en kommande flytt. Däremot fick jag idag klart för mig att hon fått jobb i Stockholm så hon ”kommer att vara där en del”. Jag vet inte vad jag ska säga. Domen som kom igår är baserad på nuvarande förhållanden – alltså att du bor i Växjö och går i skolan där. Jag har väldigt svårt att se hur det ska kunna gå till om din mamma ska vara ”en del” i Stockholm.

Jag kanske är paranoid, men jag misstänker att hon successivt kommer att ”föra över” er tillvaro till Stockholm, så att hon som boendeförälder (som ju som bekant har bra mycket mer att säga till om än umgängesföräldern – det vill säga jag) sedan bara kan flytta. Jag kan så klart protestera och ta till advokat, men jag anar att jag inte har mycket att säga till om den här gången heller. Det är lite lustigt det här, men din mamma har en gång sagt att hon inte kommer att flytta till Stockholm för att husen är för dyra där. Å andra sidan skulle en sån flytt vara ganska logisk: hur ska Nyamannen kunna få jobb som audionom i Växjö?

Kanske nojar jag bara. Kanske inte. Jag vet hur som helst inte vad jag ska göra nu. Jag bara skrattar och gråter om vartannat för jag står helt handfallen. Jag borde kanske börja med att kontakta min advokat – igen…

29/7, 2014: The end is here

Idag är det den 29/ 2014. Det är sent – redan mörkt. Den här sommaren har hittills varit en av de absolut varmaste jag kan minnas, så det är skönt att känna den svala luften komma in från mörkret. Jag kan höra en gräshoppa spela som besatt. Igår kom domen från tingsrätten och tvisten om ditt boende är därmed över. Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle tvingas avstå från så mycket – både i form av tid med dig samt i form av tid rent generellt, för att inte tala om pengar.

I korta drag ser det ut så här:

– Så länge jag jobbar i Växjö måste jag hämta och lämna dig där. Din mamma slipper hjälpa till med den saken. Att göra resan tar fem timmar tur och retur, vilket betyder att jag får lägga tio timmar på ren transport varje helg vi ska ses. OK – jag åker ändå till jobbet, men rent principiellt kan jag känna att det är lite orättvist.
– Din mamma behöver inte hjälpa till ekonomiskt när det gäller dina resor. Det kostar mig i runda slängar 1 800 kronor per månad – pengar jag gärna betalar för att få vara med dig – men också här känns det orättvist.
– Jag betalar underhåll till din mamma. Det kostar mig ungefär 1 200 kronor i månaden.
– Jag får träffa dig varannan helg. Jag får också varannan jul och varannan nyår, vartannat påsklov och vartannat höstlov, samt fem veckor under sommaren.
– Jag får träffa dig varje sportlov.
– Jag har fortfarande vårdnad om dig.

Jag är lättad över att det hela till sist har nått vägs ände. Jag känner att jag gjort vad jag kunnat, utan att riva upp himmel och jord och utan att du kommit i kläm mer än tvunget. Jag skulle ha kunnat kämpa hårdare, men jag är rädd att det hade gjort dig mer illa, så jag har backat, backat och backat. Och sen har jag förlorat. Det känns verkligen som om jag inte har några som helst rättigheter och att allt ska vara på din mammas villkor. Det borde göra mig bitter, men jag är snarare ledsen över att din mamma inte backat som jag. Om jag hade satt hårt mot hårt – som hon gjort – hade du fått ett helvete, och det önskar jag dig absolut inte. Jag får för mig att hennes hårda hållning var mer för hennes egen skull än för din; jag menar – hur illa hade det egentligen varit för dig att bo med mig?

Du vet vad jag tycker. Jag är övertygad om att du hade haft det bättre här hos oss i Skåne, med dina tre syskon, din katt, din bonusmamma och dina många kompisar. Nära till farfar, farbror, faster och kusin. Du kommer absolut inte att ha det dåligt hos din mamma, men om man skulle sätta henne och mig i två stora vågskålar och sen stapla alla fördelar som hör till respektive förälder så hade vågen slagit över på min sida. Det hade inte varit med buller och bång, men det hade absolut varit märkbart.

Samtidigt som jag är sorgsen över att din mamma verkar ha satt sina egna önskemål framför ditt välbefinnande har jag också slutat att förvånas, uppröras och förfäras. Jag har tagit emot så många nederlag och upplevt så många besvikelser att jag nästan slutat bry mig. Jag antar att det är någon form av skyddsmekanism. Jag kan inte rasa, skrika, hata och gråta varenda gång jag får ett nytt kvitto på att ”umgängesföräldern” inte har några som helst chanser att påverka. Mitt enda hopp är att du väljer att flytta hit i tonåren. Det är bara fem år till dess att du kan få välja själv. Jag hoppas så väldigt mycket på att du väljer att komma hit, även om jag innerst inne inte tror att det kommer att ske. Det kan kvitta – så länge du är lycklig.

Jag saknar dig, min Prinsessa. Jag älskar dig mer än livet.

3/6, 2014: En flytt är en flytt är en flytt

Det slog mig just att jag borde skriva ner det här. Den 28/5, alltså för en knapp vecka sedan, pratade du och jag om döden. Du undrade när jag skulle dö och jag förklarade att man inte kan veta sånt. Du förklarade att det kunde vara bra att veta: ”Om du dör kan mamma och jag flytta till England mycket tidigare.” På så vis. Din mamma planerar att flytta till England. På tal om saker som kan ”vara bra att veta”…

3/6, 2014: En kort summering

Det var länge sen jag skrev här, men saker och ting har inte gått som jag önskat – på något plan. Det jag beskriver här är således inte till största mina första intryck, vilket var lite av idén med de här inläggen, men oavsett det så är det min syn på saken.

Idag är det den 3/6 2014 och jag har just pratat med min advokat. Det var ett av en rad samtal där jag successivt slogs allt längre ner i skoskaften. Det började den 5/2, då utredningen var klar och familjerätten fastställde att de anser att du ska bo hos din mamma. Därmed var egentligen den formella rättsprocessen över, och jag valde att inte dra saken till tings; sannolikheten att tingsrätten ska bedöma saken annorlunda är minimal. Jag har därför, med hjälp av min advokat, försökt mildra fallet, så att säga. Till att börja med ville jag att du skulle vara hos mig större delen av loven. Det sa din mamma blankt nej till. Det faktum att hon får träffa dig varje dag – och jag varannan helg – brydde hon sig inte om. Hon skulle ha lika mycket tid på loven som jag. Slutligen gick hon med på att jag får något påsklov eller höstlov extra per år, men inte mer.

Därefter var det fråga om hämtning och lämning. Lagen säger att både parter ska dela på uppgiften att se till att du kan träffa umgängesföräldern – alltså jag. Som jag ser det är det fullständigt självklart. Det visade sig dock att en serie domar i Göta hovrätt fastställt att boendeföräldern – din mamma – inte behöver ta fysisk del i hämtning och lämning. Din mamma skulle ju kunna ha struntat i den saken och ställt upp för din och min skull, men icke. Det innebär att jag får spendera 20 timmar i månaden för att hämta och lämna dig.

Däremot säger lagen att man ska dela på kostnaderna. Din mamma menade att hon kunde bidra med 200 spänn i månaden. Jag satte lite i halsen eftersom mina kostnader för att ta dig fram och tillbaka två helger i månaden ligger på runt 1 900 kronor. Det påpekade min advokat, varpå din mamma uppgav att hon bara hade 600 kronor i månaden över. Jag erbjöd mig att stå för alla reskostnader – din mammas, dina och mina – mot att din mamma tog ansvar för hälften av hämtningar och lämningar. Hon avvisade också det erbjudandet. Hon kunde inte tänka sig att resa med dig för att du skulle få träffa din pappa. Jag är helt mållös. Jag erbjuder mig att lösa hela den ekonomiska biten eftersom jag vet att din mamma har det sämre ställt än jag, mot att din mamma tar del av de praktiska bitarna av ditt och mitt umgänge. Om hon bryr sig om dig så borde hon utan att tveka acceptera och kanske till och med tacka för erbjudandet. Menmen. Det bekräftar vad hon är för sorts människa och var hennes lojaliteter ligger: de ligger hos henne och hos hennes andra dotter. Även om hon inbillar sig att hon gör det bästa för dig så har jag svårt att se det. Faktum är att jag inte kan se det alls. Det enda jag kan se är hur hon med alla medel och på allas bekostnad gör vad hon kan för att hon ska få det så bra som möjligt; det stämmer väl in i mantrat som hon och hennes mamma alltid upprepat: ”Det ordnar sig.” Och ja. Visst ordnar det sig. För att andra får arbeta för att det sker. Det är så jävla ansvarslöst att jag nästan kortsluter.

Det visar sig också att eftersom jag tjänar mer än din mamma så ska jag ändå stå för lejonparten av kostnaderna – oavsett om lagen säger att det ska delas lika. Jag tänker i mitt stilla sinne på din mammas resor till England och undrar hur hon kan ha råd med dem samtidigt som hon inte ens har råd att stå för hälften av dina resor för att du ska kunna träffa mig.

Det är bittert. Så jävla bittert. Jag känner mig fullständigt rättslös. Min advokat, som arbetar trots att han är 75, höll med; han gav mig flera exempel på hur män och kvinnor inte är lika inför lagen. Mannen behandlas alltid hårdare medan kvinnan ofta kommer undan. Det är ärligt talat helt sjukt.

Jag betalar underhåll till din mamma. Jag har under hela den här tiden kämpat för att vara en stand up guy och för att du ska påverkas så lite som möjligt av det här. Det ironiska är att din mamma inte bryr sig ett dugg om att hennes handlingar skulle kunna påverka dig extremt mycket. Det gör de inte, eftersom jag står med böjt huvud och tar emot varenda skithink hon kastar över mig. Hade jag börjat bete mig som hon gör så hade ditt liv varit ett rent helvete av konflikt. Din mamma är utan motstycke den mest egoistiska och mest självcentrerade människa jag träffat. Hon är ett riktigt jävla svin och jag är så satans trött på att få käftsmäll på käftsmäll. Hela rättsprocessen har varit ett skämt som inte gett mig annat än feta advokaträkningar. Din mamma kan dra åt helvete och stanna där.

Viljestyrka

image

Jag vet inte varför, men jag fick bita mig i handen för att inte kasta en flaska eller åtminstone skrika för att försöka stjäla showen. Det hade varit… Glorious…

4/3, 2014: Saknig liten tjej

I torsdags besökte jag dig på skolan och fick se hur du har det. Det är helt tydligt att du trivs och att du mår bra. Jag fäller en liten tår av glädje för den sakens skull, samtidigt som jag fäller en tår av sorg och uppgivenhet; ju starkare band du har med Växjö och med skolan desto mindre är sannolikheten att du får bo hos mig i Skåne.

I dag är det den 4/3 2014. Det är en tisdag. I går pratade du och jag i telefon. Eftersom din mamma berättat att din klass skulle till museet i Växjö på fredag – då du normalt sett är hemma hos mig – nämnde jag det.

”…och på fredag ska du på museum Prinsessan!”
”SKA VI?! DU OCH JAG!” ropade du överförtjust, och jag fick förklara att du skulle dit med skolan.
”DET VILL JAG  I N T E !” skrek du. ”JAG VILL TILL  P A P P A!” Din mamma tog telefonen. Jag sa att jag gärna hämtar dig på torsdag som vanligt. Din mamma sa att hon skulle prata med dig om det.

I morse ringde du. Du lät väldigt ynklig.
”Pappa. Jag vill komma till dig på torsdag.”
”Du är så välkommen min Prinsessa. Jag älskar dig och du får alltid vara hos mig.” Din mamma tog över. Hon talade lågt:
”Prinsessan fick ett utbrott i går kväll. Hon skrek och grät och sa att hon ville vara med dig och Lillprinsessan – och med mig och sin lillasyster i England. Jag fick förklara att man inte kan göra båda sakerna samtidigt.”

Nej. Man kan inte göra båda sakerna samtidigt. Det gör mig ledsen in i tandrötterna att du tvingas genomgå det här. Varför måste du behöva vara ett offer för två vuxnas dumma spel? Jävla liv. Varför är du så hänsynslöst och hårt? Mitt barn behöver trygghet och kärlek. Det gör jag också. Send sum o’ that love our way, if yo please.

23/2, 2014: Simmaren

I dag är det den 23/2 2014. Det är en söndag och vi har varit på äventyrsbad. Vi övade simning enligt avtal – varje gång vi är på badet måste vi öva i minst tio minuter. Men den här gången var du inte sugen. Du grät, frös och sa hela tiden att du inte kunde, vilket försatte mig i förälderns värsta dilemma: du måste ju kunna simma, men gör jag rätt i att pressa dig? Jag beslöt mig för att pressa. Började berätta om hur människor som inte kan simma drunknar ute på sjön. Tvingade dig att hålla i kanten och öva bentag. Du ylade och klagade tills jag till sist högg tag i ett sånt där orangefärgat flythjälpmedel och satte det om livet på dig. Du klagade förvisso över den också, men sen försökte du simma. Vi skanderade ramsan ”Tummen upp, tummen ner – gör ett hjärta upp och ner!”. Och så simmade du. Lite oborstat, men framåt gick det. Jag höll på att dö av stolthet och är fortfarande lite tårögd. Det är i och för sig inte omöjligt att det faktum att du ska åka till din mamma i morgon spelar in, men jag väljer hellre att fokusera på att du tagit första steget till att kunna simma! Jag älskar dig, min Prinsessa!

7/2, 2014: Ett PM för framtiden

I dag är det den 7/2 2014. I går hämtade jag dig på skolan. Din lärare kom fram:

”Hej Anguin. Jag hörde…”
”Vad hörde du?”
”Ja… att Prinsessan ska gå här och bo hos sin mamma.” Kul att läraren vet redan dagen efter beskedet. Din mamma är en riktig sladdertacka och hennes triumf i detta nu gör mig ledsen; idiotiskt att springa runt vitt och brett och hojta om det.

Jag tog tillfället i akt och pratade med dig om saken på väg till tåget. Du visste också redan. Jag var beredd på att du skulle vara ledsen, så jag försökte linda in det lite snyggt:
”Du kommer att ha det jättebra på skolan här med dina kompisar, och så får du bo med mamma. Du och jag träffas varannan helg, precis som det varit nu ett tag.”
”Men jag VILL inte bo hos mamma! Jag vill inte gå i den här skolan! Jag har känt mina kompisar i Skåne mycket längre och jag vill bo där hos dig och Å, med Lillprinsessan och extrasyskonen! Jag vill gå i skola där i stället!”
Jag fick förklara att de som bestämmer saker hade bestämt att det måste vara så. Du grät en stund. Vi kramades. Det kändes bättre efter ett tag. Jag ska ta upp det här med din mamma, även om jag inte har några som helst förhoppningar om att hon kommer att bry sig om vad du vill; det har hon aldrig gjort – åtminstone inte när det gäller saker som är större än vad du vill äta och vad du vill ha på dig för kläder. Hon kommer att vifta bort det, men jag kommer att komma ihåg att hon inte brydde sig om dina önskemål. I och med den här bloggposten kommer du också att minnas det. Som man skördar få man så.