Dra åt skogen

Det har gått några månader nu. Du har bott här sedan i början av augusti och det har inte varit någon dans på rosor, samtidigt som jag älskat det. Ibland häpnar jag över hur mycket du orkar bråka, men jag häpnar samtidigt över hur bra du passar in här. Du har så mycket vilja och du har så mycket att säga. Du är full av liv och tillvaron är lika brokig som jobbig som fantastisk med dig. Den är allt jag vågat hoppas på och allt jag kämpat för – från familjerätt till tingsrätt till tågresor, mejl och telefonsamtal. I augusti var jag fullständigt urblåst, men så fantastiskt lycklig över att jag äntligen fick ha min lilla dotter hos mig – efter alla dessa år.

Sedan du flyttade hit har jag och Å verkligen tagit tag i saker och ting som vi inte har kunnat ta tag i när du bott hos mamma. Vi har varit hos doktorn och kollat varför du ständigt har ont i huvudet och magen och vi ska snart till en barnläkare igen för att verkligen reda ut vad det är som händer med dig. Ont i huvudet varenda dag kan man ju inte ha. Dessutom ska du till BUP i Lund så att vi kan ta reda på vad det är som gör att du hela tiden är så ledsen, varför du har så förtvivlat dåligt självförtroende, hemsk självbild och svårigheter att tolka in omvärlden. Det är en massa andra grejer med, som att du har svårt att knyta an till människor, att du inte kan ta instruktioner, att du är otroligt bokstavlig och så vidare. Å misstänker att du är autistisk och jag är benägen att hålla med. Du ska träffa en psykolog, för man blir ärligt talat lite skärrad när man upptäcker att du skrivit att du inte vill leva på en teckning du gjort tillsammans med din lillasyster. Det blir liksom allvar då.

Din mamma har fan inte gjort ett enda dugg för att reda ut ditt mående. Visst, jag fattar att hon måste flyga till England och att hon har en annan dotter att ta hand om och att hon ensam försörjer er tre, men om hon inte är förmögen att ta hand om dig ordentligt så tycker jag inte att hon borde göra det. Ibland säger du att du saknar mamma. Det känns jobbigt, för jag trodde att du skulle finna dig tillrätta här och komma till ro, utan att ständigt behöva sakna. Jag trodde att det var mig du saknade och jag trodde att du kanske inte skulle sakna din mamma så mycket som du säger att du saknat mig. Ibland säger du att du vill flytta tillbaka. Det känns för jävligt. Helt för jävligt. Du kan inte fatta hur för jävligt det känns. En sådan dag slutar med att jag ligger till sängs och gråter. Jag brukar bli påverkad i flera dagar därefter. Det är så jävla jobbigt när det händer. Det tar fullständigt knäcken på mig och det gör att jag ständigt känner mig trött och orolig; jag vet inte vad du plötsligt bestämmer dig för. Det blir så förbannat konstigt i vardagen också. Folk undrar varför jag är hängig, det går dåligt på jobbet och hela mitt mående går ut över de som står mig närmast – också dig. Och jag vill berätta för alla att jag är förtvivlad längst inne i själen för jag känner mig ratad och övergiven och orättvist behandlad, men det kan jag inte, för det skulle vara det enda jag pratade om då.

Så här fin var du på en halloweenfest 2017…

När du säger att du vill flytta är min första reaktion att bli förbannad – fast innerst inne förstås; både jag och din mamma har försäkrat dig om att vi kommer att vara glada oavsett var du väljer att bo. Jag tror du fattar att det är ren lögn. Din mamma berättade att hon gick in i väggen när du flyttade till mig och själv går jag sönder inombords vid tanken på att du skulle flytta härifrån, så att all skit vi gått igenom blir förgäves.

Efter att jag blivit arg blir jag så ledsen. Jag tänker att jag inte vill ha dig här mer – att det är bäst att du flyttar hem till din mamma och att du stannar där, för jag vill inte ha med dig att göra mer. Det känns som om du gör slut med mig varenda gång. Hjärtat fullkomligen mosas. Men några dagar senare är du övertygad om att du aldrig ska flytta härifrån och att du har det så bra här. Och jag håller med. Jag tror på fullaste allvar att du har det bättre här – att jag och Å kan ge dig en bättre tillvaro och att vi bättre kan lära dig om hur livet fungerar. Din mamma hon försöker bäst det går, men jag vet att vi gör det bättre här. Därför kan jag inte bara låta dig flytta tillbaka när du säger att du vill det. Det blir förstås särskilt svårt när din mamma har samma inställning.

Idén var att du själv skulle få välja var du ville bo, för vi hade ju den här terminen som testperiod. Den är inte över än, men när jag pratade i telefon med dig för någon timme sedan hade du åter bestämt dig för att du ville stanna hos din mamma; jag lät dig vara hos henne även om det egentligen är ”mitt” höstlov. Du är så fantastiskt kortsiktig att du bara kan se det som sitter framför näsan på dig. Just nu är det dina gamla skolkamrater och en halloweenfest. Jag ska inte sticka under stol med att jag tror att din mamma fixat till det för att påverka dig. Mitt i det här skickade du mig en liten bild på din halloweenkostym och önskade mig glad halloween. Jag övervägde att inte svara, för det var så satans ironiskt. Glad halloween själv, din… Men jag svarade förstås. Jag skrev att jag saknade dig och att jag älskade dig, för det är ju så det är.

Men problemet med att du ska välja själv är just det. Beroende på vad som råkar hända just för ögonblicket så vill du det ena eller det andra. Och egentligen har jag hela tiden vetat att det som BUP och skolkuratorn säger är korrekt – du är för liten för att kunna göra det valet. Och då återstår ett alternativ: jag och din mamma ska bestämma det tillsammans. På sju år är det enda vi kunnat komma överens om att du ska bo här på prov i en termin – det, och att vi inte kan låta dig bestämma var du ska bo. Vi kommer aldrig dock att komma överens om den saken. Det kommer att bli precis samma visa igen. Samma vidriga process, samma ångest, samma väntan, samma tårar, samma bitterhet. Din mamma kommer aldrig att vika sig och jag kommer inte heller att göra det om jag inte ser att du skulle få det betydligt bättre hos henne. Men det tror jag inte att du kommer att få. Om jag på något vis kunde få någon oberoende att ta beslut om var du skulle bo – utan att jag och din mamma fick något att säga till om – så hade det kanske varit bäst. Men det går din mamma antagligen aldrig med på. Det rimliga är att vi kommer att återgå till hur det var innan – att du kommer att bo hos din mamma. En del av mig vill bara säga att visst – flytta hem till mamma. Det viktigaste är att du är lycklig. Det skulle vara en sådan lättnad att ha det överståndet för den här ovissheten suger livet ur mig och jag vet ju att du inte precis kommer att fara illa hos henne – så länge hon tar dig till psykolog och ger dig den tid du behöver.

Samtidigt vet jag om att det inte är så enkelt. Det kommer inte att vara överståndet bara för att jag slutar kämpa och försöker ta den enkla vägen ut, för det finns ingen enkel väg. Jag kommer alltid att få trösta dig och lyssna på hur ledsen du är över att du saknar antingen mamma eller mig. Din sorg – som också är min – kommer med andra ord aldrig att ta slut. Du kommer aldrig att komma till ro och du kommer alltid att nära en längtan och en vilja att flytta till än den ene och än den andre. Jag kommer alltid att få ta ansvar för din sorg utan att egentligen kunna påverka den. Om vi på något sätt hade kunnat bestämma att du ska bo kvar här så hade det kanske varit enklare. Det hade känts som om jag hade större mandat att ta hand om dig och att fatta beslut som rör dig.

Jag kommer inte att gå till rätten för att få saken utredd. Inte igen. Jag har ingen chans där. Mitt enda alternativ i tingsrätten kommer att vara att försöka få ensam vårdnad och det kommer inte att hända. Det kommer bara att kosta en jävla massa tid och pengar och det kommer att åsamka både dig, mig, dina syskon, din bonusmamma och din biomamma större smärta och sorg än du kan ana. Det som återstår är väl egentligen att jag kastar in handduken och då är det här experimentet över – trots att det kommer att betyda att jag får se dig sakna, gråta och lida från åskådarplats, med nästan ingen makt att påverka.

…och så här ledsen var du hösten 2017. 10 år gammal. Jag ska göra allt som står i min makt för att du ska få hjälp.

En parentes på en termin. Det var det jag fick av din uppväxt. Jag kan inte beskriva hur besviken, arg och ledsen jag är nu. Det är helt jävla ogripbart hur förtvivlat ledsen jag är. Det känns som om du kan dra åt helvete och stanna där; det kommer bara att vara jobbigt att du ska komma hit och gästspela några timmar varannan helg. Fan att du skulle vara så förbannat kortsiktig och impulsstyrd! Fan att du inte fattar dit eget bästa.

Det känns så för jävla typiskt. Jag har tidigare sagt till mig själv att jag aldrig kan ha allt. Om jag har ett jobb så är jag singel, har jag ett förhållande har jag inte dig, har jag dig så är jag sjuk, är jag frisk så har jag ingen bostad – det är liksom aldrig så att jag kan få ha jobb, bostad, förhållande, hälsa och så dig. Det känns som om såna saker är helt grundläggande och självklara och att det är något som de flesta lyckas med, men inte jag. Det kanske är någon form av förbannelse som jag tvingas leva med? Aldrig ska man kunna vara helt lycklig. Fy fan. Det här livet är fan i mig byggt på sorg och svårigheter. Och nu känns det som om jag är självisk och som att jag borde ha varit en bättre pappa.

”Jag ska inte flytta nu på några år!” sa du i telefon. Jag skulle vilja säga att du inte ska flytta alls mer, att du faktiskt inte får komma hit och bo, att du borde stanna hos din mamma, att jag skiter i vilket och att det ska bli skönt att slippa få hjärtat krossat när du får dina nycker. Men det kan jag förstås inte. Det får stanna här på bloggen, och frågan är om du någonsin får läsa det, oavsett hur gammal du blir. Du är min dotter och du ska veta att jag alltid älskar dig och sätter dig först. Idag, just nu, finns mycket förtvivlan i mig och den färgar hur jag mår och hur jag tänker, men innerst inne skulle jag dö för dig och det vet du.

Jag älskar dig och du är alltid välkommen hit. Jag vill allra helst att du bor här hos mig, och det är väl egentligen inte dig jag borde vara arg på, utan din mamma som är lika jävla förändringsbenägen som en sengångare i en hink tjära och självisk som själve fan. Om hon verkligen ville ditt bästa så skulle det inte vara någon diskussion. Jag borde vara arg på hur samhället är beskaffat – att en man knappt aldrig får chansen att få vara med sina barn för att domstolarna nästan alltid dömer till mammans fördel. Jag borde vara arg på omständigheterna och det är jag. Jag hatar omständigheterna så innerligt att jag vill bita sönder mina tänder och slita någonting i stycken med mina bara händer. Det är inte ditt fel. Fast just ikväll vill jag nog vara ensam ett tag. Och just ikväll kan du dra åt skogen.

Annons

Publicerat av Anguin den 31 oktober, 2017

https://anguin.wordpress.com/2017/10/31/dra-at-skogen/