Dra åt skogen

Det har gått några månader nu. Du har bott här sedan i början av augusti och det har inte varit någon dans på rosor, samtidigt som jag älskat det. Ibland häpnar jag över hur mycket du orkar bråka, men jag häpnar samtidigt över hur bra du passar in här. Du har så mycket vilja och du har så mycket att säga. Du är full av liv och tillvaron är lika brokig som jobbig som fantastisk med dig. Den är allt jag vågat hoppas på och allt jag kämpat för – från familjerätt till tingsrätt till tågresor, mejl och telefonsamtal. I augusti var jag fullständigt urblåst, men så fantastiskt lycklig över att jag äntligen fick ha min lilla dotter hos mig – efter alla dessa år.

Sedan du flyttade hit har jag och Å verkligen tagit tag i saker och ting som vi inte har kunnat ta tag i när du bott hos mamma. Vi har varit hos doktorn och kollat varför du ständigt har ont i huvudet och magen och vi ska snart till en barnläkare igen för att verkligen reda ut vad det är som händer med dig. Ont i huvudet varenda dag kan man ju inte ha. Dessutom ska du till BUP i Lund så att vi kan ta reda på vad det är som gör att du hela tiden är så ledsen, varför du har så förtvivlat dåligt självförtroende, hemsk självbild och svårigheter att tolka in omvärlden. Det är en massa andra grejer med, som att du har svårt att knyta an till människor, att du inte kan ta instruktioner, att du är otroligt bokstavlig och så vidare. Å misstänker att du är autistisk och jag är benägen att hålla med. Du ska träffa en psykolog, för man blir ärligt talat lite skärrad när man upptäcker att du skrivit att du inte vill leva på en teckning du gjort tillsammans med din lillasyster. Det blir liksom allvar då.

Din mamma har fan inte gjort ett enda dugg för att reda ut ditt mående. Visst, jag fattar att hon måste flyga till England och att hon har en annan dotter att ta hand om och att hon ensam försörjer er tre, men om hon inte är förmögen att ta hand om dig ordentligt så tycker jag inte att hon borde göra det. Ibland säger du att du saknar mamma. Det känns jobbigt, för jag trodde att du skulle finna dig tillrätta här och komma till ro, utan att ständigt behöva sakna. Jag trodde att det var mig du saknade och jag trodde att du kanske inte skulle sakna din mamma så mycket som du säger att du saknat mig. Ibland säger du att du vill flytta tillbaka. Det känns för jävligt. Helt för jävligt. Du kan inte fatta hur för jävligt det känns. En sådan dag slutar med att jag ligger till sängs och gråter. Jag brukar bli påverkad i flera dagar därefter. Det är så jävla jobbigt när det händer. Det tar fullständigt knäcken på mig och det gör att jag ständigt känner mig trött och orolig; jag vet inte vad du plötsligt bestämmer dig för. Det blir så förbannat konstigt i vardagen också. Folk undrar varför jag är hängig, det går dåligt på jobbet och hela mitt mående går ut över de som står mig närmast – också dig. Och jag vill berätta för alla att jag är förtvivlad längst inne i själen för jag känner mig ratad och övergiven och orättvist behandlad, men det kan jag inte, för det skulle vara det enda jag pratade om då.

Så här fin var du på en halloweenfest 2017…

När du säger att du vill flytta är min första reaktion att bli förbannad – fast innerst inne förstås; både jag och din mamma har försäkrat dig om att vi kommer att vara glada oavsett var du väljer att bo. Jag tror du fattar att det är ren lögn. Din mamma berättade att hon gick in i väggen när du flyttade till mig och själv går jag sönder inombords vid tanken på att du skulle flytta härifrån, så att all skit vi gått igenom blir förgäves.

Efter att jag blivit arg blir jag så ledsen. Jag tänker att jag inte vill ha dig här mer – att det är bäst att du flyttar hem till din mamma och att du stannar där, för jag vill inte ha med dig att göra mer. Det känns som om du gör slut med mig varenda gång. Hjärtat fullkomligen mosas. Men några dagar senare är du övertygad om att du aldrig ska flytta härifrån och att du har det så bra här. Och jag håller med. Jag tror på fullaste allvar att du har det bättre här – att jag och Å kan ge dig en bättre tillvaro och att vi bättre kan lära dig om hur livet fungerar. Din mamma hon försöker bäst det går, men jag vet att vi gör det bättre här. Därför kan jag inte bara låta dig flytta tillbaka när du säger att du vill det. Det blir förstås särskilt svårt när din mamma har samma inställning.

Idén var att du själv skulle få välja var du ville bo, för vi hade ju den här terminen som testperiod. Den är inte över än, men när jag pratade i telefon med dig för någon timme sedan hade du åter bestämt dig för att du ville stanna hos din mamma; jag lät dig vara hos henne även om det egentligen är ”mitt” höstlov. Du är så fantastiskt kortsiktig att du bara kan se det som sitter framför näsan på dig. Just nu är det dina gamla skolkamrater och en halloweenfest. Jag ska inte sticka under stol med att jag tror att din mamma fixat till det för att påverka dig. Mitt i det här skickade du mig en liten bild på din halloweenkostym och önskade mig glad halloween. Jag övervägde att inte svara, för det var så satans ironiskt. Glad halloween själv, din… Men jag svarade förstås. Jag skrev att jag saknade dig och att jag älskade dig, för det är ju så det är.

Men problemet med att du ska välja själv är just det. Beroende på vad som råkar hända just för ögonblicket så vill du det ena eller det andra. Och egentligen har jag hela tiden vetat att det som BUP och skolkuratorn säger är korrekt – du är för liten för att kunna göra det valet. Och då återstår ett alternativ: jag och din mamma ska bestämma det tillsammans. På sju år är det enda vi kunnat komma överens om att du ska bo här på prov i en termin – det, och att vi inte kan låta dig bestämma var du ska bo. Vi kommer aldrig dock att komma överens om den saken. Det kommer att bli precis samma visa igen. Samma vidriga process, samma ångest, samma väntan, samma tårar, samma bitterhet. Din mamma kommer aldrig att vika sig och jag kommer inte heller att göra det om jag inte ser att du skulle få det betydligt bättre hos henne. Men det tror jag inte att du kommer att få. Om jag på något vis kunde få någon oberoende att ta beslut om var du skulle bo – utan att jag och din mamma fick något att säga till om – så hade det kanske varit bäst. Men det går din mamma antagligen aldrig med på. Det rimliga är att vi kommer att återgå till hur det var innan – att du kommer att bo hos din mamma. En del av mig vill bara säga att visst – flytta hem till mamma. Det viktigaste är att du är lycklig. Det skulle vara en sådan lättnad att ha det överståndet för den här ovissheten suger livet ur mig och jag vet ju att du inte precis kommer att fara illa hos henne – så länge hon tar dig till psykolog och ger dig den tid du behöver.

Samtidigt vet jag om att det inte är så enkelt. Det kommer inte att vara överståndet bara för att jag slutar kämpa och försöker ta den enkla vägen ut, för det finns ingen enkel väg. Jag kommer alltid att få trösta dig och lyssna på hur ledsen du är över att du saknar antingen mamma eller mig. Din sorg – som också är min – kommer med andra ord aldrig att ta slut. Du kommer aldrig att komma till ro och du kommer alltid att nära en längtan och en vilja att flytta till än den ene och än den andre. Jag kommer alltid att få ta ansvar för din sorg utan att egentligen kunna påverka den. Om vi på något sätt hade kunnat bestämma att du ska bo kvar här så hade det kanske varit enklare. Det hade känts som om jag hade större mandat att ta hand om dig och att fatta beslut som rör dig.

Jag kommer inte att gå till rätten för att få saken utredd. Inte igen. Jag har ingen chans där. Mitt enda alternativ i tingsrätten kommer att vara att försöka få ensam vårdnad och det kommer inte att hända. Det kommer bara att kosta en jävla massa tid och pengar och det kommer att åsamka både dig, mig, dina syskon, din bonusmamma och din biomamma större smärta och sorg än du kan ana. Det som återstår är väl egentligen att jag kastar in handduken och då är det här experimentet över – trots att det kommer att betyda att jag får se dig sakna, gråta och lida från åskådarplats, med nästan ingen makt att påverka.

…och så här ledsen var du hösten 2017. 10 år gammal. Jag ska göra allt som står i min makt för att du ska få hjälp.

En parentes på en termin. Det var det jag fick av din uppväxt. Jag kan inte beskriva hur besviken, arg och ledsen jag är nu. Det är helt jävla ogripbart hur förtvivlat ledsen jag är. Det känns som om du kan dra åt helvete och stanna där; det kommer bara att vara jobbigt att du ska komma hit och gästspela några timmar varannan helg. Fan att du skulle vara så förbannat kortsiktig och impulsstyrd! Fan att du inte fattar dit eget bästa.

Det känns så för jävla typiskt. Jag har tidigare sagt till mig själv att jag aldrig kan ha allt. Om jag har ett jobb så är jag singel, har jag ett förhållande har jag inte dig, har jag dig så är jag sjuk, är jag frisk så har jag ingen bostad – det är liksom aldrig så att jag kan få ha jobb, bostad, förhållande, hälsa och så dig. Det känns som om såna saker är helt grundläggande och självklara och att det är något som de flesta lyckas med, men inte jag. Det kanske är någon form av förbannelse som jag tvingas leva med? Aldrig ska man kunna vara helt lycklig. Fy fan. Det här livet är fan i mig byggt på sorg och svårigheter. Och nu känns det som om jag är självisk och som att jag borde ha varit en bättre pappa.

”Jag ska inte flytta nu på några år!” sa du i telefon. Jag skulle vilja säga att du inte ska flytta alls mer, att du faktiskt inte får komma hit och bo, att du borde stanna hos din mamma, att jag skiter i vilket och att det ska bli skönt att slippa få hjärtat krossat när du får dina nycker. Men det kan jag förstås inte. Det får stanna här på bloggen, och frågan är om du någonsin får läsa det, oavsett hur gammal du blir. Du är min dotter och du ska veta att jag alltid älskar dig och sätter dig först. Idag, just nu, finns mycket förtvivlan i mig och den färgar hur jag mår och hur jag tänker, men innerst inne skulle jag dö för dig och det vet du.

Jag älskar dig och du är alltid välkommen hit. Jag vill allra helst att du bor här hos mig, och det är väl egentligen inte dig jag borde vara arg på, utan din mamma som är lika jävla förändringsbenägen som en sengångare i en hink tjära och självisk som själve fan. Om hon verkligen ville ditt bästa så skulle det inte vara någon diskussion. Jag borde vara arg på hur samhället är beskaffat – att en man knappt aldrig får chansen att få vara med sina barn för att domstolarna nästan alltid dömer till mammans fördel. Jag borde vara arg på omständigheterna och det är jag. Jag hatar omständigheterna så innerligt att jag vill bita sönder mina tänder och slita någonting i stycken med mina bara händer. Det är inte ditt fel. Fast just ikväll vill jag nog vara ensam ett tag. Och just ikväll kan du dra åt skogen.

Stökigt barn

Det känns jobbigt nu och det är bara en knapp vecka sedan Prinsessan började i nya skolan. Hennes lärare kontaktade mig i morse och förklarade att Prinsessan varit uppkäftig och otrevlig – i rent trots mot läraren: ”Det där tänker inte jag göra!” hade hon sagt.

Och det är lite så det är hemma också. Mitt älskade lilla barn är envis som en gris och kan allt om att trotsa, men jag är orolig för att det är något annat inblandat. Jag tror att Prinsessan har problem med självförtroende och självkänsla. Hon ger upp redan innan hon försökt och går till ytterligheter för att komma undan nya saker – som hon potentiellt kan misslyckas med.

Jag försöker peppa henne och bygga upp henne på alla sätt, men det verkar inte göra någon större skillnad. Jag har velat och funderat över vad jag ska ta mig till, men med tanke på morgonens samtal från skolan har jag bestämt mig. Jag ska sätta Prinsessan i någon form av terapi så att någon som verkligen kan får hjälpa henne.

Det är jobbigt det här, och det gör mig ledsen att min lilla tös mår så dåligt.

Vad ska man göra?

Vad ska man göra då man inte får ta sitt liv?

Vad ska man göra när man inte får sticka och aldrig komma tillbaka?

Vad ska man göra när situationen är olösbar?

Ska livet vara så här? Ska man leva med de här känslorna? Ska man leva under de här förhållandena?

Då tror jag att jag tackar nej.

29/8, 2014: Det är så vi samarbetar

Enligt avtalet i rätten skulle exet betala en mindre summa pengar eftersom jag hämtade och lämnade i Växjö under våren och sommaren, trots att jag är hemma och är föräldraledig. Det är allt hon (enligt avtalet) kommer att betala eftersom jag ändå åker till Växjö för att jobba; när jag ändå är där så kan jag lika gärna stå för resorna, praktiskt likväl som ekonomiskt. I augusti ställde hon dock faktiskt upp och åkte halvvägs eller i alla fall en bit på väg för att lämna Prinsessan, så att det skulle bli lite kortare för mig. Jag blev jätteglad för det kändes som om vi slutligen kunde börja ställa upp för varandra. När jag påminde henne om betalning för augusti fick jag emellertid svaret att hon räknat på kostnaderna för de resor hon gjort – alltså de där resorna jag just nämnt – som jag trodde att hon gjorde för att vara hygglig och för att främja samarbetet. Hon ville, med stöd av sitt ombud, betala mindre än hälften av summan ifråga, och dra bort det från det underhåll jag ändå ska betala:

”Det kan mycket riktigt vara så att räkning inte är din starka sida då 333:- för juni samt 500:- för augusti blir 833:- och inte 883:-. 😉

Dessutom är det ju så att du inte hämtat och lämnat i Växjö mer än en gång i augusti månad. Jag har diskuterat med mitt ombud som tycker att det är rimligt att jag gör ett avdrag motsvarande den sträcka jag kört för att hjälpa till med hämtning och lämning av Prinsessan. Jag har kört sammanlagt 25 mil (4 mil Växjö – Alvesta t&r, 13 mil Växjö – Älmhult t&r samt 8 mil Växjö – Diö t&r) vilket ger 25 mil a 18,50 = 462,50. Efter avdrag ska jag betala dig 371:-. Vill du dra bort de från de 889:- som är månadens underhåll eller ska vi skicka pengar fram och tillbaka?”

Jag blev bestört och lite yr. Händerna skakade. Jag kunde inte tro att hon kunde vara så jävla, jävla småsint. Jag var fortfarande lite i chock, men jag samlade mig nog för att skriva ett någorlunda nyanserat brev tillbaka till henne:

”Jag drar bort pengarna, inga problem.”

Samtidigt vill jag berätta något som gör mig väldigt ledsen. Du har alltid sagt att du vill att jag och Prinsessan ska ses, att det är viktigt och så vidare. Samtidigt lyfter du inte ens ett finger för att se till att det händer. Det faktum att du ett par gånger i augusti körde en liten bit för att underlätta för mig gjorde mig så glad och hoppfull, eftersom jag innerst inne vill tro att du faktiskt bryr dig tillräckligt mycket för att anstränga dig – att vi faktiskt skulle kunna samarbeta som andra föräldrar. Jag trodde att du faktiskt öppnade för ett samarbete. Ditt sista mejl visade att det kanske inte är så.

Jag är medveten om att du lyckats få till ett mycket bra avtal i rätten. Jag vet om att du har rätt att knappt betala en spänn för att Prinsessan ska få träffa mig. Jag är också på det klara med att du knappt ens behöver stiga ur sängen för att se till att det händer. Jag vill dock göra dig medveten om att det inte gör det lättare för mig att ställa upp tillbaka. För varje sån här grej blir jag mindre och mindre villig att göra saker för dig – till exempel byta helger för att det ska bli enklare för dig att åka till England eller Asperö eller vad det månde vara. Annorlunda uttryckt: det här gör att samarbetet oss emellan försvåras. Mycket. För jag vill bara gråta när såna här saker händer. Jag blir bestört, förtvivlad och alldeles matt. Jag blir nedstämd i dagar. Jag kan inte – och vill inte – tro att du bryr dig så lite om att det fungerar. Det är ju nämligen så att det först och främst kommer att gå ut över Prinsessan.

Låt oss leka med tanken att jag, precis som du, skulle vägra att betala och vägra stå för hämtning och lämning. Vad skulle då hända? Prinsessan skulle inte få träffa mig alls, för du hade hävdat att du har rätt att inte vara delaktig. Det gör mig skitledsen och helt bestört. För även om du har rätt att strunta i hela grejen med mitt och Prinsessans umgänge så kan jag inte fatta att du faktiskt gör det. Om det verkligen är så som du säger – att du vill att vi ska ses, Prinsessan och jag – så undrar jag varför du inte har något intresse av att arbeta för att det sker. Din och min relation är ju själva grunden till att Prinsessan mår bra, och när grunden börjar knaka så kommer hon att fara illa. Och jag vill berätta för dig att grunden nu knakar. Betydligt.

Jag är så ledsen att det inte fungerar bättre mellan oss än att du ska vända på varenda krona när du gör ditt barn en tjänst. Jag tycker att jag generellt ställt upp på väldigt mycket de senaste åren, men kanske har jag fel för mig. Oavsett vilket: om jag kan göra något för att förbättra vår relation så att du kan känna att du vill ta större del i att se till att Prinsessan får träffa sin pappa, så lovar jag att försöka göra det.”

Jag har inga som helst förhoppningar om att det kommer att leda till någon förändring. Antagligen kommer hon att komma med lama motargument som inte håller längre än en avlöning och när jag påtalar det så kommer hon att bli tyst och ändå göra som hon själv tycker.

 

29/7, 2014: Börjas det igen?

Det är fortfarande den 29/7, 2014. De senaste veckorna har du glatt berättat om att du och mamma ska flytta till Lammhult, men att ni också tittat på hus i Kalmar. Mellan Kalmar och Norrhult, där din mamma jobbar, är det en timme och en kvart. Då hade din mamma nästan lika gärna kunnat titta på hus i Hässleholm. Det hade varit närmare 50 minuter närmare mig. Icke desto mindre: din mamma har inte nämnt något om en kommande flytt. Däremot fick jag idag klart för mig att hon fått jobb i Stockholm så hon ”kommer att vara där en del”. Jag vet inte vad jag ska säga. Domen som kom igår är baserad på nuvarande förhållanden – alltså att du bor i Växjö och går i skolan där. Jag har väldigt svårt att se hur det ska kunna gå till om din mamma ska vara ”en del” i Stockholm.

Jag kanske är paranoid, men jag misstänker att hon successivt kommer att ”föra över” er tillvaro till Stockholm, så att hon som boendeförälder (som ju som bekant har bra mycket mer att säga till om än umgängesföräldern – det vill säga jag) sedan bara kan flytta. Jag kan så klart protestera och ta till advokat, men jag anar att jag inte har mycket att säga till om den här gången heller. Det är lite lustigt det här, men din mamma har en gång sagt att hon inte kommer att flytta till Stockholm för att husen är för dyra där. Å andra sidan skulle en sån flytt vara ganska logisk: hur ska Nyamannen kunna få jobb som audionom i Växjö?

Kanske nojar jag bara. Kanske inte. Jag vet hur som helst inte vad jag ska göra nu. Jag bara skrattar och gråter om vartannat för jag står helt handfallen. Jag borde kanske börja med att kontakta min advokat – igen…

3/6, 2014: En kort summering

Det var länge sen jag skrev här, men saker och ting har inte gått som jag önskat – på något plan. Det jag beskriver här är således inte till största mina första intryck, vilket var lite av idén med de här inläggen, men oavsett det så är det min syn på saken.

Idag är det den 3/6 2014 och jag har just pratat med min advokat. Det var ett av en rad samtal där jag successivt slogs allt längre ner i skoskaften. Det började den 5/2, då utredningen var klar och familjerätten fastställde att de anser att du ska bo hos din mamma. Därmed var egentligen den formella rättsprocessen över, och jag valde att inte dra saken till tings; sannolikheten att tingsrätten ska bedöma saken annorlunda är minimal. Jag har därför, med hjälp av min advokat, försökt mildra fallet, så att säga. Till att börja med ville jag att du skulle vara hos mig större delen av loven. Det sa din mamma blankt nej till. Det faktum att hon får träffa dig varje dag – och jag varannan helg – brydde hon sig inte om. Hon skulle ha lika mycket tid på loven som jag. Slutligen gick hon med på att jag får något påsklov eller höstlov extra per år, men inte mer.

Därefter var det fråga om hämtning och lämning. Lagen säger att både parter ska dela på uppgiften att se till att du kan träffa umgängesföräldern – alltså jag. Som jag ser det är det fullständigt självklart. Det visade sig dock att en serie domar i Göta hovrätt fastställt att boendeföräldern – din mamma – inte behöver ta fysisk del i hämtning och lämning. Din mamma skulle ju kunna ha struntat i den saken och ställt upp för din och min skull, men icke. Det innebär att jag får spendera 20 timmar i månaden för att hämta och lämna dig.

Däremot säger lagen att man ska dela på kostnaderna. Din mamma menade att hon kunde bidra med 200 spänn i månaden. Jag satte lite i halsen eftersom mina kostnader för att ta dig fram och tillbaka två helger i månaden ligger på runt 1 900 kronor. Det påpekade min advokat, varpå din mamma uppgav att hon bara hade 600 kronor i månaden över. Jag erbjöd mig att stå för alla reskostnader – din mammas, dina och mina – mot att din mamma tog ansvar för hälften av hämtningar och lämningar. Hon avvisade också det erbjudandet. Hon kunde inte tänka sig att resa med dig för att du skulle få träffa din pappa. Jag är helt mållös. Jag erbjuder mig att lösa hela den ekonomiska biten eftersom jag vet att din mamma har det sämre ställt än jag, mot att din mamma tar del av de praktiska bitarna av ditt och mitt umgänge. Om hon bryr sig om dig så borde hon utan att tveka acceptera och kanske till och med tacka för erbjudandet. Menmen. Det bekräftar vad hon är för sorts människa och var hennes lojaliteter ligger: de ligger hos henne och hos hennes andra dotter. Även om hon inbillar sig att hon gör det bästa för dig så har jag svårt att se det. Faktum är att jag inte kan se det alls. Det enda jag kan se är hur hon med alla medel och på allas bekostnad gör vad hon kan för att hon ska få det så bra som möjligt; det stämmer väl in i mantrat som hon och hennes mamma alltid upprepat: ”Det ordnar sig.” Och ja. Visst ordnar det sig. För att andra får arbeta för att det sker. Det är så jävla ansvarslöst att jag nästan kortsluter.

Det visar sig också att eftersom jag tjänar mer än din mamma så ska jag ändå stå för lejonparten av kostnaderna – oavsett om lagen säger att det ska delas lika. Jag tänker i mitt stilla sinne på din mammas resor till England och undrar hur hon kan ha råd med dem samtidigt som hon inte ens har råd att stå för hälften av dina resor för att du ska kunna träffa mig.

Det är bittert. Så jävla bittert. Jag känner mig fullständigt rättslös. Min advokat, som arbetar trots att han är 75, höll med; han gav mig flera exempel på hur män och kvinnor inte är lika inför lagen. Mannen behandlas alltid hårdare medan kvinnan ofta kommer undan. Det är ärligt talat helt sjukt.

Jag betalar underhåll till din mamma. Jag har under hela den här tiden kämpat för att vara en stand up guy och för att du ska påverkas så lite som möjligt av det här. Det ironiska är att din mamma inte bryr sig ett dugg om att hennes handlingar skulle kunna påverka dig extremt mycket. Det gör de inte, eftersom jag står med böjt huvud och tar emot varenda skithink hon kastar över mig. Hade jag börjat bete mig som hon gör så hade ditt liv varit ett rent helvete av konflikt. Din mamma är utan motstycke den mest egoistiska och mest självcentrerade människa jag träffat. Hon är ett riktigt jävla svin och jag är så satans trött på att få käftsmäll på käftsmäll. Hela rättsprocessen har varit ett skämt som inte gett mig annat än feta advokaträkningar. Din mamma kan dra åt helvete och stanna där.

4/3, 2014: Saknig liten tjej

I torsdags besökte jag dig på skolan och fick se hur du har det. Det är helt tydligt att du trivs och att du mår bra. Jag fäller en liten tår av glädje för den sakens skull, samtidigt som jag fäller en tår av sorg och uppgivenhet; ju starkare band du har med Växjö och med skolan desto mindre är sannolikheten att du får bo hos mig i Skåne.

I dag är det den 4/3 2014. Det är en tisdag. I går pratade du och jag i telefon. Eftersom din mamma berättat att din klass skulle till museet i Växjö på fredag – då du normalt sett är hemma hos mig – nämnde jag det.

”…och på fredag ska du på museum Prinsessan!”
”SKA VI?! DU OCH JAG!” ropade du överförtjust, och jag fick förklara att du skulle dit med skolan.
”DET VILL JAG  I N T E !” skrek du. ”JAG VILL TILL  P A P P A!” Din mamma tog telefonen. Jag sa att jag gärna hämtar dig på torsdag som vanligt. Din mamma sa att hon skulle prata med dig om det.

I morse ringde du. Du lät väldigt ynklig.
”Pappa. Jag vill komma till dig på torsdag.”
”Du är så välkommen min Prinsessa. Jag älskar dig och du får alltid vara hos mig.” Din mamma tog över. Hon talade lågt:
”Prinsessan fick ett utbrott i går kväll. Hon skrek och grät och sa att hon ville vara med dig och Lillprinsessan – och med mig och sin lillasyster i England. Jag fick förklara att man inte kan göra båda sakerna samtidigt.”

Nej. Man kan inte göra båda sakerna samtidigt. Det gör mig ledsen in i tandrötterna att du tvingas genomgå det här. Varför måste du behöva vara ett offer för två vuxnas dumma spel? Jävla liv. Varför är du så hänsynslöst och hårt? Mitt barn behöver trygghet och kärlek. Det gör jag också. Send sum o’ that love our way, if yo please.

7/2, 2014: Ett PM för framtiden

I dag är det den 7/2 2014. I går hämtade jag dig på skolan. Din lärare kom fram:

”Hej Anguin. Jag hörde…”
”Vad hörde du?”
”Ja… att Prinsessan ska gå här och bo hos sin mamma.” Kul att läraren vet redan dagen efter beskedet. Din mamma är en riktig sladdertacka och hennes triumf i detta nu gör mig ledsen; idiotiskt att springa runt vitt och brett och hojta om det.

Jag tog tillfället i akt och pratade med dig om saken på väg till tåget. Du visste också redan. Jag var beredd på att du skulle vara ledsen, så jag försökte linda in det lite snyggt:
”Du kommer att ha det jättebra på skolan här med dina kompisar, och så får du bo med mamma. Du och jag träffas varannan helg, precis som det varit nu ett tag.”
”Men jag VILL inte bo hos mamma! Jag vill inte gå i den här skolan! Jag har känt mina kompisar i Skåne mycket längre och jag vill bo där hos dig och Å, med Lillprinsessan och extrasyskonen! Jag vill gå i skola där i stället!”
Jag fick förklara att de som bestämmer saker hade bestämt att det måste vara så. Du grät en stund. Vi kramades. Det kändes bättre efter ett tag. Jag ska ta upp det här med din mamma, även om jag inte har några som helst förhoppningar om att hon kommer att bry sig om vad du vill; det har hon aldrig gjort – åtminstone inte när det gäller saker som är större än vad du vill äta och vad du vill ha på dig för kläder. Hon kommer att vifta bort det, men jag kommer att komma ihåg att hon inte brydde sig om dina önskemål. I och med den här bloggposten kommer du också att minnas det. Som man skördar få man så.

5/2, 2014: All is lost

I dag är det den 5/2, 2014. Det är en onsdag och jag jobbar hemma. I går kväll låg ett tjockt kuvert på bordet. Utredningen var färdig. Just nu nöjer jag mig med att säga att jag förlorade större delen av din uppväxt. Det var väl väntat, men det är svårt att beskriva hur bittert det känns. Om jag får samla mig en tid så ska jag skriva något längre – förhoppningsvis med färre invektiv angående din mor än vad som just nu snurrar runt i mitt huvud.

29/1, 2014: En saknad

I dag är det den 29/1, 2014. Det är en onsdag och jag lämnade dig på skolan i måndags efter att du varit hos oss i Skåne i en vecka. Jag såg till att du fick ledigt så att farmor och farfar kunde fira din födelsedag ordentligt.

I söndags kväll var du trilsk och arg. Du ville absolut inte gå och lägga dig. ”Jag avskyr dig!” ropade du åt mig från våningssängen, och jag svarade att det kanske var bäst att du fick vara själv. Men då tittade du ner på mig genom tårarna och sa att du ville att jag skulle klättra upp.

”Jag märker att du är väldigt arg och ledsen på mig.” sa jag. ”Du kanske tycker att jag är dum?” Du skakade på huvudet.
”Jag vill inte åka. Jag kommer att sakna dig. Det är så orättvist att jag måste åka fram och tillbaka hela tiden; ingen av mina kompisar måste ju göra det.” Efteråt lugnade du dig. Vi låg och kramades och småpratade en stund efter det och jag berättade hur mycket jag älskar dig och hur stolt jag är över dig. Men jag kunde inte komma på något att säga om det du berättade. Vad skulle jag säga? Allting jag kunde säga lät som klichéer; jag kunde inte ens säga att det kommer att bli bra eftersom det inte kommer att bli bra; oavsett var tingsrätten tycker att du ska bo så kommer du alltid att sakna en av dina föräldrar. Det skär i mig när jag tänker på det. Jag känner mig så misslyckad, rådvill och hjälplös att jag inte ens vet hur jag ska kunna uttrycka det. Det känns för jävligt att jag spelat en roll i skapandet av den situation du nu befinner dig i och jag önskar att det varit annorlunda. Jag önskar i bland till och med att jag och din mamma fortfarande bott ihop – inte på något vis för att jag skulle vilja bo med din mamma för min egen skull, utan för att du kanske skulle vara lyckligare då.

I går kväll ringde du mig och berättade att du saknade mig. Du ville träffa mig nu. Jag lovade att komma och besöka dig på skolan på torsdag och då kände du dig bättre. Jag vet inte, min Prinsessa, men jag hoppas att vi kan lära oss leva så här – varannan helg och på loven; jag har väldigt lite hopp om att du får bo hos mig. Samtidigt kvittar det så klart dig lika: var du än bor är du skild från antingen mamma eller pappa, så det blir alltid varannan helg och på loven på något vis för dig. Det är för jävligt och jag kan inte sluta skämmas fast jag vet att jag inte gjort fel. Kanske skäms jag för att jag inte gjort mer.

Och jag är trött på vintern – fast den precis har kommit.

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna