Första skoldagen revisited

Idag var Prinsessans första skoldag. I fjärde klass. I sin nya skola. Hemma hos oss. Det gick fan ta mig vägen. Efter alla dessa år. Jag kan knappt tro att det är sant. Hon kom hem, till sist. Detaljerna är oviktiga, men hon är äntligen här. Jag drar en djup suck av… lättnad? Glädje? Alla känslor i världen.

Annonser

Är det här dagen?

Idag, min kära Prinsessa, är jag betydligt sämre än jag var igår. Tåget till Växjö där jag skulle träffa din mamma var en halvtimme sent; tur att jag hade lite extra marginal så att jag inte missade tiden. Jag antar att det egentligen finns mycket att säga om det där mötet. Jag försöker dock hålla det kort för jag är trött och sjuk. Hur som helst: det var tydligt att jag dels målat upp en onödigt negativ bild och dels att din mamma och jag inte samma minnen av det telefonsamtal vi hade den 24/5.

Jag gick till mötet för att träffa ett avtal om hur det skulle gå till när du skulle flytta. Din mamma hade inte samma inställning. Turligt nog hade jag och Å ett långt samtal igår där hon påminde mig om att lämna mina egna tankar och känslor utanför. Hon underströk att jag skulle vara din ambassadör och berätta om det du uttryckt att du ville – inte mina intryck, åsikter och känslor. Det gick bättre än någonsin att prata med din mamma – och med familjerätten. Jag förklarade helt enkelt vad du gjort – att du pratat med din rektor om att byta skola och med skolsköterskan istället för en kurator – och att du hade ett genomtänkt resonemang bakom din önskan att flytta. Jag tappade aldrig humöret eller blev upprörd.

Din mamma förklarade att du inte alls varit så tydlig i din kommunikation med henne. Hon tog också upp en handfull grejer som hon inte var så nöjd med, som att jag låtit dig gå på studiebesök på skolan här i Skåne utan att berätta det för henne och att du åkte ensam på tåget. Men jag märkte att luften på något sätt gått ur henne. Familjerätten argumenterade mot henne och hon blev tystare. Hon grät en hel del. Hon var så klart ledsen, för hon förstod vartåt det barkade. Jag förstår henne, för jag har varit i precis samma sits. Jag gissade dessutom rätt när jag antog att en del av det hela hade att göra med pengar.

Hon var rädd att inte kunna bo kvar i sin lägenhet. I det läget kändes det bra att jag och Å tidigare pratat igenom vad som var acceptabelt för oss, så jag erbjöd henne att behålla barnbidraget (som vi ändå aldrig haft tillgång till här i Skånefamiljen) och att hon skulle slippa betala underhåll till oss. Utfallet blir att vi slipper betala dryga 1 500 kronor i månaden till henne. Dessutom betalar hon hälften av dina resor.

Det kändes rätt bra att kunna komma med det budet. Man märkte att hon blev lite lugnare och efter det så gick mötet i stort sett ut på att vi drog upp riktlinjerna till en överenskommelse för hur din flytt hit ska se ut. Din mamma ville vara med och bestämma vilken skola du ska gå i och så pratade vi om hur umgänget med henne ska fungera. Till höstlovet ska vi utvärdera hur du haft det och ge dig en chans att ändra dig. Om allt verkar bra då så kör vi helt enkelt på.

Jag tog helt slut på vägen hem. Tåget var 20 minuter försenat och jag kände mig sjuk och jävlig. Jag är fortfarande matt som… en matta, men jag har packat väskan och imorgon tidigt åker vi till Spanien – du och jag och hela familjen. Jag går och lägger mig efter en stadig pastis, svag, trött och snuvig, men jag gör det med vetskapen om att det här kanske är första dagen på resten av mitt liv. Det här kanske är dagen som är början till slutet för åratal av kamp, sorger, misströstan och sorger. Det här är kanske dagen då vi äntligen kan hoppas på att du får komma hem.

Död?

Det var lite drygt två år sedan jag skrev här, och dessförinnan var jag inte direkt aktiv med skriverierna. Anledningen är att jag helt enkelt har levt ett bra liv i jämförelse; för mig har bloggandet varit ett sätt att spy ur mig lite skit och kanske få sympati för min situation. När jag inte har något särskilt att klaga över så skriver jag inte heller. Drivkraften har varit sorg, ilska, frustration, ångest och liknande känslor. Det är en rätt tråkig drivkraft, inser jag, men så är det. Jag betvivlar att jag kommer att skriva igen inom den närmsta framtiden, men nu skriver jag i alla fall. Det har föranletts av något så märkligt som en lust att skriva för skrivandets egen skull. Det är konstigt eftersom jag  nu för tiden ytterst sällan har den lusten, och när jag har den skriver jag saker som jag känner att jag måste skriva. Samtidigt kan jag inte förneka att det är skönt att låta tankarna flyta ut så här. Jag är en skrivande varelse och trivs egentligen allra bäst när jag kan uttrycka mig i skrift.

Jag återhämtar mig från en besvärlig förkylning som gjort mig matt och yr de senaste två veckorna. Jag började bli märkbart bättre för två dagar sedan, men det har gått långsamt. Jag får ta en sak i sänder och vila mycket och då passar det bra att skriva lite. Det blir nästan automatiskt en bra dag när jag kan sitta och knappa lite. Den här dagen är dessutom vacker. För en gångs skull ligger det riktig snö i Skåne och den smälter inte bort. Solen skiner in i vardagsrummet och min treåring pysslar med lite av varje, samtidigt som barn-tv maler på i bakgrunden.

Det är bra. Jag mår bra – i själen alltså. Det känns förvisso som om att jag har ett stort sår i mig, men just nu läker det och ömmar på ett bra sätt. Tyvärr hör det inte till vanligheterna. Eller – i alla fall är det så att jag nästan aldrig hinner stanna upp och känna efter. Det går för fort helt enkelt, och det är nog inte så bra. För jag vet att det kan vara annorlunda imorgon. Faktum är att det har varit det de senaste månaderna, till och från. Det där såret brukar kännas infekterat och det brukar värka. Jag är otrygg och osäker och mår nog egentligen inte så bra. Men idag är en bra dag. Jag tycker om den.

8/9, 2014: Skjuts till jobbet

I morse traskade du och jag i duggregnet från tåget till skolan. Vi pratade om politik och det förestående valet. Jag försökte förklara för dig om ministrar och mandat. Du lyssnade och frågade. Och plötsligt stod det en bil i vägen. Det var din mamma. Hon hade lämnat dina gympakläder som jag inte fått med mig. Hon erbjöd mig skjuts till jobbet, men jag tackade först nej, innan jag bestämde mig för att ta chansen att ta ett snack med henne.

Hon pratade på. Jag var tyst. Vi hade kommit halvvägs då jag tog upp det där med att hon ville ha pengar för att skjutsa dig. Jag bad henne att överväga om vi kunde samarbeta som vanliga föräldrar – utan att ta betalt av varandra. Då bad hon om ursäkt och berättade att hon inte haft något val – att hon har det så dåligt ställt att hon inte reder ut att göra något extra, som att köra dig till Älmhult så att du får träffa mig. Jag förklarade att om hon bara sagt det i förväg så hade jag stått för kostnaderna utan att blinka, och jag bad henne att hon skulle säga ifrån nästa gång.

Vi fortsatte prata. Hon förklarade att hon blir väldigt ledsen då jag kritiserar henne och att jag måste sluta med det om vi ska kunna samarbeta. Jag berättade att jag kände det som att jag blev konstant motarbetad av henne och att hon egentligen inte bryr sig om dig – bara att hon själv ska ha det bra. Jag lät henne veta hur jävligt det var att förlora den där tvisten och hur jag upplevde att du undan för undan försvinner från mig – att jag vet mindre och mindre om min Prinsessa och att jag känner dig lite sämre för varje tvåveckorsperiod: en helg kan aldrig vara ett substitut för två veckor. Hon sa att jag inte ställde upp och menade samtidigt att hon hela tiden ställde upp och var hygglig mot mig. Innerst inne vrålade hela jag ”BULL. SHIT!!”, men jag nöjde mig med att säga att jag kände precis på samma sätt när det gäller henne.

Hon pratade om det gamla livet och berättade hur hon mådde. Jag pratade om det gamla livet, om min depression och min utbrändhet, mina självmordstankar och hur de präglade mitt sätt att vara. Båda två fiskade upp kritik mot den andra, men faktum är att vi lyckades hålla det på en civiliserad nivå. Vi bad båda varandra om förlåtelse för det som varit och vi bestämde där och då att nu är bygones verkligen bygones. Jag lovade att aldrig mer ”klanka ner” på henne, som hon uttryckte det, och jag lovade att försöka att inte bli arg eller upprörd i diskussioner med henne – även om det är svårt att förhålla sig neutral och samlad när det gäller ens äldsta dotter (och nog sårade det mig när din mamma sa att hon inte trodde att jag hade någon som helst förmåga att sätta sig in i andra människors situation).

För första gången sedan jag kan minnas kom vi också överens om en sak. Din mamma varken velade eller förhalade. Vi kom överens om att samarbeta och att samarbete betyder att bägge två gör uppoffringar. Jag sa åt henne att om hon bara kan tänka sig att lämna eller hämta dig någon gång i månaden så ser jag till att stå för det ekonomiska. Vi får se om din mamma någonsin kommer att göra det, men nu vet hon i alla fall var jag står. Och vi vet båda att det här nog var det bästa samtalet vi haft på säkert sju år.

Jag vet inte om jag vågar hoppas på att det kommer att fungera, men jag kan inte låta bli. För första gången på länge, länge är jag inte så orolig längre. Jag behöver fred. Krig gör mig så trött.

29/1, 2014: En saknad

I dag är det den 29/1, 2014. Det är en onsdag och jag lämnade dig på skolan i måndags efter att du varit hos oss i Skåne i en vecka. Jag såg till att du fick ledigt så att farmor och farfar kunde fira din födelsedag ordentligt.

I söndags kväll var du trilsk och arg. Du ville absolut inte gå och lägga dig. ”Jag avskyr dig!” ropade du åt mig från våningssängen, och jag svarade att det kanske var bäst att du fick vara själv. Men då tittade du ner på mig genom tårarna och sa att du ville att jag skulle klättra upp.

”Jag märker att du är väldigt arg och ledsen på mig.” sa jag. ”Du kanske tycker att jag är dum?” Du skakade på huvudet.
”Jag vill inte åka. Jag kommer att sakna dig. Det är så orättvist att jag måste åka fram och tillbaka hela tiden; ingen av mina kompisar måste ju göra det.” Efteråt lugnade du dig. Vi låg och kramades och småpratade en stund efter det och jag berättade hur mycket jag älskar dig och hur stolt jag är över dig. Men jag kunde inte komma på något att säga om det du berättade. Vad skulle jag säga? Allting jag kunde säga lät som klichéer; jag kunde inte ens säga att det kommer att bli bra eftersom det inte kommer att bli bra; oavsett var tingsrätten tycker att du ska bo så kommer du alltid att sakna en av dina föräldrar. Det skär i mig när jag tänker på det. Jag känner mig så misslyckad, rådvill och hjälplös att jag inte ens vet hur jag ska kunna uttrycka det. Det känns för jävligt att jag spelat en roll i skapandet av den situation du nu befinner dig i och jag önskar att det varit annorlunda. Jag önskar i bland till och med att jag och din mamma fortfarande bott ihop – inte på något vis för att jag skulle vilja bo med din mamma för min egen skull, utan för att du kanske skulle vara lyckligare då.

I går kväll ringde du mig och berättade att du saknade mig. Du ville träffa mig nu. Jag lovade att komma och besöka dig på skolan på torsdag och då kände du dig bättre. Jag vet inte, min Prinsessa, men jag hoppas att vi kan lära oss leva så här – varannan helg och på loven; jag har väldigt lite hopp om att du får bo hos mig. Samtidigt kvittar det så klart dig lika: var du än bor är du skild från antingen mamma eller pappa, så det blir alltid varannan helg och på loven på något vis för dig. Det är för jävligt och jag kan inte sluta skämmas fast jag vet att jag inte gjort fel. Kanske skäms jag för att jag inte gjort mer.

Och jag är trött på vintern – fast den precis har kommit.

14/10, 2013: Din skola

När jag läser veckobreven från din skola blir jag ärligt talat både glad och ledsen. Jag blir glad för att det verkar vara en fantastisk skola du går på, med mat lagad på plats (inklusive bröd bakat i lokalerna) samt aktivt arbete för att det ska bli så bra som möjligt för alla barn på skolan.

Jag blir ledsen för att du måste lämna den skolan om det bestäms att du ska bo hos mig. Och ärligt talat känns det som om jag gör något dumt när jag arbetar för att du ska bo hos mig i stället. Det känns inte som om det blir bra hur jag än gör här, så jag vill att du ska veta att jag alltid försöker så gott jag kan, även om resultatet i bland inte blir därefter.

Tacos. Och Mariachi El Bronx.

Jag har ätit för många tacos. Jag åt den sista utan att egentligen känna efter och så fort jag svalt sista tuggan visste jag att jag gjort bort mig. Fy fanken vad jag har ont i magen just nu. Men jag antar att det var värt det. Tacos är ju jäkligt gott. Jag köpte ett par olika chilisåser, som är producerade bara ett stenkast från där vi bor, för att sätta lite krydda på tillvaron. Jag och bonusdottern hade således chiliätartävling; för att vara en sån mes kan hon vara hård som sten. Hon satte i sig habañerosås utan att så mycket som blinka. Det kan nog bli något av henne i alla fall; om inte annat får hon lära sig handskas med svåra fisringssvidare i morgon, för att citera legendaren Benny Klimp.

Mitt i all matkoma kom jag att tänka på att jag hört någon beskriva ett punkband med mariachi-stuk. Jag bad frun googla (eftersom jag själv inte får) och vips dök Mariachi El Bronx upp. Inte för att bandet egentligen är så punkigt (för att vara ärlig funderade jag rätt mycket över hur de skulle kunna få ihop det; det går inte riktigt), men musiken är rätt skön faktiskt.

I övrigt vill jag hemskt, hemskt gärna läsa kommentarerna på bloggen. Men det får bli på måndag. Frågan är bara vad jag ska göra nu, när tv:n går varm nere i rummet och jag kan välja mellan att sitta och skriva och att inte göra någonting. Nollinfovecka – jag är trött på dig.

Tacksam

I dag bestämde vi oss, min fru och jag. Vi kommer att köpa ett sommarhus en timmes bilväg härifrån. Jag kände mig så nöjd att jag tänkte ta mig en kopp té, men frun föreslog champagne. Och visst: om det inte är champagne-dags i ett sånt läge så är det nog knappt aldrig det. Vi har alltid en flaska i kylen för att faktiskt kunna fira lite extra när det händer bra saker, och det har det inte gjort på ett rätt bra tag. Jag vill i och för sig dricka champagne när det går dåligt också; Napoleon, den gamle liraren, ska ha sagt: ”Efter en seger förtjänar man champagne – efter en förlust behöver man det.” Men man kan ju inte dricka champagne varje dag, hur illa det än går. Hur som helst: champagne har vi druckit, och vi har förskräckts över det galna i det hela. Sommarhus, liksom. Hur vuxet är inte det? Visst – vi köper två fastigheter tillsammans med min bror och därför får vi det extremt billigt (och så får vi min bror till granne förstås ;-)), men ändå.

Men så kommer det dåliga, för det finns inget gott som inte har något ont i sig. På andra sidan väggen i vårt parhus bor ett par som närmar sig pension. I dag fick han en stroke. Han har pacemaker och således väldigt dåligt hjärta dessutom. Chanserna är väl inte så där jättebra. Han opererades i flera timmar i dag och hade flera blodproppar. Just nu vet ingen hur stora skadorna blivit, men jag skulle verkligen inte vilja vara i varkens hans eller hans frus skor; att bo i en villa på tre plan när man är förlamad (eller när man tvingas ta hand om en förlamad) kan knappast ses som högsta vinsten.

Såna här saker får mig att fundera en väldig massa. Tankarnas själva essens blir att oavsett hur sur jag kan bli på min fru de gånger vi bråkar, oavsett hur bitter jag kan vara på min jobbsituation och oavsett hur trött jag kan vara mitt i blöjnätterna så är jag så extremt, extremt, extremt tacksam för att jag har det så bra som jag har det. Livets bajsmacka kunde ha varit dubbel, och skivorna kunde ha varit redigt jävla tjocka. Tack för att den inte är det.

Stort

Jag har knappt skrivit något de senaste åren. Ändå får jag peppande kommentarer från riktigt gamla läsare. Jag blev lite rörd här på morgonkvisten. Tack.

11/11, 2013: Ett tack

Min lilla Prinsessa. Jag vill tacka dig för att du är en så sjusärdeles fin unge. Visst – senaste tiden har du för all del visat prov på ett jävla humör, som gör att jag både tänker på mig själv i din ålder och som får mig att oroa mig som förälder; jag försöker så gott jag kan, men jag antar att det värsta med föräldraskapet är att man inte får kvitto på vad man gjorde rätt eller fel förrän efter sisådär 20 år. Men det är inte ditt humör jag vill tacka för just den här gången. Jag vill tacka för att du har ett sådant tålamod med allt som händer i ditt liv just nu. Jag vet att det är väldigt jobbigt, och jag gör mitt bästa för att lindra besvären, men jag är alltid på något vis skuldmedveten eftersom… Ja, jag vet inte. Det är snart över i alla fall. Du gjorde en helt fantastisk insats på Lillprinsessans dop i lördags. Jag kommer aldrig att glömma hur du stod där tillsammans med din bonussyrra. Ni hoppade av iver och spänning, men tog er uppgift på stort allvar. Ni var fantastiskt duktiga, både när det gällde att bära det där processionskorset och när det gällde att hälla upp vatten i dopfunten. En bild som aldrig kommer att lämna mig och som så när fick tårarna att börja rinna, var när du torkade din lillasysters huvud efter att hon blivit vattenöst. Du var så öm och försiktig och jag tänkte att vad som än händer så kommer det att gå bra i livet – både för dig och för din lillasyrra. Tack för hjälpen. Jag är stolt över dig och glad för att jag har dig. Jag älskar dig och dopet hade inte ens blivit hälften så fint utan din insats.

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna

  • Annonser