Mustig och hårdnackad

Häromdagen, när jag fick besked om att jag inte fick det där jobbet, gjorde jag en ordentlig djupdykning i mig själv. Jag återfick det tankemönster som jag grottade runt i för fyra-fem år sedan och var enastående bitter, självföraktande, hatisk, besviken, arg, ledsen och uppgiven. Jag kunde verkligen inte hitta något bra med livet och kände mig redo att bara skita i allting och flytta utomlands till nåt tropiskt land där jag kunde sitta och dra i mig tunga droger tills jag bara smälte samman med vegetationen och djungelbottnen och försvann för evigt.

påbottenavdjungeln

Längst nere bland de döda löven i djungeln

Jag försökte resa mig. Kollade utbildningar som skulle kunna hjälpa mig att bredda min kompetens så att jag skulle kunna komma ur den återvändsgränd jag själv byggt mig genom mina val. Tänkte att jag kunde komplettera för att ta ut ytterligare en magisterexamen för att stärka mitt ”varumärke”.

Det börjar ta emot lite i jobbsökandet nu. Jag har sökt i mer än ett år och fått ungefär 50 nej tack, så jag börjar tröttna. Man kan väl säga att ett nej tack efter en intervju var en fet spik i kistan. Kanske skulle ytterligare ett karriärbyte vara svaret (även om det känns helt stört att vara 35 år gammal och byta bana igen).

Men inte ens där gick det som jag hoppades. Det visade sig att jag (hör och häpna) INTE ÄR BEHÖRIG för att ta min sista kurs i mediavetenskap. För att få ta den måste jag först studera en hel termin – metod och nånting annat. Tack för den, nya högskoleförordningen. Det hade varit en lögn att påstå att det gjorde mig gladare; jag vill fan inte studera ett halvår för att få studera ett halvår. Jag har redan gjort fem år på högskolan och det får vara nog. Snacka om att jag känner mig gammal och utgången.

Jag somnade på tåget hem och när jag vaknade kändes det bättre. I dag är jag nästan lite förundrad över mig själv. För fyra år sedan hade det varit helt omöjligt för mig att samla ihop mig och fortsätta. Nu behövde jag bara bryta ihop en gång under en halvdag för att sedan borsta av mig och traska vidare – även om jag knappt har en plan för vart jag är på väg eller hur jag ska nå dit.

Det känns skönt att veta att jag i dag kan skaka av mig den typ av svåra motgångar som för fem år sedan hade gjort att jag stannat kvar i sängen i flera dagar. Det känns skönt att vara starkare och att ha ett bättre självförtroende.

Följande inlägg
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Ann

     /  5 oktober, 2013

    Härlig självloop, det kostar på att vara i dem, allt kommer tillbaka, men glädjen när vi är på andra sidan och märker att förändringen är bestående, vilken kick. Nu blev jag glad.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: