I samtliga fall har jag fått backa eller i alla fall acceptera att utgången blivit en annan än den jag ville.
– Hon bodde kvar i lägenheten i flera månader efter det att hon sagt att hon ville skiljas, samtidigt som hon påbörjade ett nytt förhållande. Hon hade hans ring på fingret redan innan vi skildes. Jag sa nej. Ville att hon skulle flytta ut. Det hade jag gjort – direkt.
– Hon lät mig betala för henne. Krävde det. Fast jag sade nej. Jag hade inte tagit emot en spänn av henne.
– Hon tog hela barnbidraget. Jag sade nej. Det sket hon i.
– För att inte tala om skilsmässan – jag sa nej. Det sket hon i. Det räknas i och för sig inte – det tjänar bara till att illustrera hur hon beter sig – hon bestämde sig från första början att bara dra och lade inte två fingrar i kors för att lösa de problem vi hade. Våra besök hos familjerådgivaren var bara spel för gallerierna. I samma liga får vi räkna in att jag sagt nej till att Prinsessan ska träffa Nyamannen. Och det skiter hon i. Det är så klart inget jag kan påverka, men återigen…
– Hon och hennes mamma tyckte att jag skulle vara med och betala en gemensam skuld som vi hade till mamman. Jag sa nej. Enligt samma logik skulle exet betala mig tusentals kronor som jag stått för under vår tid tillsammans. Men jag betalade ändå.
– Hon ville gå i familjeterapi. Det ville inte jag. Men jag gjorde det för hennes skull.
I övrigt finns det rätt mycket annat i hennes beteende som är sårande:
– Hon var öppet otrogen mot mig.
– Hon har under lång tid varit väldigt otydlig med hur hon vill ha det. Det var till exempel jag som både betalade skilsmässan och som begärde skilsmässoblanketter – trots att det var hon som ville skiljas.
– Oavsett var det gäller (FB, msn och Skype) har hon profilbilder på sig och Nyamannen.
– Hon umgås gärna med mina vänner – till och med mina NYA vänner som hon inte ens har någon direkt beröringspunkt med, och kommenterar gärna deras foton på FB så att jag hela tiden tvingas se hennes profilbild.
– Hon uppträder som om inget hade hänt, som om det var vardag som vanligt och vi typ aldrig haft ett förhållande.
– Hon går inte att komma överens med eftersom hon aldrig kan ge ett vettigt svar, alternativt undviker att prata med mig, alternativt börjar gråta för att komma undan.
– Mycket länge betedde hon sig som om hon ville äta kakan och ha den kvar. Hon gav så otydliga signaler att jag varken visste ut eller in – och när man frågade fick man ”Jag vet inte” till svar.
– Hon har ljugit mig rätt upp i ansiktet vid ett flertal gånger.
– Symboliskt nog firade hon vår årsdag hos honom – redan innan vi skilt oss.
– Hon tar mig för givet. Fortfarande. Men ännu mer innan vi skilt oss. Räknar med att jag ska ställa upp och att jag ska anstränga mig.
Dessutom:
– Jag stöttade henne till och med när hon var osäker på sina känslor. Bad henne åka till England för att reda ut det.
– Jag ändrade i skilsmässoavtalen för hennes skull.
– Jag har hela tiden varit öppen med att jag kan tänka mig att ta tillbaka henne. Hon har alltid haft chansen.
Skrivet den 17/12 2009
”Men så började jag att tänka på Prinsessan. Det sker varenda gång jag sätter ner foten. Jag vill klargöra att jag känner mig illa behandlad och att jag fått nog. Och så kommer tankarna. Tänk om det här helt pajar det förhållande jag trots allt måste ha till min fru de närmaste 15-17 åren? Det skulle bli så jobbigt för Prinsessan, men också för oss två. Ständig konflikt.”
anguin.wordpress.com 