Gammalt besök

Klockan är lite över 05 nu. Jag har varit vaken någon halvtimme och jag vill inte somna om. Jag vet inte ens om jag hade klarat av det. Jag vaknade av att jag drömde – eller rättare uttryckt: jag vaknade av ljudet av min egen gråt. Och det lät så kusligt. Det lät som barngråt. Drömmen handlade om hur jag gick runt och fotograferade. Det var en samling muslimska kvinnor som kommit till en stad för att stötta en nedläggningshotad liten restaurang och jag fotade dem så gott som det gick; kameran verkade inte vara på sitt bästa humör. Så såg jag en kvinna som stod bakom en bänk. Det var något bekant med henne och jag tog ett par bilder innan jag insåg att någon faktiskt satt på bänken framför henne.

Det var min mormor. Hon verkade frisk och stark, men ändå gammal. Först blev jag bara fascinerad av att jag kunde se henne; hon har varit död ett tag, så jag ville ta bilder av henne innan hon märkte mig, men autofokusen skorrade som en gammal industrimaskin och jag kunde inte trycka av. Hon började darra och skaka i hela kroppen, och när hon slutade gick jag fram till henne, strök henne över kinden och kramade henne. ”Hur är det med dig mormor?” frågade jag. ”Jag har det bra, min lille påg.” svarade hon och klappade mig på kinden som hon brukade göra, så att jag kunde känna hennes tunga guldringar. Det var så soligt ute. Och så kom det en man och satte sig bredvid henne. Det var min morfar, som jag miste när jag var bara liten. Men jag minns honom väldigt väl och jag minns också hur mycket jag älskade honom. Han hade händerna i byxfickorna och log mot mig. Jag har inte tänkt på honom på många år, men nu kramade jag bägge och kände deras gamla lukt. Och så grät jag.

Jag grät knappt över mormor på hennes begravning. Vi hade så lite kontakt, och jag tror inte att jag tyckte om henne så mycket, men nu har jag gråtit av och till sedan jag vaknade. Häftigt, och med massor av blöta tårar. Jag ringde min mamma nästan så snart jag vaknade, för jag blev rädd att något hade hänt. Det enda jag åstadkom var att väcka henne och göra henne förskräckt; vem ringer 0430 om det inte har hänt något? Somna om kan jag inte. Det är för mycket tårar och tankar. En sak är i alla fall säker; jag ska åka till mina morföräldrars gravar. Det har jag aldrig förr gjort. Ni ska få varsin blomma, Silwa och Ivar. Tills dess önskar jag er många soliga dagar bland rosorna på den där vita bänken.

Viva la libertad!

Jag har funderat oerhört mycket på frihet i mina dagar. Jag har vridit och snurrat på begreppet och faktiskt hittat en definition som jag tycker är helt sann. Frihet är att kunna göra precis vad jag vill, utan att begränsas av lagar som andra satt upp. Jag vet vad ni tänker: ”Hur skulle det se ut?” Tja. Just i det här samhället skulle det se ut som skit. Det är inte så konstigt eftersom hela den västliga samhällsstrukturen är byggd på tusentals år av rovgirighet och vinstintressen. Här är det naturligt att trampa på andra, att ljuga, fuska och roffa åt sig. Den västliga livsstilen är inget annat än rovdjursmentalitet i kostym. Svaga har ingen plats, och den som mot all förmodan väljer att öppna dörren och dela med sig, faller snart offer för desperata vildar som gör allt för att få det där lilla övertaget i den ständiga kampen. Den som väljer att öppna famnen stänger den snart igen, förbittrad, utnyttjad och besviken.

Jag skulle inte säga att vi är hjärntvättade, men vi är definitivt fostrade att bete oss så. Allt annat vore vansinne i ett samhälle som vårt. Givande, barmhärtighet, ärlighet och omtanke må vara dygder, men de ses snarast som utopiska uttryck som man kan svänga sig med eller drömma ömt om; att faktiskt leva på det viset är omöjligt; den enskilde skulle snabbt ätas upp av massan som varken förstår eller förmår att omsätta dygdiga ord i praktik. Dygderna är inte möjliga att leva efter så länge det finns en majoritet som ser dygden som mogen frukt att plocka, från ett träd som sedan med ett flin kan huggas ner.

Men det måste inte vara så. Det måste inte vara en kamp. Vi måste inte tävla och konkurrera. Vi måste inte sluka allt gott och trampa ner resterna i marken. Om förhållandet hade varit det omvända – att barmhärtigheten, givandet, omtanken och ärligheten hade varit förhärskande – då hade det sett annorlunda ut. Om människor fostrades till att hjälpa andra upp i båten istället för att slå dem med åran, då hade min frihet haft en plats i samhället. Då hade det varit ett litet fåtal som brutit mot lagarna som inte finns. Andra hade hjälpts åt. Andra hade nyttjat sin frihet under ansvar. De hade insett att deras handlingar begränsade andra – kanske rent av skadade dem – och då hade de avstått.

Jag tror faktiskt att det är så. Människan är kapabel till så mycket. Folk brukar invända att människan alltid har krigat och att människan alltid har varit tvungen att konkurrera med andra. Det stämmer. Men människan har också alltid älskat, alltid delat med sig, alltid tagit hand om. Frågan är varför våldet, egoismen och kampen har fått ta herraväldet över våra samhällen och våra själar. Varför är det inte det goda som gjort det? Jag har inget svar. Men jag vet att det skulle kunna vara annorlunda.

Det är fråga om attitydförändring. OK att det rör sig om en helt jäkla fantastisk attitydförändring, som inte bara skrubbar rent i roten på våra skitiga hjärtan – den måste också gå över hela världen och nå precis alla. Det blir svårt. Och jag menar – hur skulle det gå till? Jag vet inte. Men jag vet att vi kan förändras på egen hand och på eget initiativ. Vi kan var och en göra vårt bästa för att inte leva som djur. Människan är god och kan göra gott. Om vi medvetet väljer det goda varje dag, och fostrar våra barn att göra det samma, kommer det att ske en förändring. Vi kommer att vara klickar av ljus i en tunna full av illvillig tjära. Och det kommer att sprida sig; människor som bemöts med kärlek och självuppoffran förstår att det finns en annan värld, ett annat sätt. Och då inser de att de själva kan göra likadant. De som lever som bestar skulle få allt mindre plats, och slutligen befinna sig i marginalerna – precis som de goda gör idag.

Tro mig. Det går. Människan har kommit så långt att det egentligen är helt ofattbart att det finns de som svälter och de som måste stjäla. Vi har både kunskaper och resurser att sätta stopp för i stort sett allt elände i världen. Om västvärlden satsade sina pengar på sociala reformer, utbildning och vård istället för vapen och meningslös lyx hade världen blivit annorlunda på en gång. Fortfarande skulle det vara lång väg att gå när det gäller att inympa välvilja och öppenhet i våra skrumpnade själar, men vi hade varit en god bit på väg. Kanske hade faktiskt större delen av alla krig blivit omöjliga om vi valde att skrota krigsmaskineriet och skänka pengarna till de som behöver. För vem kan kriga utan vapen? Och vem vill föra krig mot någon som skänker – som hjälper till? Ändå händer det inte. Ändå vaktar vi misstänksamt våra gränser. Precis som hundar vaktar på sura köttben. Varför? Kanske för att vi är fostrade till konkurrens, misstro och djuriskt hierarkitänkande? Kanske för att vi tänker att vi skulle bli offer? Om vi gör det, men inte de Andra – då har vi dömt oss själva till undergång. Och det hade så klart känts väldigt surt att vara den där dygdiga frukten som något odjur sätter tänderna i. Men någon måste börja – varför inte vi, som redan har det så mycket bättre än de flesta andra i världen? När det sker kan vi på allvar börja tala om frihet.

Ett blodsdrama i Börrum

Bakom hyreshuset där jag bor finns en gammal sekelskiftesvilla. Den ser ut att vara byggd någon gång runt 1900. Jag har undrat över den sedan jag flyttade hit, för den verkar vara i gott skick, men ingen bor där. Undan för undan har den vandaliserats och beklottrats av områdets ungajävlar som inte kan låta något vara ifred.

Häromdagen fick jag en lapp i brevinkastet. Det var från hyresbolaget. HSB ville meddela att ”röda villan” nu skulle rivas. Röda villan. Det är alltså så den heter. Prinsessan kallar den Spökhuset – där det bor ett litet barnspöke som heter Albin. Jag tog kameran och tog några sista bilder på Röda villan, som stod där och väntade i sin lummiga dunge; ett hederligt trähus inkapslat av experimentella hyreskaserner från tidigt 90-tal.

Några dagar senare var Röda villans saga all. Rivningsmassorna låg i en stor hög och det luktade trä där. Det kändes onödigt. Vem som helst skulle ha kunnat ta över den. Den skulle kunna ha fungerat som boende, ungdomsgård, restaurang eller vad som helst. Den var helt i klass med de välskötta villor från samma tid som ligger längs med samma väg.

Jag gick där och skrotade sorgset i kvällningen. Lyfte på gamla tjocka tapetbitar från 100 år sedan. Smällde till årets första mygga där i skuggan från lindträden. Och så började jag hitta gamla tidningsbitar. De brukade användas som grund för tapeter eller isolering då det begav sig, då när huset byggdes. Jag lärde mig en hel del från de där tidningsbitarna, till exempel att Röda villan inte byggdes före 1907, men sannolikt inte efter 1908. Jag lärde mig också helt andra saker. Bland annat läste jag en dödsruna över någon som hade samma efternamn som jag; hon var tydligen Linköpings äldsta person innan hon slöt ögonen för sista gången. Och så läste jag om ett blodsdrama. I Börrum.

Stum

Det verkar på något vis som om hela jag tystnat. Det känns knappt som att jag längre tänker tankar som kan sättas på papper. Just nu är mina tankar och känslor så oerhört grunda att jag genast kan se botten på dem, och det gör inte direkt att jag hittar inspiration att skriva. Men kanske ska jag inte tänka på det viset. Kanske ska jag bara sätta mig och skriva, precis som jag gör nu, trots att det tar emot.

Luften är sval, men ljuset andas vår. Molntussar på himlen, sol och krokusar i rabatterna. De har förvisso inte slagit ut ännu, men det är nog bara fråga om några dagar. Men det är inte vår ännu. Inom mig hukar själen, tillknycklad och morgonsur. Den väntar på ljus, lediga dagar och på att jag ska bli frisk så att jag slipper gå runt och känna mig svag och trött. Jag är snart där. Ett par resor till andra städer kommer att bana väg för mig fram till påsk, då jag kan få vila, äta gott och umgås med mina kära. Det är tid som jag så väl behöver, för jag känner att jag är tung och oinspirerad. Blasé. Besviken. Inte intresserad av något. Jag måste samla mig. Måste hitta en väg ur det här gråa.

En stark värdering

Inte bara en stark värdering – den starkaste – sa Ann. Och den ska jag skriva om. Min absolut starkaste värdering är att pengar aldrig får gå före människor. Det funkar inte så. Pengar är egentligen bara hittepå; i det ögonblick någon bestämmer sig för att de inte har något värde – så HAR de inget värde. Det har däremot människor, deras glädje och hälsa. Till och med i det militära lär man sig att människoliv alltid är mer värda än materiel – med andra ord: kan du välja mellan att rädda en stridsvagn värd 43 miljoner och en människa, så väljer du människan; en stridsvagn är värdelös utan personal. Det är en lärdom som fler borde ta med sig.

Jag kan inte fatta hur det är ställt med folk som trampar på andra för att få mer pengar. Det är inte ofta jag kan känna så starkt som hat, men ju mer jag tänker på det desto mer upprörd blir jag; människan är förvisso ett djur, men vi ska inte leva efter den starkes rätt bara för den sakens skull. Vi skiter inte på trottoaren, vi äter med kniv och gaffel och vi går inte klädda i djurhudar. I ljuset av det är det oerhört märkligt att vi fortfarande beter oss som asätare så fort det kommer pengar in i bilden. Det beteendet är det mest ociviliserade av alla och det minst människovärdiga, även om det under senare tid blivit mer och mer legitimt med tanke på den rådande hegemonin. Oavsett det är girighet något av det värsta jag vet. Livet och samhället är ingen tävling – det är en möjlighet att vara tillsammans, ta hand om varandra och lita på att andra tar hand om en när man själv inte förmår.

Det gör mig så jävla förbannad att jag ibland får lust att åka hem till någon av de allra mest sviniga, ta honom (för det lär vara en honom) i armen och ställa honom i skamvrån. Jag skulle i allt väsentligt behandla honom som jag behandlar ett ostyrigt barn, för det är precis så han beter sig. Hur kan man till exempel inte fatta att det är fel att sko sig på människors ohälsa? Om man kan tjäna pengar på vård så är det något som inte stämmer. Varje krona som går i fickan på gamjävlarna bakom Carema kunde gått till bättre förhållanden för vårdtagarna. Inse att människor inte är någon jävla handelsvara. Och inse att du också är dödlig. Och inse att du kommer att ligga förbannat jävla risigt till den dagen du får cancer, går till din privatläkare och får besked om att den där privatläkaren bestämt sig för att pengar bara är hittepå – och att de inte har något värde. Alla dina pengar kan inte köpa ditt liv när vaccinet slut. Inse det. Inse att det du förespråkar i klartext innebär att man återinför ättestupan – dit du själv rimligen borde släpa dig när dina individualistiska och roffande barn (som blivit som de blivit för att du – och det ständigt sönderfallande samhället fostrat dem till det) anser att du är en jävligt jobbig belastning och att de skulle tjäna mängder med pengar om du bara kunde vända näsan i vädret och släppa till det där feta arvet. Hur kan du INTE fatta att hela din begreppsvärld sträcker sig max 50 år bort? Hur kan du vara så oansvarig? Har din mamma inte sagt till dig att man ska hjälpas åt? Att inte fuska? Att man ska ta hand om varandra? Att man ska vara hygglig? Inte? Nähä. Påminn mig om att jag ska ställa din morsa i skamvrån. Eller sparka henne utför ättestupan.

Det enda jag tjänat på det här är självrespekt, för jag lever efter det på alltför många nivåer. Det inkluderar till exempel att jag säger rakt ut vad jag tycker. Dumärlighet kallar jag det. Det har lett till många tråkigheter och konflikter. Jag har helt sonika sagt upp mig från jobb – eftersom pengar inte är så jävla viktiga att jag står ut med vad som helst. Man skulle kunna tro att jag sovit gott efter det, men det har jag inte alltid. Det har varit väldigt mycket grubblerier, funderingar, bestörtning, frustration, ilska och sorg över vad det är för en ras jag tillhör. Folk måste på allvar sluta se om sin egen trädgård till den milda grad att de inte kan se att grannen behöver ett handtag. Ge. Tänk på andras situation. Hjälp. Det är tre jävligt enkla grejer som DU kan göra för att världen ska bli bättre.

Någon med känsliga ögon…

…tappade de här godingarna på en skitig Växjögata. Inte för att man behöver dem i vinterväxjö, men det var säkert en cool katt som blev av med dem. Jag skulle gärna skriva mer idag, men jag ska snart lämna min blaska till tryck. Läjter skejters!20120223-075331.jpg

Skarpt läge

I helgen skulle Prinsessans födelsedag firas. Vi skulle gå på restaurang och sen samlas hemma hos exet för att äta tårta. Även om det funkar att träffa exet under såna omständigheter är det inte det allra roligaste. Eller – det är lite jobbigt, snarast. Man får liksom passa på vad man säger, vilket betyder att samtalsämnena ligger och guppar i en väldigt begränsad pöl. Det är lite för långa och lite för många tystnader. Men det funkar. Den här gången var dock förutsättningarna annorlunda – exets föräldrar med sina respektive, plus exsvågern och exsvägerskan med dotter skulle också komma.

Jag bävade. Minst sagt. Vad fan skulle jag svara om de frågade om mitt liv eller kom med menande kommentarer gällande förlovningsringen på vänsterhanden? Jag ville verkligen inte. Men vad gör man? Man får bara bita i bollen och ta tjuren i hornet – det är ändå ens enda barns femårsfest. Till på köpet var min käresta på besök; exet hade tidigt uttryckt att visst ville hon träffa min ”nya”, men inte på Prinsessans födelsedagsfest, så mitt hjärtas dam skulle få stanna hemma i min lägenhet under tilldragelsen.

Men hon hade kommit redan dagen innan, så vi var ute på några ärenden under lördagsförmiddagen. När vi körde in på gatan där jag bor, och där vi sskulle parkera bilen, stod min exsvärfar och hans nya bekantskap och packade ur sin bil. Jag våndades. Men vinkade. Och beredde mig på att stiga ur bilen och gå och hälsa och visa upp min tjej. Jag parkerade i en ficka 20 meter framför dem, steg ur – och fick se hur de skyndsamt försvann bortåt exets lägenhet – utan ens en blick över axeln. Jag blev minst sagt jävligt paff – och kände mig dessutom väldigt förolämpad. Jag kan inte beskriva exakt hur min flickvän kände sig, men glad över det var hon inte – det var uppenbart att exsvärfar och hans donna inte var så sugna på att träffa henne.

Jag och farsan – de enda representanterna från min familj, begav oss slutligen in i lejonkulan. Vi möttes på en kinarestaurang i stan och farsan var glad i hågen; på något vis har inte hans relation till mina exsvärföräldrar förändrats i någon större utsträckning, och han gillade dem på den tiden det begav sig. Jag högg tag i exsvärfar.
”Men tjena! Det var värst vad ni hade bråttom in från gatan. Såg ni oss inte?”
”Eh… Öh… Jo. Men B stod och stampade och ville in och vi var så hungriga.”

Yeah, right…

Men middagen var inte så farlig som jag trodde. Jag var ganska spänd och det kändes konstigt att liksom bara ta vid där vi slutade sist, men det funkade. Det var till och med försiktigt trevligt. Vi snackade och åt en stund, och begav oss sedan vidare. Snön började falla utomhus när jag och farsan köpt tårta och vägarna var snötäckta när vi ställde bilen utanför exets hus. Just nu verkar det som om vintern slutligen är kommen – det kommer att vara snö och minusgrader framöver och på onsdag kommer det att vara riktigt kallt.

Det bjöds på kaffe, tårta och kusinbus uppe i exets trånga lägenhet. Det gick också an, men jag stannade inte särskilt länge; hemma hos mig fanns någon jag mycket hellre ville spendera tid med…

Kollat

Te et me absolvo

Ann har gett mig ett nytt uppdrag. Det är ett skitsvårt uppdrag. Först tänkte jag att jag inte kunde utföra det – att jag inte ens ville. Men jag vill inte banga och när jag väl stött och blött det hela, är det inte fullt lika farligt – även om jag måste ta djupa andetag då och då.

Det handlar om förlåtelse. Det svåraste jag förlåtit och det som jag har kvar att förlåta. Och jag börjar väl med det svåraste jag förlåtit.

Jag funderade länge över det. För det är ju så att såna här grejer vill man helst hålla för sig själv, för det är så mycket smärta och strid inblandat. Allt jag kom på var så banalt. Det som är mest spännande med den insikten är att jag tycks stöta emot en osynlig barriär just när jag ställs inför frågor av den här typen.Jag vet att det finns mycket mer att säga, men jag kan inte tvinga tankarna eller orden dit. Det är svindlande enkelt att ta kortaste vägen och berätta om någon skit som inte verkar så hotande och som inte avslöjar för mycket om mig själv. Den här gången tänker jag gå rakryggad rakt in i fasan, för av allting jag fruktar kanske det här är något av det jag fruktar mest.

I många, många år har jag kämpat med förlåtelse. Jag är fortfarande inte helt färdig, men jag tycker mig ana hur det kommer att te sig när allt väl är förlåtet. Förhoppningsvis kan jag leva större delen av återstoden av mitt liv med den förlåtelsen. Jag snackar om att förlåta mig själv. Några av er som läser har följt mig från allra första början, och även om jag inte tagit upp det så mycket så har ni nog anat att mitt förhållande till mig själv är minst sagt komplicerat. I perioder har jag hatat mig själv så innerligt att jag velat dö. Jag har hatat mig själv, mina val, mina handlingar – hela mig och hela mitt väsen. Det hela började säkert i tonåren, när jag började bestämma mig för att man har ansvar för sig själv och det man gör – man kan inte skylla på andra utan måste själv reda ut det man försätter sig i.

Det jag haft mest svårt att förlåta var mitt val av utbildning från allra första början. Jag minns så väl hur SYO-konsulenten malde på om att studieförberedande program på gymnasiet var ett säkert sätt att få jobb och att det var samhäll – eller helst natur – som gällde. Jag ville gå media. Lära mig fota och skriva. Men jag valde samhäll – och därmed 15 år av studier, arbetslöshet och tillfälliga, okvalificerade jobb. Det är jävligt, jävligt bittert att torka bajs och mata puré med två högskoleexamina i bagaget. Pappa berättade hela tiden att det är arbetsmarknaden det är fel på – inte mig. Men jag förde bok över mina sökta jobb och det visade sig att jag i slutändan sökt nästan 400 olika tjänster under de två år jag skrev ner mina försök. Jag fick fyra kallelser till intervju. Det är ett sökt jobb – och ett nej tack – per två dagar. Hur i helvete kan det då vara fel på arbetsmarknaden? Hur kan det vara så många som skriver bättre ansökningshandlingar än jag? Gång på gång på gång på gång? Samtidigt som grabbarna som gick på fordonsgymnasiet redan hade varit yrkesverksamma i tio år, hade semester om somrarna, tjänade 25 papp i månaden och inte hade en krona i studieskuld?

Jag insåg att jag blivit lurad. Allt jävla snack om att utbildning var den garanterade vägen till jobb var en förbannad, fet, sur lögn. Och jag hatade de som lurat mig. Lade skulden på dem. Gnisslade tänder av vrede och frustration. Alla dessa år – alla vedermödor och alla pengar åt helvete. Jag sjöd av bubblande ursinne. Men sen erinrade jag mig att det är jag själv som måste ta ansvar för mina egna handlingar och att jag inget kan skylla på andra. Då var det självklart att hatet och vreden skulle riktas mot mig själv. Jag var ett komplett misslyckande och det var mitt eget fel.

Det finns mycket annat som jag gjort som jag själv fått skulden för och det var inte förrän efter skilsmässan för typ tre år sedan som jag började omvärdera det hela. I och med det började processen med att förlåta mig själv och den påskyndades av att jag slutligen fått ett jobb som jag strävat efter, där jag får känna mig värdefull och kompetent. Jag förlåter mig själv varje dag, men det är mycket att förlåta och ett litet förlåt är inte stort nog för att saken ska vara ur världen. Men det går framåt. Och jag blir undan för undan lättare om hjärtat.

Jag har mycket kvar att förlåta. Vissa saker kommer jag aldrig att förlåta, även om jag väljer att glömma dem och lägga dem bakom mig. Killen som numera är ihop med min exfru var en gång vän till mig. Honom kommer jag nog aldrig att förlåta, men nuförtiden känns det faktiskt som om vi skulle kunna ses utan att det skulle bli bråk. Ge mig tre år till så kan jag säkert föra en vettig konversation med honom och sex år därefter kanske vi till och med kan ta ett glas ihop. Då har jag glömt. Kanske har jag då till och med förlåtit. Kanske.

Mageri

Jesses… Det här med mageri liksom…

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna