30. När jag var modig

Återigen är det så svårt. När man är modig vet man oftast inte om det och efteråt så tänker man inte på det som modigt – man tänker bara att man liksom klarade det. Så – vad har jag gjort som är så modigt att jag kan tänka mig att skriva om det?

Det är en klassisk grej tror jag. Något som händer alla. Alla får någon gång nog och vågar göra en kovändning som går emot alla konventioner och allting som de tidigare ansett vara rätt. Alla gör revolt – någon gång på något vis. Jag bestämde mig när jag var 15. Jag var inte som alla andra. Tänkte djupare, vidare och mer än de flesta jag kände. Tröttnade på regler som bara fanns där för reglernas skull. Tröttnade på oförstående, mainstream-idioti och fördömande ord. Jag tog steget fullt ut och blev punkare. Mamma grät när hon såg tuppkammen, men det är henne jag tackar för att jag fick modet att våga – hon har alltid sagt åt mig att gå min egen väg. Jag fick ännu mer oförstående och fördömande ord. Jag tror att vissa hatade mig – eller de delar av mig som jag valde att ta upp till ytan.

Jag fick stryk fler gånger än jag kan räkna – för att folk trodde att jag var nazist – fast jag i själva verket var fantastiskt anti; ytterligare ett bevis på människors fundamentala dumhet. Så trögtänkta att de äter allt som serveras för att det är enklare så. Killen ser annorlunda ut och han har ett hakkors på jackan. Skitsamma om det råkar vara ett överkryssat hakkors – han måste helt enkelt vara nazze.

Jag var ofta rädd under den tiden. Kände mig ännu mer illa bemött, utanför och oönskad än jag gjort under tiden när jag fortfarande klädde mig som andra ungar. Folk glodde hånfullt på mig, men jag härdade ut, trots att jag var den ende punkaren i hela stan. Den tiden lärde mig att våga. Att stå ut. Att ha kraft att gå mot strömmen för något jag tycker är rätt. Jag antar att det kan sägas vara modigt. Jag önskar att jag kunde få lite av det modet och den intre styrkan tillbaka – tillsammans med den livsglädje och passion jag kände då. Jag hade ett självförtroende som var alldeles för stort för ett magert punkarsle i en landsortsstad, men det gav mig hopp och målade mina drömmar vart jag än begav mig. Det var en lycklig tid. En modig tid. Bättre dagar, vill jag minnas. Det var dagar som ställde in kursen för en lång tid framöver och som tog mig från den ena yttringen till den andra, i sökandet efter någonting som jag kände att jag kunde vara lycklig i. Till er som var del av dem vill jag framföra min djupaste respekt. För er ryggrad, ert stöd och er vänskap – i vått och torrt – i skinnjacka eller hippiehår.

Och med det var det liksom slut på nya listan. Vad fan ska jag göra nu?

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: