Sånt här är alltid så jäkla svårt. Man måste vara ärlig utan att sabla ner sig själv, och det är riktigt svårt. Alltså, det är skitsvårt. Jag har funderat i fem minuter redan. Jag vill ju liksom inte framstå som feg för omvärlden, och därför stoppar jag nog gärna undan de där tillfällena och försöker glömma dem.
Men nåja. Jag kom på en grej. När Prinsessan var riktigt liten, eller jag tror till och med att hon inte ens fötts, fick jag ett erbjudande om jobb. Brorsans kompisar har startat upp ett par mycket framgångsrika snabbmatskedjor – med namn som ni alldeles säkert känner till. De har drivit dem till en punkt där de är så populära att de kan sälja dem för mångmiljonbelopp till exempelvis McDonalds. De ville att jag skulle stå bakom recepten och tillverkningen av en ”ny” form av sushi, anpassad för engelska förhållanden och en bred, engelsk publik. Jag hade mycket ångest över hur jag skulle välja. Jag var osäker på om jag vågade flytta till London med en nyfödd och kunna försörja mig och familjen tills företaget blev bärkraftigt – något som det trots allt inte fanns några garantier för.
Till sist fegade jag. Efter en del brevväxling med projektgruppen verkade det hela vara på väg att rinna ut i sanden. Jag var tacksam för det. Hade jag verkligen vågat, hade jag tagit tag i det, och frågat efter status och när jag skulle börja. Men jag vågade inte. I efterhand visade det sig dock att jag valde rätt; jag googlade just det tänkta namnet för projektet, och fick inte upp några relevanta resultat.
Jag har i efterhand insett att jag mest var rädd för misslyckandet. Vad skulle jag göra om jag tvingades återvända till ingenting? Ingen lägenhet, inget jobb – bara med ett misslyckande och en familj med ett litet barn som behövde försörjas. Jag undrar dessutom hur vi skulle ha klarat av att leva i dyra London. Och så undrar jag hur livet sett ut idag – om jag vågat ta det där steget.
anguin.wordpress.com 