I dag är det tredje dagen i nollinfoveckan. Det var inte lika jobbigt att strunta i tidningen på tåget och enda anledningen till mitt fb-sug är att jag väntar på kommunikation som jag tycker är speciellt viktig. Mitt slötittande – som brukar ta upp större delen av min tid – saknar jag inte alls. Frun kontrollerar min mejl för att se till att jag inte missar något verkligt viktigt så det är också rätt lugnt. Däremot finns det en handfull grejer som jag väldigt gärna skulle vilja googla. I gårkväll ville jag skriva på ett projekt men insåg att jag saknade en del information, något som så klart ledde till att muspekaren genast for ner mot chrome-ikonen, men jag hejdade mig och slutade skriva i stället.
En sak som jag har börjat lägga märke till är att jag är så extremt trött. Visst – det kan ha att göra med att jag stiger upp klockan 0530 och inte sover hela nätter normalt sett, eftersom att Lillprinsessan lever rövare om natten, men det kan också ha med nollinfon att göra. Min fru, som är en väldigt aktiv person, menar att hon ofta blir väldigt trött när hon åker till föräldrahemmet inne i djupaste skogen. Hon säger att det har att göra med att det inte finns något att sysselsätta sig med där, och därmed kan hon inte lura kroppen att den är pigg. Annorlunda uttryckt: om hjärnan inte hela tiden stimuleras på det sätt den är van, får den tid över att känna efter och registrera att kroppen är trött.
Oavsett hur det kan vara med den saken har jag varit väldigt trött de senaste två kvällarna. I måndags kväll somnade jag på soffan innan jag gick och lade mig och i gårkväll slocknade jag så fort jag lade huvudet på kudden. Jag sov som en död nätterna igenom. Vad det än beror på så är det mycket positivt för en långpendlande småbarnsförälder.
Jag har bara kommit till Osby än, och jag har redan svårt att skriva vidare.
anguin.wordpress.com 