Vilken kille!

På väg till Köpenhamn från Malmö tog jag tillfället i akt för lite mindfulnessövningar. Jag försökte befria mig från blasé-versionen av mig själv – den som ”sett allt” – och tillät mig att se saker ur ett barns ögon. Det var ganska enkelt den här gången – den nya arkitekturen på Malmö C, Triangeln och Hyllie är så spejsad att man knappt kan göra annat än att tänka på Star Wars. Jag blev mycket imponerad och tänkte hela tiden på femtiotalets framtidsskildringar. Det galna är att de faktiskt inte är alltför lång från verkligheten (låt vara att människor inte går runt i silverdräkter med robotar i koppel, men ändå). Det var spännande. Jag kände mig upprymd och glad.

Presskonferensen var OK. Sony visade en del rätt häftiga nyheter och jag fick god mat. Jag blev flirtad med också, på ett fantastiskt uppenbart sätt. Tjejen rodnade och stammade och såg helt ledsen ut när jag förklarade att jag inte bor i Malmö. Mina segment av konferensen var färdiga tidigt. Jag stack strax efter lunch och var i Malmö ungefär 14:30. Jag gick i lite affärer och insåg att min 4 000-kronorsteori verkar stämma; det finns inte någon jacka jag ser bra ut i som kostar mindre än 4 000 kronor. Det är frustrerande. Kan man inte hitta en jäkligt tjusig jacka som sitter som en kniv för, låt säga, 2 000? Verkar inte så.

På väg mot Triangeln för att träffa min värd, K, märkte jag att det var något fel med min högra sko och jag insåg att sulan släppt. Alltså hela sulan. Bortsett från främre delen, vid trampdynan. Tro mig när jag säger att jag gick i 12 olika skobutiker på jakt efter ett par nödskor för en femhundring. Jag har det som sagt var rätt tajt med pengar så jag ville inte lägga ut mer. Jag hittade inga skor. Däremot hittade jag de snyggaste par jeans jag sett på år och dag. Ja, midjan är hyfsat låg. Nej, de är inte sladdriga kring benen, nej de är inte för långa och nej rumpan har inte mycket spelrum. De var nedsatta 50 %. Jag lånade pengar av K och köpte dem. Jag kunde inte motstå. Jag har dem på mig nu. Jag är så het att jag får lägga isblock på stolen för att den inte ska börja brinna.

Och där nånstans väcktes något i mig som jag aldrig upplevt. Det var en märklig känsla, som skrämde mitt vanliga gamla jag. Jag ville ha tag på ett par skor, kosta vad det kosta ville. Den gamla Anguin hade antagligen lånat ett par skor av K, men nu drog vi iväg till köpcentret Entré och gick igenom butikerna där också, med glappande högersko. Till sist hittade jag ett par skor som såg acceptabla ut och de hade dessutom en lagom prislapp. Jag var precis på väg till kassan när jag plötsligt hejdade mig. Tankar om kvalitet snurrade i huvudet på mig. Jag ställde tillbaka det billigare paret och hittade ett par märkesskor. Fantastiska. Så jäkla snygga. Och så bekväma. De kostade mer än dubbelt så mycket som jag tänkt mig. Jag lånade pengar av K. Igen. Köpte dem. Personalen fick slänga mina gamla dojor och jag gick därifrån med en ruskig swagger. Och så köpte jag en ny halsduk. Jag var helt exalterad. Det formligen fräste om mig när jag svassade fram i Malmö i mina nya skor och i min nya halsduk, med en påse för de nya jeansen. Jag kände mig så jävla snygg och det gör jag fortfarande. Prime man beef, som någon sa.

Det mest otäcka av allt var att jag på allvar började fundera över om jag inte skulle köpa mig en väska också. Alltså vi snackar Anguin här. Killen som för två år sedan hånflinade åt män i tjusiga skor, scarves och posha weekendväskor – vad fan ska man med sånt till? Jag har min kängor, jag har arméns gamla halsduk och arméns persedelpåse! Vem bryr sig? Inte jag! Men plötsligt känns det så angeläget… Så… bra..! Hjälp! Vad händer med mig?! Börjar jag… GILLA att handla kläder?!

Annons

Publicerat av Anguin den 20 januari, 2011

https://anguin.wordpress.com/2011/01/20/vilken-kille/