Jag har en nära vän som jag verkligen tycker mycket om. Vi har bara känt varandra i fem-sex år, men han är nog den som står mig närmast känslomässigt. Han har gått igenom väldigt svåra tider och varit väldigt nära en skilsmässa. Han och hans fru lyckades dock reda ut det hela, till skillnad från mig. Jag har följt honom genom hela skiten; genom depression, arbetslöshet och nästan-skilsmässa, till försoning, tillfrisknande och en fin anställning. Vi står verkligen nära varandra och jag hyser den största respekt och kärlek för honom.
När jag lärde känna honom blev jag dock varse en eller ett par mindre goda egenskaper. Den värsta är att han med glädje hoppar på projekt och tar ansvar – för att när det kommer till kritan bara hoppa av. Det har hänt mig flera gånger att jag planerat till exempel resor, där han varit en betydande del av planeringen – och sedan (ofta dagen innan) backat. Folk i min bekantskapskrets drog tidigt öronen åt sig och många av dem litar inte riktigt på honom. Jag har i alla lägen försvarat honom, för jag vet att han inte har haft de bästa förutsättningarna. Folk som känner honom sedan gammalt har antytt att det ”alltid varit så här” med honom, men det vill jag inte tro. Han är kärleksfull, vänlig, omtänksam och kul. Jag kan prata allvar med honom som jag kan med ingen annan och jag vet att han inte skiter i det blå skåpet för att göra någon illa. Trots det känner jag mig alltid grymt besviken när han gång på gång sviker mig. Jag blir arg och ledsen och frågar mig liksom hur det kunde bli som det blev.
Det senaste året har det dock skett en förändring. Saker han lovat – har han hållit. Jag har kunnat göra upp planer med honom i åtanke och det har fungerat. Jag har inte behövt känna mig osäker på hur det ska bli. Han har fått ett bra jobb och hans förhållande är bättre än någonsin. Depressionen har han tagit sig ur och allt pekar uppåt. Det är en fröjd att prata med honom och våra planer på att sitta på en veranda någonstans på semestern och dra whiskeypinnar har tett sig allt mer görbara.
Igår kväll snackade han och jag om en resa och vi kom överens om att genomföra den. Jag bokade resan för oss och fick idag besked om att allt var klart. Jag ringde upp honom för att bekräfta.
– Jaaeeduuu… Jag kan inte åka. Jag har sagt upp mig från jobbet. Jag kan kanske hänga med om jag får nytt jobb innan augusti.
Jag blev kort sagt skitsur. Så jävla besviken blev jag. Det visade sig också att han planerar att flytta till nåt jävla surhål i nordligast inavels-Norrland. När jag tänker på det så är det så jävla typiskt honom. Så länge jag känt honom har han nog inte bott på samma ställe mer än nåt år i stöten. Det är bara flytt, flytt, flytt, och jag kommer inte ifrån tanken på att han försöker fly från något (typ sig själv – eller en tillvaro där han tvingas ta ansvar för något annat än sig själv). Jag känner mig fanimig bedragen och utnyttjad.
Han messade och sa att han var ledsen för att han gjorde mig besviken. Jag svarade att jag var ledsen för att han blivit av med jobbet och att jag hade hoppats på stabilitet för honom och hans hustru, men att vi måste ha ett längre snack om hur vår relation ska se ut och vad vi ska förvänta oss av varandra.
Jag orkar fan inte med att oroa mig för om han ska svika eller inte. Jag är trött på att ha överseende med hans impulshandlingar och att tvingas fixa till och ta ansvar när han lämnar saker vind för våg. Nu sitter jag och funderar på om jag ska låta vänskapen dö ut eller om jag ska umgås helt ytligt med honom (det är fråga om jag kan det) och släppa de djupare vänskapsbanden. Så här kan jag i alla fall inte hålla på. Det tär mer på mig än det ger mig och jag är inte stark nog att bära energitjuvar.
anguin.wordpress.com 