Det händer allt som oftast att jag får ett telefonsamtal från bästa kompisen på morgonen när hon är på väg till jobbet.
Vi pratar om det ena och det andra, men idag pratade vi om hennes sura kollega. Kompisen har just fått nytt jobb och trivs med det – bortsett från den missunsamma, lismande surkollegan som alltid har något överlägset och drygt att säga om saker och ting. Kompisen och hennes närmaste kollegor fick nyligen ett mejl från sin chef där han frågade vad surkollegan sagt, hur hon betett sig och hur det påverkat arbetsgruppen. Min kompis var osäker på om hon skulle svara och i så fall vad hon skulle svara på mejlet.
”Alltså, man vill ju inte vara den som skvallrar för chefen. Om jag tjallar kommer hon antagligen att bli omflyttad och det är ju taskigt.” Jag blev lite häpen. ”Men du. Du kan inte ta ansvar för andra människors dåliga beteende – som de själva valt. Skiter de i skåpet får de själva städa upp. Inte fan ska du skämmas för att du säger ifrån när det gäller saker som får dig att må dåligt.”
”Du har helt rätt Anguin. Varför håller jag henne om ryggen?”
Och så berättade hon om sin kompis vars ex fått besöksförbud, men som ändå lurade utanför hennes port. Hon hade gjort på samma sätt. Liksom försvarat det. ”Han saknar ju mig. Det är inte så lätt för honom. Han har haft det svårt.”
Häromveckan hade han väntat i trappen och tryckt in henne i lägenheten när hon skulle gå ut på krogen. Han hade misshandlat henne grundligt, bland annat genom att använda hennes ansikte för att slå sönder ett glasbord. Och gossarna i blått menade att, nej vi kan inget göra, för det här är inte grov misshandel. Och då tjänar det inget till att plocka in honom för han kommer ut lika snabbt igen.
Kan nån hjälpa mig lite här? En man som bryter mot ett besöksförbud, gör intrång i ditt hus, misshandlar dig så att blodet stänker och slår sönder inredningen med hjälp av ditt ansikte, gör med andra ord inte tillräckligt mycket fel för att bli stoppad bakom lås och bom? Jag kan nästan garantera att om jag sprungit på nån okänd typ på stan en fredagkväll och slagit honom på truten så hade jag ställts inför rätta. Jag hade nästan garanterat dömts och fått betala skadestånd och böter. Hade jag slagit honom lite mer omsorgsfullt hade jag åkt in. Tjoff tjoff. Så där.
Men när en man bevakar sitt ex och slår henne fullständigt sanslös och lämnar henne i det blodiga glassplittret i hennes eget hem – då är det OK? Sånt här gör mig bara så jävla, jävla arg att jag vill söka upp den där snubben och ha ett långt och jävligt bestämt samtal med honom. Jävla djur! Och rättssystemet kan hoppa och skita!
anguin.wordpress.com 
Jenni
/ 1 mars, 2011Jag håller med dig!!!
Jävla idiotsamhälle man lever i.
Såg en film i helgen om samma tema ”Den man älskar” som gjorde mig illa berörd. Samma med Sara Vargas låt i Melodifestivalen ”Spring för livet”.
Så fruktansvärt och så jävla orättvist!!!