På plats

Den senaste tiden har jag av allt att döma varit väldigt rastlös och stressad. Det är ett problem med mig; jag VET ju inte när jag är stressad eller splittrad. Jag missar signalerna och märker dem bara när jag sitter ner och känner efter – mindfulnessar. Och det har jag inte gjort på jag vet inte hur länge. Länge. Har helt tappat den biten, mig själv trogen. Jag kan fan i mig aldrig hålla rutin på någonting, i synnerhet inte saker som träning. Att sitta ner och ge mig själv 15 minuter med mig själv är nästan helt omöjligt. Livet bara fräser förbi som ett höghastighetståg och om jag någon gång bestämmer mig för att ta några medvetna minuter inser jag att jag är så trött att jag måste gå och lägga mig.

Jag har börjat få ont i magen igen. Och jag har börjat känna av det där molandet i axlarna. Och så börjar jag gråta för nästan ingenting. Och så känner jag mig som en dålig pappa och jämför mig med andra i stället för att se till mina egna förutsättningar. Det är ganska skönt att jag blivit medveten om det i alla fall, för jag vet att det är signaler om att jag börjar må dåligt igen.

Den verkliga insikten kom när jag pratade med en vän i telefon igår kväll.

”Ont i magen säger du? DET känner vi ju igen – det har du haft förut.” Och så började jag känna efter. Tänka till. Och så insåg jag att hej å hallå – jag mår ju rätt dåligt igen. Det är som en lightversion av den riktigt dåliga tiden och dit vill jag aldrig igen.

Min kompis kan de här grejerna. For real. Min depression och mina stressymtom är som lekis i jämförelse med det hon gått igenom. Hon har kontroll nu, till allra största delen, och det är delvis tack vare medveten närvaro. Hon berättade hur hon brukade göra och jag skakade bara på huvudet åt mig själv; så självklara, enkla saker som jag faktiskt utövar vid särskilt jobbiga situationer, som i snabbköpet när det snurrar för snabbt. Men jag har aldrig tänkt på att jag kan göra det när som helst och var som helst. Det måste inte ta 30 minuter och jag måste inte sitta med stängd dörr och fokusera blicken på en ljuslåga eller ligga och köra avslappningsövningar efter röstinstruktioner på en CD. Jag behöver inte öva. Jag kan ju göra.

Min vän har gjort till rutin att ta ett antal ögonblick under dagen och landa i dem. I bilen efter att ha lämnat sin son. ”Det här är ratten. Den känns så här. Och så känns det att sitta i sätet.” På toa. ”Så här känns det att sitta här. Så känns det när fötterna rör golvet.” Såna grejer. Så enkla. De tar en minut. Kan man göra dem kanske fem gånger dagligen har man rafsat ihop sinnet nog för att veta vad som försiggår därinne i huvudet och därute i kroppen.

Det är bra att ha vänner, kort sagt. Och ikväll ska jag yoga.

Följande inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Ann

     /  15 april, 2011

    De där små stunderna är viktigast, jag håller helt med. Flera gånger om dagen påminner jag mej själv om hur jag ska andas, i vilken takt jag ska röra mej, jag kan välja att bara sätta mej och titta rakt ut och säga snälla saker till mej själv. Heja dej!

    Svara
    • Jag har fortfarande väldigt svårt att få de bitarna att flyta naturligt. Men det kommer att gå. Förr eller senare.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: