Farväl

Jag träffade mina närmaste vänner från hemstaden. Vi sågs utanför församlingshemmet. En sedan länge ”försvunnen” kamrat dök också upp. Stämningen var som man kan förvänta sig. Vi stod där tillsammans, tysta i kylan. Väntade liksom på något. Men inget hände. Vi gick in. Jag träffade ytterligare några vänner. Längst fram satt W, han som jag var orolig för när han var tonåring. En liten grabb som jag trodde skulle hamna snett. En av P:s bästa barndomskompisar – som hängde efter P som en liten lillebror. Han är en ståtlig karl nu, med stort skägg och en vacker hustru. Han grät ohejdat och vi kramade om varandra utan att säga ett ord.

Jag satte mig bakom honom och öppnade programmet för begravningsakten. Det var då jag förstod att P är död. På riktigt död. Insikten har inte letat sig in tidigare, men nu skakade den mig. En porträttbild på utsidan. Han var snygg. Hans blick från fotot borrade sig in i mina ögon. Jag mindes allt på ett ögonblick och grät jag också. Det blev med ens så oerhört verkligt att jag nästan tappade andan. Jag andades som jag lärt mig i mindfulnessen och grundade mig sakta men säkert.

Mina vänner slog sig ner bredvid mig och vi satt tysta. Runtomkring hördes tysta snyftningar. Det hela skulle kretsa kring ett antal musikstycken från skilda håll. P älskade musik, och hans närmaste hade fått välja låtar som de förknippar med honom.

Det började. Jag insåg att jag var glasklart där. På plats. Medveten. Närvarande. Jag kände efter. Analyserade vad jag såg, hörde och kände. Jag kände stolthet över mina vänner. Inga barn eller ungdomar längre – vuxna män och kvinnor. Föräldrar. Duktiga, framgångsrika. Stolt var jag. Pulsen slog under skjortkragen. Ångest? Kanske. Jag andades. Större delen av ceremonin hade jag en fokus som jag aldrig har normalt. Skönt. Och jobbigt. Det värkte i halsmusklerna. Jag andades igen. Närvarande. Avslappnad.

P:s exfru, A, som kanske varit den som delvis drev P till självmord, var där. Hon hade med sig hennes och P:s gemensamma son; hon hade efter alla år som skild från P plötsligt fått för sig att ansöka om enskild vårdnad – utan någon särskild anledning. De var redan fiender, men den sista handlingen blev för mycket för P. Jag kände i några ögonblick förakt för henne, men tänkte sedan på vad hon själv måste gå igenom. Om jag tänkte på hennes del i tragedin så måste hon själv lida helvetets kval. Jag tänkte på hur modig hon var, som under omständigheterna vågade sig till begravningen. Och så tänkte jag på hur det skulle vara om jag stod i samma situation. Jag bestämde mig där och då för att försöka försonas med mitt ex. Kanske kan vi inte umgås, men jag vill att vi ska kunna vara mer öppna mot varandra. Och jag ska försöka sluta tycka illa om henne.

Efter ett kort tal och en diktläsning, reste sig W upp. Han var samlad. Han gick bort till flygeln, med tårar i ögonen. Han satte sig ner och började spela. Det var inte förrän jag började skriva det här förrän jag insåg att han själv skrivit stycket. Det var vackert. Oerhört gripande. Jag hade antagligen fått tårar i ögonen även om det inte varit begravning. Han spelade med sådan inlevelse och sådan passion att jag släppte alla spärrar. Jag grät hämningslöst. Den lille W, nu vuxen man. Pianovirtuos. Tårarna glittrade i skägget när han lade sin själ i det vackraste jag hört – en hyllning och ett rop av saknad till käraste vännen P. Han skakade av gråt när han spelat färdigt, men trots det spelade han inte en ton fel. Han gick darrande från flygeln.

Sedan var det dags för avskedet. P:s son hade själv valt ett musikstycke till sin far. Han är så lik sin pappa. Åtta år gammal stod han vid sin fars kista. Jag kan inte förklara vad som for genom mig då, men det gjorde så fruktansvärt ont. Alla förälderns djupaste farhågor jagade i själen på några ögonblick och jag kände hur jag fick en fruktansvärd huvudvärk. Jag försökte tvinga mig själv att titta på det – att vara där och då. Men jag förmådde inte. Lille påg. Fan att han måste vara med om det.

En av mina närmaste vänner, D, satt bredvid mig. Han stod mycket nära P. Jag stirrade stint framåt, inne i mig själv, liksom jag anar att de flesta andra gjorde, men jag hörde honom gråta och anade hur han skakade i kroppen. Jag har aldrig sett honom gråta förut. Jag blev handfallen. Ville innerst inne hålla om honom, men jag visste inte om jag vågade, om han ville. Jag kämpade en stund med mig själv. Insåg att jag skulle ångra mig om jag inte gjorde det. Så jag lade armen om hans axlra och tryckte honom till mig. Grät med honom. Höll hans hand. Vi grät tillsammans, jag och de kära gamla vännerna. Alltid där för mig, trots mina resor – trots att jag bor i en annan stad. Jag insåg hur viktiga de är för mig och hur mycket jag saknar dem.

Jag ställde mig vid kistan och grät så jag skakade. Lade en rollspelstärning på kistan. Vände den så att sexan låg uppåt. ”En sexa för dig P. För att sexor är bäst.” Och så gick jag och satte mig igen. I hela salen grät människor högt. P:s flickvän R kved högt och tröstades av P:s mamma. Jag blundade. Andades. Svettades. Kände magen röra sig i takt med andningen. Återfick fattningen.

Vännen B höll till sist ett tal där vi fick skratta. P var en sann humorist. Skrattet och skämten var ständigt närvarande, så det kändes bra att B vågade ta upp det. Fler minnen. Fler tårar, mitt i leendena. Allt avslutades med Imperial March, en klockren avslutning, värdig en rollspelare, cineast och nörd.  Ett sista skoj från en vän jag känt i nästan hela mitt liv. Även om han själv inte aktivt valde den, tror jag att han klappade händer av förtjusning och drog på munnen i sin himmel. Jag kramade W igen. Ordlöst. P:s lillebror var inte på begravningen.

Jag och de närmaste kamraterna gick och tog en kopp kaffe på gängets gamla fik. Jag har inte varit där sedan tonåren, men det kändes så rätt att gå dit den här dagen. Jag berättade för dem alla vad de betyder för mig. Att jag saknar dem och att jag önskar att jag kunde vara närmare dem. Sånt säger man så sällan.

Det blev fler tårar, en del snack och mer kramar, innan jag slutligen hämtade bilen och gav mig av mot Växjö igen. P dog på samma dag som jag skulle ha firat fyraårig bröllopsdag. Det slog mig på väg hem. Livet går vidare, men för somliga är det kortare än för andra.

Nästa inlägg
Lämna en kommentar

8 kommentarer

  1. Så sorgligt, och så vackert. Sitter här med tårarna rullande längs kinderna bara av att läsa om det. Är ju själv rollspelare, så din gest att lägga tärningen på kistan grep mig verkligen.

    Mina tankar går till P’s son som jag inte vet vem det är, än mindre har träffat. Men jag önskar att han hade sluppit detta i alla fall tills han var vuxen.

    Svara
    • Om du är rollspelare måste du vara en bra människa ;). Det var tungt. Jag var helt slagen igår, men det känns bra idag. Jag är tacksam för de åren vi var vänner.

      Svara
      • Det är klart att jag är en bra människa 😉 Även om jag mest spelar d20-system.

        Förstår att du var slagen igår, men det är som det ska vara. Det är väl en framgång att du har KÄNT så mycket att du blir trött av det, även om orsaken till dina känslor är tragisk.

        Svara
        • Jag är inte heller mycket för d6-systemen. Favoritspel?

          Svara
          • Spelar mest Dungeon’s & Dragons 3.5, men har också sniffat lite på Witchcraft, d20 Modern, Call of Cthulhu, Rolemaster, GURPS, Vampire: The Masquerade och så i allra första början Drakar och Demoner och Mutant.

            Svara
            • Ah! Mutant! Man kan BARA älska det! Just nu spelleder jag en kampanj i Gemini. Litet, relativt okänt svenskt spel. Oerhört välgjort, men nedlagt sedan länge. Spelgruppen är gedigen och oerhört erfaren. Allt fungerar så jävla bra med dem. Synd att vi bara kan spela nån gång i månaden som mest.

              Svara
              • Gemini har jag faktiskt aldrig hört talas om. Jag spelar i två kampanjer och spelleder en tredje, och vi kör på ett rullande treveckorsschema, så jag får en dos en gång i veckan i alla fall 🙂

                Svara
  2. Begravningar… griper an. Låter en få känna allt. Saknad sorg och förtvivlan…allt.. Och blir därför outhärdligt vackra. Eller uthärdligt botgörande.
    Bra att du var Där. På det bästa sätt

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: