Igår tänkte jag skriva om ett par bröder jag kände då jag växte upp, och för all del senare också. Jag tänkte på hur deras föräldrar känner sig. De är verkligen inga dåliga föräldrar så vitt jag vet. Det blev bara fel någonstans i brödernas tonår. De testade gränser bägge två, och när de väl gick över dem hade de det svårt att ta sig tillbaka. En av dem tog sitt liv den 30 september förra året. Den yngre brodern hade inte setts till på ett tag när det hände och det har han inte sedan dess heller. Jag och mina gamla vänner var ganska säkra på att han dött; han har knarkat av och till – ”slutat” och börjat igen. Vi funderade över om broderns död var det som fick hans bägare att rinna över. Att han kanske överdoserat. Tagit livet av sig han också. Eller kanske dödats. Ingen kunde svara på var han befann sig, hur som helst.
Idag uppdaterade han plötsligt sin Facebook. Han har suttit inne för bland annat narkotikabrott. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta det här. På ett sätt är jag glad att han lever, men samtidigt är jag förbannad för att han håller på med droger och så sörjer jag den människa han blivit. Han var en av mina bästa vänner, någon jag höll mycket av, men nu är han knappt mer än ett vandrande lik. Fan ta honom; jag är lättad över att han inte ligger nedgrävd nånstans.
anguin.wordpress.com 