Dagarna efter mötet i familjerätten ringde jag den advokat som jag sedan länge haft kontakt med. Jag underrättade honom om att jag förlorat folkbokföringen och om att din mamma uttryckt sin vägran att egentligen ge mig ens ett lillfinger; hon ville inte ens prata om att du skulle kunna bo hos mig. Och advokaten berättade för mig om hur det nu kommer att gå till, och hur lång tid det kan komma att ta. Han berättade att hela processen kan komma att ta ett år i anspråk, och under den tiden kommer alla inblandade att utsättas för granskning, intervjuer och annat. Jag har redan skrivit om det. Om det och det interimistiska boendet. När advokaten berättat det gick det några dagar innan jag lyckats smälta informationen. Jag kan inte säga att jag blev direkt ledsen när jag insåg att mina chanser att vinna det här verkar vara väldigt små – snarare blev jag så väldigt trött. Jag kände mig tom. Likgiltig. Urholkad. Urtvättad. Uppgiven. Helt förbi faktiskt. Jag tappade lusten att göra något och jag kunde inte sova.
Det är bättre nu. Men det går inte en dag utan att jag drömmer om dig eller tänker på dig, och jag blir så lycklig när jag får höra att du har det bra och att du leker. Och jag saknar dig så väldigt. Det är först nu jag börjar bli riktigt orolig och dessutom väldigt ledsen. Det är svårt att skriva det här faktiskt, för att tårarna rinner så. Det här betyder så otroligt mycket. Det betyder hela mitt liv och min tillvaro, alla år av uppoffringar, alla tårar, all kamp, all frustration, alla försök att komma överens – det betyder allt. För var ska jag ta vägen om det här inte fungerar? Hur ska jag fylla det tomrum som blir om jag knappt ens får träffa dig längre och när kampen för att du ska få vara med mig är över? Hur kommer mitt liv att bli? Jag är så rädd att jag till sist ska försöka skaka av mig känslan av förlust och saknad för att jag ska kunna leva ett drägligt liv, och att jag då ”på köpet” mer eller mindre räknar bort dig som del av mitt liv. Men det får aldrig hända och det SKA inte hända. Jag och Å är överens om att vi ska planera resten av våra liv som om du alltid fanns hos oss. Vi ska köpa en bil med sex sittplatser – även om du kanske nästan aldrig kommer att åka med. Ditt rum ska alltid vara städat och det ska målas om och möbleras om som du vill ha det. Du ska alltid prioriteras. Du ska alltid finnas med i beräkningarna om vi ska åka någonstans eller göra något speciellt och du ska vara så självklar och naturlig i vår familj att det känns som om du alltid är hos oss. Det ska bara vara som om du måste åka bort i veckorna och ”jobba på annan ort” eller så. Du är det viktigaste jag har och jag kommer aldrig att åsidosätta dig.
På fredag ska jag träffa advokaten och då ska vi prata igenom hela grejen. Jag har bett honom uttala sig om han tror att det är värt att gå igenom processen med det lidande och den osämja – kanske det hat – som den kommer att innebära. Om han tror att jag har en reell chans att vinna så ska jag göra det, men jag kommer inte att utsätta varken dig eller någon annan i vår familj för det en process innebär om inte advokaten tror att det kan gå vägen. På fredag vet jag. På fredag skriver jag antagligen mer. Om jag orkar. Jag älskar dig, min fantastiska Prinsessa!
anguin.wordpress.com 
Sandra
/ 26 september, 2014Oavsett vad så kan du visa I när hon är tillräckligt gammal och säga ”vad mamma än har sagt så kämpade jag till slutet för dig, gjorde allt jag kunde för att jag älskar dig så mycket”. Och vet du? Det är värt miljoner. Vetskapen om att min pappa inte brydde sig när jag var liten och slingrade sig gällande umgänget gör mer ont än någonting och den smärtan kommer ditt barn aldrig behöva känna. För du kämpade.
Anguin
/ 26 september, 2014Det är så jag resonerar. Jag gör vad jag kan och ger inte upp. Tack för att du läser.