2/5, 2013: We are at war

I måndags, den 29/4, träffade jag din mamma i familjerätten. Jag ska inte bli långrandig: din mamma sa att hon aldrig någonsin kunde tänka sig att flytta till Skåne, hon såg det som avgjort att du skulle bo i Växjö och hon ältade en massa gamla grejer från förr, samtidigt som hon berättade hur manipulativ och påstridig jag var.

Samtidigt som det inte är så kul att höra kan jag inte låta bli att fundera över varför hon tar upp de där gamla sakerna. Någonstans misstänker jag att hon är osäker och egentligen skulle vilja överväga möjligheterna som finns, men hon intalar hela tiden sig själv att hon inte kan samarbeta med skurkstater som jag. Hon hånlog när jag grät och hon hånlog när jag gjorde ett sista försök att presentera lösningar. Själv har hon aldrig kommit med några förslag som skulle göra det enklare för alla inblandade; hennes förslag har dessvärre främst sett till hennes egen situation utan hänsyn till att vi nu är två familjekonstellationer som måste kunna fungera tillsammans.

Men det spelar mindre roll. Jag förklarade att jag i så fall inte kunde se någon annan utväg än att gå till tingsrätten – inte för att jag anser att du kommer att få det fundamentalt mycket bättre hos mig, utan för att jag anser att du förtjänar att ha det så bra som möjligt, även om skillnaden är marginell. Din mamma började gråta.

Sedan dess har jag funderat över vad som ska hända. Jag tänker prata med min advokat och fråga honom om han tror att jag har en reell chans att vinna. Säger han nej så lägger jag ner processen. Jag vet ju att du får det bra hos din mamma och jag vet också att vi kan träffas i ganska stor utsträckning trots allt. Fast det värker i hjärtat av bara tanken. Och då kan jag inte låta bli att fundera över vilka intressen jag själv har i det här. Självfallet vill jag att du ska stanna med mig – mest av allt i världen – men med den känslan kommer också en annan fundering: vad händer om advokaten säger att jag borde köra – att jag har chans att vinna?

Varför – bortsett från att jag innerligt vill att du ska växa upp med mig och från att jag tror att du får det marginellt bättre här – vill jag utsätta alla inblandade för en rättsprocess och en utredning som kan ta upp till tio månader? Jag frågar mig om svaret är stolthet. För en tid sedan bestämde jag mig för att jag aldrig skulle låta din mamma diktera mitt liv igen, och att jag någonstans måste sätta ner foten. För mig gick gränsen vid ditt boende. Men är det egentligen relevant?

Om jag skalar bort stoltheten och min egen önskan att ha dig här finns nog bara en anledning till att gå igenom hela pärsen med rättegången och det är att du kommer att få det marginellt bättre. Din mamma behandlar dig ju verkligen inte illa – även om hon inte har samma resurser som jag och Å för att ta hand om dig – och du hade saknat henne lika mycket som du saknat mig om du bott hos henne.

Så vad är rättvist? Jag har en mängd tankar i huvudet och jag vet inte vad jag bör göra. Jag har ringt min advokat och diskuterat det hela med honom. Han förklarade att tingsrätten, så snart som de kan efter det att processen börjat, fattar ett interimistiskt beslut om var du ska bo under tiden rättegång och utredning pågår. Det beslutet går i de allra flesta fall boendeförälderns väg (i synnerhet om det är mamman som är boendeföräldern) – och med tanke på att du är folkbokförd i Växjö hos din mamma, så kommer tingsrätten med största sannolikhet att fatta beslut om att det är där du ska bo under processen. Advokaten berättade dessutom att den förälder som inte får det interimistiska boendet kommer att få det rejält svårt i resten av skeendet – annorlunda uttryckt: får jag inte det interimistiska boendet så förlorar jag med största sannolikhet boendetvisten. Om det omvända gäller så vinner jag med lika stor sannolikhet. Därför har advokaten i dag föreslagit att vi ska göra en sista ansträngning för att ta reda på vilka chanser vi har.

Jag har börjat fundera över att ta den här processen till dess att det interimistiska boendet har beslutats om. Går det mig emot lägger jag ner ärendet; det är orättvist mot alla inblandade att jag tvingar igenom en kamp som jag antagligen inte vinner. Jag tänker på det här natt och dag. Tårarna och vanmakten ligger ständigt och bränner under ytan.

Det här är tunga tankar. Det är tankar jag aldrig ville stå inför. Men nu gör jag det och jag bävar för att det jag gör blir fel. Men en sak ska du veta: allt jag gör i dag gör jag för att jag upplever det som det bästa för dig. Med den kunskap jag besitter i nuläget ser jag inga andra rimliga alternativ och om saker och ting skiter sig, hoppas jag innerligt att du kan förlåta mig om jag trots allt valde fel.

Jag älskar dig mer än något. Alltid.

Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: