I fredags, det vill säga den 17/5, spelade MFF lika mot Mjällby. Det blev 2-2 och jag blev besviken. Men vad viktigare var: jag träffade advokaten och diskuterade igenom om jag verkligen skulle gå vidare med den här historien, eller om jag bara skulle låta dig bo hos din mamma. Advokaten berättade att det var vanligt bland män – alltså att de gav upp för att inte ställa till med bråk som kan skada barnet eller relationen till barnets mamma. Han hade svårt att råda mig, med tanke på att inget är säkert i sådana här sammanhang, men han underströk att det mycket riktigt kan bli svårt att vinna om det interimistiska boendet tilldöms din mamma – vilket det antagligen gör. Men samtidigt såg han så mycket som talade till min fördel att han till sist rådde mig att i alla fall gå till förförhandlingen, där rättens utslag gällande det interimistiska boendet blir en indikation på om vi ska fortsätta eller inte.
Han är, liksom jag, inte tilltalad av kamp för kampens skull, och avrådde mig mellan raderna om att dra saken vidare om jag inte kan säkra det interimistiska boendet. Det stämmer väl överens med de tankar jag har; det är inte värt att utsätta dig och andra i vår närhet för konflikt om sannolikheten för att vinna är så liten som den verkar vara om din mamma får det interimistiska boendet. Den som lever får se.
Jag ringde din mamma för att berätta för henne att hon snart får ett brev från advokaten. Din mamma lät mycket förvånad – och ledsen – över det jag hade att säga henne. Jag har svårt att förstå att hon blev det.
Jag har varit öppen med att det här alternativet inte är främmande för mig i flera år och jag uttryckte att det skulle hända för bara några veckor sedan i familjerätten. Likaså undrade jag om vi inte kunde hitta andra vägar i stället för att gå till tings när jag lämnade dig en måndag för två veckor sedan. Hon svarade att jo det kanske vi kunde göra i familjerätten. Advokaten berättade att det inte alls är omöjligt att man kommer överens ”under galgen” och jag hoppas att din mamma ser allvaret när brevet kommer och att vi kan komma överens i familjerätten efter det. Jag skakade i hela kroppen en timme efter att jag pratat med din mor; det är jävligt jobbigt att vara på den här nivån; jag vill ju inte bråka med henne och bara tanken på rättsprocess är så verklighetsfrämmande att jag i bland häpnar när jag inser vad som håller på att hända. Så här skulle det ju inte bli. Vi skulle ju ha varit en lycklig familj – inte i skilsmässa och boendetvist (även om jag så klart känner mig lycklig med Å och vår nya familj just nu).
I övrigt pratade du och jag på Skype i morse. Du var så fin och hade håret i hästsvans och du hade hårspännen och jag blev så rörd för att du liknade din mamma. Jag saknar dig mycket min älskling.
anguin.wordpress.com 