Igår kväll ringde min far till mig och var upprörd. Han svor och levde och menade att eftersom ”barnen kladdade med TVn” i helgen så hade de förstört något och tydligen var det mitt ansvar att lösa problemet fast jag låg och sov. Jag rådde honom, inte så lite irriterad, att kontrollera så att alla sladdar var inkopplade. Därefter sa jag åt honom att byta kanal. Därefter var det löst. Han kunde titta på fotbollskväll och jag kunde sova vidare.
I morse, tidigt, ringde han igen. Han bad om ursäkt och erkände att det ”inte var grant” att göra som han gjorde. Jag tackade för ursäkten och så önskade vi varandra en trevlig dag. När jag lagt på kunde jag inte låta bli att le, för den här dagen – den 27/3 2012 – fick jag för första gången i mitt liv en ursäkt från min far.
anguin.wordpress.com 
annannan
/ 30 mars, 2012Det var en fint formulerad ursäkt också!
Min far ber om ursäkt utan problem (efter att ha varit sur i tre dar, då, förstås – eller så var det förr, men han har bättrat sig rejält på äldre dar), men att få en ur min man…
Anguin
/ 2 april, 2012Det verkar vara svårt för många…
Anguin
/ 28 mars, 2012Det var lite crazy. Jag har ofta irriterat mig på hans oförmåga att be om förlåtelse, så det här var en glad överraskning.
Ett stenkast från Fyndet
/ 28 mars, 2012Underbart! Ett ögonblick att spara undan, kan jag tänka.
Chameleonlady
/ 27 mars, 2012Fantastiskt. Jag väntar fortfarande på min första.
Anguin
/ 29 mars, 2012Kanske har det att göra med män ur 40-talistgenerationen? De kanske har särskilt svårt för det?