Vad gör någon till det vackraste av allt?

I går kväll satt jag i mörkret i min soffa och pratade i telefon. Jag skulle egentligen ha lagt mig, men jag pratade med min fästemö. Vi spenderade hela helgen tillsammans, och det var en mycket bra helg, med både utflykter och häng. Redan innan hon skulle åka kände jag mig illa till mods, och när hon väl gjorde det var det helt enkelt skitjobbigt. Hon hör till, trots att vi bara ses på helgerna – ibland inte ens varje helg. Det känns som om jag veckopendlar snarare än att vi inte bor tillsammans.

Hon kan vara det vackraste av allt. Det är hon för att hon är modig, stark och omtänksam. För att hon håller huvudet högt även när är jävligt. Hon ser till de sina, och till sig själv. Hon är driven och beslutsam. Hon gör saker. Hon planerar och agerar. När hon är i närheten så händer det. Och ibland är det som om hennes tankar läcker över i mitt huvud. Så att vi tänker samma. Vi är överens utan att vi ens behöver prata om det.

Men hon är så klart ledsen ibland också. Svag. Orolig och splittrad. Det är liksom en del av receptet – utan det hade hon inte varit lika vacker. Utan de få svagheterna hade hon varit alldeles för ouppnåelig och då hade hon varit omöjlig att vara tillsammans med. Jag uppskattar så klart hennes styrka, men jag uppskattar också hennes svagheter; jag kan älska henne också för dem. Och när hon ler mot mig, och håller om mig när jag vill vara nära – då är hon det vackraste av allt.

Publicerat av Anguin den 26 mars, 2012

https://anguin.wordpress.com/2012/03/26/vad-gor-nagon-till-det-vackraste-av-allt/