En ursäkt

Igår kväll ringde min far till mig och var upprörd. Han svor och levde och menade att eftersom ”barnen kladdade med TVn” i helgen så hade de förstört något och tydligen var det mitt ansvar att lösa problemet fast jag låg och sov. Jag rådde honom, inte så lite irriterad, att kontrollera så att alla sladdar var inkopplade. Därefter sa jag åt honom att byta kanal. Därefter var det löst. Han kunde titta på fotbollskväll och jag kunde sova vidare.

I morse, tidigt, ringde han igen. Han bad om ursäkt och erkände att det ”inte var grant” att göra som han gjorde. Jag tackade för ursäkten och så önskade vi varandra en trevlig dag. När jag lagt på kunde jag inte låta bli att le, för den här dagen – den 27/3 2012 – fick jag för första gången i mitt liv en ursäkt från min far.

Nästa inlägg
Lämna en kommentar

6 kommentarer

  1. annannan

     /  30 mars, 2012

    Det var en fint formulerad ursäkt också!

    Min far ber om ursäkt utan problem (efter att ha varit sur i tre dar, då, förstås – eller så var det förr, men han har bättrat sig rejält på äldre dar), men att få en ur min man…

    Svara
  2. Det var lite crazy. Jag har ofta irriterat mig på hans oförmåga att be om förlåtelse, så det här var en glad överraskning.

    Svara
  3. Underbart! Ett ögonblick att spara undan, kan jag tänka.

    Svara
  4. Fantastiskt. Jag väntar fortfarande på min första.

    Svara
    • Kanske har det att göra med män ur 40-talistgenerationen? De kanske har särskilt svårt för det?

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: