Tidigt om morgonen

Prinsessan tassade in med famnen full av gosedjur och kröp ner bredvid mig i sängen. Hon fräste åt mig och tog täcket. Härligt morgonhumör hon har, den lilla. Så småningom började vi prata lite.

”Pappa. Kommer du ihåg när du och mamma bodde här, tillsammans?”
”Ja. Det minns jag.”
”Då sov vi i den här sängen.”
”Ja, det stämmer. Tänker du mycket på det? Att mamma och pappa bor på olika ställen.”
”Ja. Hela tiden.”
”Vad tänker du då?”
”Jag önskar hela tiden att vi bodde här alla tre igen.”

Jag började gråta stilla i mörkret. Det stack i ögonen och tårarna rann. Men det var inte den förtärande, bittra gråt som jag brukar brista ut i. Den var varsam, tyst, försynt och smekande. Vyssjade mig. Jag kände. Det kändes sorgligt. Sorgligt på ett skönt sätt. Det var över lika snabbt som det kom. Jag torkade tårarna. Prinsessan märkte ingenting.

Exet lever numera bara för sin nya kille. Allt hon gör planeras kring honom. När hon inte är där lever hon som i ett väntrum. Vi kommer aldrig någonsin att ha ett liv tillsammans igen. Hon släppte mig antagligen långt innan hon träffade honom. Hon var aldrig kapabel att prata med mig – om någonting egentligen. I alla fall inte där det räknades – hon har alltid varit livrädd för alla former av konflikter, så hon valde att leva i ett halvdant förhållande hellre än att ta upp det som hon tyckte var dåligt. Och innerst inne slutade hon älska mig. När nya killen kom tog hon genast steget mentalt och känslomässigt; rent fysiskt dröjde det några månader.

När jag insåg det här blev jag för första gången arg på henne. Arg så att det kändes. Inte den där bedövande känslan av ingenting och ”nu borde jag vara arg”. Hon kan mycket väl ha gått runt och låtsats i flera år. Det är så förbannat fegt, oärligt och egoistiskt att göra som hon gjort. Både mot mig och mot Prinsessan. Hon tror så klart att hon gjort rätt, och på ett plan har hon absolut det, men jag är säker på att hon inte kommer att bli så värst mycket lyckligare i sitt nya förhållande. För felet ligger inte främst hos mig, eller hos den nya killen (även om jag och han så klart ”hjälper till”) – felet ligger ju i att hon inte har ryggrad nog att ta bladet från munnen och stå upp för sig själv. Det är sorgligt, för risken finns att hon kommer att jaga trygga famnar hela livet. Jag hoppas verkligen att hon ska slippa det. Att hon ska komma tillrätta med sig själv, sina känslor och sin rädsla för uppriktighet – förr mycket hellre än senare. Innerst inne där, finns det en kvinna som förtjänar att vara lycklig.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: