Jag har haft det bra i helgen, kort sagt, trots att jag lyckades köra ett stämjärn i handen i lördags. Jag botade det med drinkar, dans och ett glatt humör, som jag redan berättat, och hade en lång, härligt seg söndag, som avslutades med middag hos vänner som jag inte träffat på länge. Jag pratade dessutom med min bror i två timmar över Skype. Vi har inte snackat ordentligt på rätt länge, faktiskt inte sedan han flyttade utomlands. Det är nyttigt att prata med honom. Vi har våra likheter, men också våra skillnader, och de är så pass stora att han ofta ser saker ur helt andra perspektiv än jag. Han är dessutom ofta riktigt klarsynt och vet hur han ska uttrycka sig. Därför ger han mig ofta tankeställare, och den här gången var inget undantag.
Han resonerade med mig och hade rätt i mycket. Det som var allra viktigast var att han gjorde en välbehövlig resumé av mitt liv de senaste tre åren. Han berättade att han tycker att jag ofta fokuserar på det dåliga. För tre år sen var jag hatisk, bitter och uppgiven, arbetade på en sushirestaurang och önskade mig någon annanstans. Sedan dess har jag kommit tvåa i sushi-SM, skaffat nytt jobb (två nya jobb faktiskt) och fått en chefsposition på ett av dem. Dessutom har jag höjt min lön med nästan 100 % (vilket säger mer om lönen jag hade för tre år sedan än om lönen idag, men dock). Visst, jag har skilt mig och gått igenom en jäkla massa jobbiga dagar, men i övrigt har det gått rätt bra. Jag har inte minst förstärkt och förbättrat min relation till min dotter och därmed lyckats skapa gott fotfäste för mitt faderskap.
Jag är pappa nu. Och chefredaktör. Ändå klamrar jag mig fast vid det faktum att jag skulle vilja ha högre lön, bo någon annanstans än i Växjö och att jag känner mig begränsad av att mitt ex måste vara med på noterna vad det gäller eventuella flyttar och så vidare. Det är liksom det jag fokuserar på ganska mycket. Jag är nog lite dum, men jag hoppas att jag inte är bitter över det. Jag vill göra gällande att jag mest konstaterar fakta, men det tror inte min bror på. Han har eventuellt rätt. Oavsett vilket är det väldigt klargörande att faktiskt göra uppdelningen mellan de två ytterligheterna:
80 timmars arbetsvecka med minimal lön och slitiga arbetsuppgifter eller 45 timmars arbetsvecka, dubbelt så hög lön och chefspost. Det är rätt lätt att se att mitt liv blivit fantastiskt mycket bättre på tre år. Det enda som egentligen saknas är någon att dela vardagen med. Och det kommer säkert så småningom.
anguin.wordpress.com 
Åsa
/ 21 oktober, 2010Min klokgubbe sa till mig när jag påbörjade den personliga utvecklingen: Är ni redo för detta?
För börjar man en förändring får det konsekvenser.. Vissa kommer att byta jobb, andra kommer att skilja sig. Saker ändrar sig. Litet som smått.
Du har gjort jättesteg, och är fortfarande på väg. Sen väl där får du bara sitta och titta bak på den skumpiga resan. Som är värd det. Om man vill vidare
Sandra
/ 18 oktober, 2010Det bara slår mig ibland när jag läser dina inlägg att det verkar lite som att du tänker att förutsättningen för att vara hel som person och må bra är att ha (i ditt fall) en kvinna i ditt liv. Du kanske behöver jobba på att må bra i ditt eget liv, ensam, först? Därefter kanske du ser och hittar lite bättre tjejer även i Växjö?
Sedan slår det även mig att du verkar må lite bättre, undan för undan. Kanon =)!
Anguin
/ 18 oktober, 2010Vill man ha fler barn och lite bättre ekonomi så hjälper det om man träffar en kvinna ;). Dessutom ska jag inte sticka under stol med att jag saknar närheten, samförståndet, sexet – hela grejen. Det är väldigt jobbigt vissa dagar.
Men jag jobbar faktiskt. Terapin, mindfulnessen och yogan är de verktyg jag hoppas kunna använda för att kunna fungera ensam på ett bra vis.
Bittan
/ 18 oktober, 2010verkar som också du behövde(jag fick en hård en ,själv) få en spark i arslet för att se livet ur en annan vinkel. i stället för att bara se det som man inte har. Kram från Bittan
Anguin
/ 18 oktober, 2010Jo. Jag är glad för att min bror har andra perspektiv.
Maja Gräddnos
/ 18 oktober, 2010Ja du…
Jag är kraftigt emot att man försöker pigga upp folk som är ledsna med att tala om (som i en kommentar jag fick nyligen) vilka saker i livet man har att vara tacksam för. För visst är man tacksam. Men man kan ju vara ledsen samtidigt.
Samtidigt får man ju, så gott man kan, jobba med sitt eget förhållningssätt. Jag börjar komma till den slutsatsen att alla har, eller kommer att få, tjorv i sina liv. Ingen glider igenom på en räkmacka – även om det kan kännas så när man står på utsidan. Det gäller att ta de förutsättningar man har och göra det bästa av dem.
Du får gilla läget med Växjö. Växjö är inte någonting som har tvingats på dig, Växjö är en förutsättning för att du ska kunna träffa din dotter nog mycket och alltså är Växjö någonting bra. Men andra saker kan man förändra, kan du förändra. Om du vill.
Stor kram!
Maja
Anguin
/ 18 oktober, 2010Man kan se det ur den synvinkeln. Man borde nog se det ur den synvinkeln – men jag hade myyyycket hellre träffat min dotter nog mycket någonstans där chanserna att byta jobb var större och antalet kvinnor i min smak var fler.
Nu är det dock som det är, men med lite tur och lite diplomati kan jag kanske ändra på den saken. Det kommer att uppenbara sig förr eller senare.