8/9, 2014: Skjuts till jobbet

I morse traskade du och jag i duggregnet från tåget till skolan. Vi pratade om politik och det förestående valet. Jag försökte förklara för dig om ministrar och mandat. Du lyssnade och frågade. Och plötsligt stod det en bil i vägen. Det var din mamma. Hon hade lämnat dina gympakläder som jag inte fått med mig. Hon erbjöd mig skjuts till jobbet, men jag tackade först nej, innan jag bestämde mig för att ta chansen att ta ett snack med henne.

Hon pratade på. Jag var tyst. Vi hade kommit halvvägs då jag tog upp det där med att hon ville ha pengar för att skjutsa dig. Jag bad henne att överväga om vi kunde samarbeta som vanliga föräldrar – utan att ta betalt av varandra. Då bad hon om ursäkt och berättade att hon inte haft något val – att hon har det så dåligt ställt att hon inte reder ut att göra något extra, som att köra dig till Älmhult så att du får träffa mig. Jag förklarade att om hon bara sagt det i förväg så hade jag stått för kostnaderna utan att blinka, och jag bad henne att hon skulle säga ifrån nästa gång.

Vi fortsatte prata. Hon förklarade att hon blir väldigt ledsen då jag kritiserar henne och att jag måste sluta med det om vi ska kunna samarbeta. Jag berättade att jag kände det som att jag blev konstant motarbetad av henne och att hon egentligen inte bryr sig om dig – bara att hon själv ska ha det bra. Jag lät henne veta hur jävligt det var att förlora den där tvisten och hur jag upplevde att du undan för undan försvinner från mig – att jag vet mindre och mindre om min Prinsessa och att jag känner dig lite sämre för varje tvåveckorsperiod: en helg kan aldrig vara ett substitut för två veckor. Hon sa att jag inte ställde upp och menade samtidigt att hon hela tiden ställde upp och var hygglig mot mig. Innerst inne vrålade hela jag ”BULL. SHIT!!”, men jag nöjde mig med att säga att jag kände precis på samma sätt när det gäller henne.

Hon pratade om det gamla livet och berättade hur hon mådde. Jag pratade om det gamla livet, om min depression och min utbrändhet, mina självmordstankar och hur de präglade mitt sätt att vara. Båda två fiskade upp kritik mot den andra, men faktum är att vi lyckades hålla det på en civiliserad nivå. Vi bad båda varandra om förlåtelse för det som varit och vi bestämde där och då att nu är bygones verkligen bygones. Jag lovade att aldrig mer ”klanka ner” på henne, som hon uttryckte det, och jag lovade att försöka att inte bli arg eller upprörd i diskussioner med henne – även om det är svårt att förhålla sig neutral och samlad när det gäller ens äldsta dotter (och nog sårade det mig när din mamma sa att hon inte trodde att jag hade någon som helst förmåga att sätta sig in i andra människors situation).

För första gången sedan jag kan minnas kom vi också överens om en sak. Din mamma varken velade eller förhalade. Vi kom överens om att samarbeta och att samarbete betyder att bägge två gör uppoffringar. Jag sa åt henne att om hon bara kan tänka sig att lämna eller hämta dig någon gång i månaden så ser jag till att stå för det ekonomiska. Vi får se om din mamma någonsin kommer att göra det, men nu vet hon i alla fall var jag står. Och vi vet båda att det här nog var det bästa samtalet vi haft på säkert sju år.

Jag vet inte om jag vågar hoppas på att det kommer att fungera, men jag kan inte låta bli. För första gången på länge, länge är jag inte så orolig längre. Jag behöver fred. Krig gör mig så trött.

Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna

%d bloggare gillar detta: