29/1, 2014: En saknad

I dag är det den 29/1, 2014. Det är en onsdag och jag lämnade dig på skolan i måndags efter att du varit hos oss i Skåne i en vecka. Jag såg till att du fick ledigt så att farmor och farfar kunde fira din födelsedag ordentligt.

I söndags kväll var du trilsk och arg. Du ville absolut inte gå och lägga dig. ”Jag avskyr dig!” ropade du åt mig från våningssängen, och jag svarade att det kanske var bäst att du fick vara själv. Men då tittade du ner på mig genom tårarna och sa att du ville att jag skulle klättra upp.

”Jag märker att du är väldigt arg och ledsen på mig.” sa jag. ”Du kanske tycker att jag är dum?” Du skakade på huvudet.
”Jag vill inte åka. Jag kommer att sakna dig. Det är så orättvist att jag måste åka fram och tillbaka hela tiden; ingen av mina kompisar måste ju göra det.” Efteråt lugnade du dig. Vi låg och kramades och småpratade en stund efter det och jag berättade hur mycket jag älskar dig och hur stolt jag är över dig. Men jag kunde inte komma på något att säga om det du berättade. Vad skulle jag säga? Allting jag kunde säga lät som klichéer; jag kunde inte ens säga att det kommer att bli bra eftersom det inte kommer att bli bra; oavsett var tingsrätten tycker att du ska bo så kommer du alltid att sakna en av dina föräldrar. Det skär i mig när jag tänker på det. Jag känner mig så misslyckad, rådvill och hjälplös att jag inte ens vet hur jag ska kunna uttrycka det. Det känns för jävligt att jag spelat en roll i skapandet av den situation du nu befinner dig i och jag önskar att det varit annorlunda. Jag önskar i bland till och med att jag och din mamma fortfarande bott ihop – inte på något vis för att jag skulle vilja bo med din mamma för min egen skull, utan för att du kanske skulle vara lyckligare då.

I går kväll ringde du mig och berättade att du saknade mig. Du ville träffa mig nu. Jag lovade att komma och besöka dig på skolan på torsdag och då kände du dig bättre. Jag vet inte, min Prinsessa, men jag hoppas att vi kan lära oss leva så här – varannan helg och på loven; jag har väldigt lite hopp om att du får bo hos mig. Samtidigt kvittar det så klart dig lika: var du än bor är du skild från antingen mamma eller pappa, så det blir alltid varannan helg och på loven på något vis för dig. Det är för jävligt och jag kan inte sluta skämmas fast jag vet att jag inte gjort fel. Kanske skäms jag för att jag inte gjort mer.

Och jag är trött på vintern – fast den precis har kommit.

Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

6 kommentarer

  1. Det river i mig av sorg och frustration när jag läser din rader. Jag kan se den vanmakt du känner. Den skuld över situationen. Tankarna kring att bo med Prinsessans mamma för Prinsessans skull.

    Samtidigt skäms jag över den lättnad jag känner att barnens pappa bor 7-8 minuter bort. Och skäms över att jag tycker det blir liiite meckigt när han nästa vecka flyttar ytterligare 12-15 min bort (och då talar vi gångväg).

    Jag vet ju inte hur det ser ut för er idag, men jag hoppas så att ni funnit en lösning som river minst i alla. Och du vet ju i och med detta vad jag hoppas på..

    Svara
  2. Jag kan inte säga nåt som peppar för exakt så som I gör och känner gjorde och kände jag varje söndag på en pappahelg under hela min uppväxt. Jag var arg och tvär och grät. Samma när jag skulle åka till pappa på fredagen, arg och tvär och grät hos mamma.

    Det enda jag kan säga som kanske tröstar är att jag verkligen tror att ditt barn skulle ha det bättre, tryggare och mer stabilt hos dig. Sen tänker jag att om ditt ex blir tilldömt boendet men barnets humör och känslor osv försämras till det sämre så borde beslutet gå att få omprövat? Ett boende kan ju inte vara hugget i sten om barnets mående och kanske t om utveckling och trygghet visar sig bli sämre.

    Svara
    • Blev det någonsin bättre? Slutade du gråta?

      Svara
      • Nej, det var alltid så. Men ju äldre jag blev desto bättre kunde jag hantera det. Och det har alltid varit okej att gråta och sakna i min familj. Mina föräldrar lärde sig snabbt att det berodde på att jag skulle åka till den andra föräldern och bannade mig inte när jag var arg/bråkig då.

        Jag tror inte att ni som föräldrar kan göra nåt åt det men hos oss barn med skilda föräldrar finns det ofta en känsla av att inte räcka till. För man vill vara hos båda, hela tiden. Jag fick lätt dåligt samvete om jag var hos den ena föräldern över julen t ex. Berätta gärna att du saknar ditt barn när ni inte är tillsammans men försök att inte förknippa det med att du är ledsen. Så gjorde mina föräldrar när jag var riktigt liten och därför tänkte jag på att den andre föräldern grät och var ledsen utan mig när jag var liten, sedan förstod jag ju att det inte var så.

        Svara
        • *Noterat*
          Jag ska komma ihåg att inte förknippa det med ledsenhet, och jag har med tiden börjat fatta varför hon ofta är arg och ledsen på söndagar. Det är en jävla bajsmacka det här, men det är bara att tugga och svälja; det är ju inte mer än tio år tills hon är myndig…

          Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: